Det är sommar. Sommar i maj. Allt blommar, inomhus sträcker sig tomatplantorna större och större i väntan på att jag ska måla klart fönstren till drivhuset. Allt är vackert och jag är trött. Allt känns bekant, sorgset och sårigt. Det vemodiga.

En väns man har fyrtioårskris. Jag fyller fyrtio om två år. Om två månader fyller jag trettioåtta. Jag kan på sätt och vis förstå den där känslan av att livet rinner iväg, känslan av att släppa taget om så mycket. Det jag inte känner igen är att vara tvungen att göra det, jag känner mig mer som att det är så mycket jag inte vill längre. Och det är liksom en sorg i sig självt. Ibland minns jag alla de där framtidsdrömmarna jag hade för ett halvt liv sedan, allt jag skulle göra och skulle se och skulle bli. Numera känner jag mig ganska… klar. Det finns fortfarande mycket jag ska göra och se och bli, men allt det är så mycket mindre. Mer realistiskt och uppnåeligt. Det är fina saker, men det är som att drömmarna har minskat till något som får plats i en tändsticksask numera.

Hur gör man för att fortsätta drömma? Mina drömmar är så konkreta. Jag tänker att jag har tappat lusten till galenskap. Eller galenskap? Var det någonsin det? Var det inte liv?

Jag minns när jag cyklade hem till Revisorn en sommarnatt när jag var nitton, smög in och väckte honom och viskade med hetandedräkt i hans öra att det var fullmåne, att han måste följa med och titta på fullmånen, och hjälpte på hans sömndruckna kropp en t-shirt, han var så varm och mjuk, och så cyklade vi genom den nattomma småstaden till skolan där jag gått i mellanstadiet, för där visste jag att det fanns en brandtrappa på väggen. Vi lutade cyklarna mot väggen och så klättrade vi upp, jag först och han efter, upp på taket som var täckt med kallasfaltskladdig takpapp, och vi balanserade oss fram till den breda skorstenen och satte oss där, lutade ryggarna mot teglet och höll varandra i handen. Och fullmånen log mot oss, en belåten apelsin på mörkblå sammetsbotten, det var ljummet i luften, samma sommar som vi jagade varandra ner i vattnet och skrek och fällde varandra så att vi fick sitta i drypande shorts i bilen och skratta oss hela vägen till himlen.

Jag önskar inte att jag var ung igen. Jag önskar bara att jag hade samma lust och vibrerande kraft som jag hade då. Samma känsla av att ingenting är omöjligt och att alla stegar är till för att klättras på, att alla skyltar där det står förbjudet inte betyder någonting alls när det är natt, att det är fullt rimligt att gå klädd i militärshorts parat med en mörkblå korsett med guldstjärnor på och känna hur håret flödar kittlande ner på ryggen. Att livet är oändligt. Nu värker det i axlarna när jag klättrar på stegar.

Revisorn har skickat mig kopia på deklarationen, jag ska få tillbaka tillräckligt mycket på skatten för att kunna installera en luftvärmepump i huset. En av de konkreta drömmarna kan alltså uppfyllas, check.

Jag saknar mitt långa hår. På onsdag ska jag klippa mig igen. Jag har det på utväxt efter den katastrofala klippningen i höstas, den som bara kunde rättas upp hjälpligt av att klippas ännu kortare, jag vill att det ska bli långt igen, få tillbaka åtminstone lite av den där kraften som sitter i lockarna. Men det kommer att ta några år. Kanske lagom tills jag fyller fyrtio.