Jag har världens duktigaste frisör. Det är otroligt skönt. Jag kommer dit och behöver inte ens förklara, hon vet precis. Och det fungerar både när hon har stylat till det, och som självtorkat och kalaslockigt. Hon är duktig på att klippa lockigt hår, det är väl det som är tricket. När jag tackade efter onsdagens klippning sa hon det är roligt att få hjälpa dig! och det syntes att hon menar det. Gullefrisör. Jag ska aldrig gå till någon annan (tills det blir som med min förra älskade frisör, som flyttade till Israel. Det blev ju lite långt att pendla för att bli klippt, så efter det följde en period av frisörmörker tills jag hittade min nuvarande stjärna.)

Hur som helst. Det senaste året har jag passat på att klippa mig när jag ändå är i Stockholm, och jag har passat in mina turer med saker som till exempel förlagsfester, så konsekvensen är nu att jag har blivit hon som alltid kommer på förlagsfest i ny frisyr, vilket är lite komiskt. Den här Stockholmsturen hade jag ett ganska späckat schema. Läkarbesök med röntgen (har fortfarande inga felställningar i lederna tackålov, men har tre förkalkningar i högeraxeln), förtidsrösta till Europaparlamentet, lunch med Patten och hämtning av Blocketfyndat klaffbord till köket som hon hämtat åt mig och haft hos sig tills jag kunde komma (vänner = kärlek), den där klippningen, ett mycket bra jobbmöte, samt till slut förlagsfest. Det kan man kalla en effektiv dag.

Jag har fortfarande inte fått något svar på mina blodprov, så jag vet inte hur det är med mitt hb. Jag gissar att hör jag inget är det väl bra.

Sociologen följde med mig tillbaka till landet, det var härligt. Hon hjälpte mig flytta in för tre år sedan, men har inte varit här sedan dess. Det kändes ändå sådär självklart som det gör med ens närmaste, människorna man ändå alltid bär med sig. Vi babblade oavbrutet, åt citronsorbet med lakritssås och låg i min nyinskaffade hängmatta respektive satt i hängstolen under äppelträdet i fredags, när det var tjugoåtta grader varmt. Plötsligt brände Nästgårdsmannen förbi på en fyrhjuling (han har ju fyllekört bort körkortet och har ingen bil). Han stirrade in så envetet att han höll på att vrida nacken av sig själv och jag tänkte Helvete, han såg mig. Då lär det inte ta lång tid innan han dyker upp. På fredagskvällen skjutsade jag Sociologen till tåget, körde tillbaka och hade tyvärr rätt. Strax efter 23 bultade det på min dörr. Full Nästgårdsman. Som inte var ensam den här gången, utan hade med sig full och fnittrig kompis. Jag drog igen dörren, hjärtat rasslade på rätt bra. Den här gången blev jag faktiskt rädd, han själv är väl en sak, men flera av samma sort? Nej. Inte okej. Dagen efter polisanmälde jag honom för ofredande. Nu får det räcka. På tisdag ska jag in till närpoliskontoret och prata med dem. Jag hoppas att det gör någon skillnad, för den där tanken i trädgården… jag vill inte bli någon som är rädd för att röra sig fritt på sin egen gård. Det är han som ska hejda sig, inte jag.

Idag har jag förberett klart drivhuset för att plantera ut tomaterna och målat en vitrin ljusgrå. Den blev väldigt mycket finare, ni ska få se så småningom. Imorgon ska jag åka och köpa en jordfräs och börja gräva ut mina planerade land. Och imorgon börjar jag också skriva igen, för nu har jag satt en deadline för mig själv. Det ska bli bok om jag så ska behöva dra ut den genom tarmarna.