Idag körde jag en timme härifrån till en annan liten ort i Östergötland för att köpa ett fönster. Det är röta på ramen till sovrumsfönstret, och jag har hållit span för att hitta ett fönster i rätt dimension så att jag kan byta ut det. Jag har redan köpt ett som är lite för stort, men det här är perfekt och dessutom ett helt nytt spröjsat träfönster för en fjärdedel av ordinariepriset. Det gör bytet så mycket enklare. Konkurser är hemska, men tacksamma för sådana som mig. Och för farbrorn som köpt konkursboet och nu säljer ut varorna. Det är det där med död och bröd, igen.
Den här timmen jag körde. Det var så fantastiskt vackert. Jag älskar den här trakten ända långt in i ryggmärgen. Träden, blandningen av barr och löv, det lysande gröna gräset och de svartvita korna som står i små klungor och idisslar medan de ser bort mot billjudet med tunga ögonlock. Himlen med sina vänliga molntussar, sjöarna som blänker till då och då, de vackra gamla trähusen som står mellan åkrar och skogar. Det är faktiskt så vackert att det gör lite ont. Du gamla, du fria, du skogstäta jord, du sitter i mig sedan barn jag lekte. Jag fick lust att fotografera mig själv i klänning och gummistövlar, stående mitt ute på en av de smörblommetäckta ängarna, med ett paraply över huvudet trots solskenet, rakt och allvarligt. Jag tror inte att jag kommer att göra det. Bilden är liksom redan tagen någonstans.
Polisen som har hand om ofredandeärenden är ledig den här veckan. Han kommer tillbaka på måndag. Jag fick ett telefonnummer. Sedan var jag på loppis och köpte två kaffekoppar med fat och fyra vinglas. På lördag är det min tur att bjuda grannarna på middag, Mellan och Mjuka, Italienaren och Skrattfrun, Norran och Gilla. Det kommer att bli jättetrevligt, det vet jag redan. Och trots att jag verkligen är så trött på Nästgårdsmannen att jag skulle kunna explodera, så tycker jag också synd om honom. Jag skulle inte vilja vara han, någon som uppenbarligen är så dålig på folk och samvaro att han inte ens klarar av att bekanta sig på ett bra sätt med världens vänligaste granngäng. Det måste vara smärtsamt att kanske höra drivande ljud från grillkvällar och kräftskivor och aldrig någonsin vara välkommen.
Halvvägs på väg tillbaka från fönsterköpet, med fönstret liggande inkilat bakom framsätena i bilen, stannade jag i en tredje liten ort och åt lunch för mig själv. Och så var jag på en annan loppis och köpte böcker för en femma styck.
Igår planterade jag ut mina tomater i drivhuset. Några av dem har bleknat betänkligt av nattens svalka. Men de lever. Det är jag glad för.
Suziluz - med ögon känsliga för grönt 
maj 27, 2014 at 8:17 e m
Vettuva… helt OT… I lördags kom jag mig äntligen för att så lupinfröerna jag fått av dig och kan du tänka dig, de har redan grott! Jag blev så glad!
Dina stugtexter är så härliga att läsa. Särskilt för mig som halvt motvilligt beror en sommarstuga. Vi har försummat den på sistone, men nu till helgen är det dags!
maj 27, 2014 at 9:10 e m
Men hurra vad roligt! Då låter det ju som att det både är bra växtkraft i dem, och att de kommer att trivas hos dig!
Och vad det gäller stuga: du gillar den mer än du tror. 😉
maj 27, 2014 at 8:57 e m
Bare en tanke: Kanskje Nästgårdsmannen slutter å komme uinvitert om han får komme invitert på lørdag?
maj 27, 2014 at 9:15 e m
Nej. Helt enkelt. Han är inte välkommen. Och det må låta hårt, men den här mannen har fått sina chanser, inte bara av mig utan av de andra grannarna också. Jag bjöd in honom på fika, om du minns? Jag har också försökt vara vänlig och prata med honom, helt utan framgång. De gånger han blir bjuden kommer han inte, utan bara när han är full och på de tider det passar honom. Han opererar enligt sina egna regler. Nu har jag ju polisanmält honom av ett skäl, och för att polisen själv rådde mig till det när jag ringde. Han är känd hos dem.
Och dessutom – mannen är gränslös och väldigt obehaglig, så jag vill inte ha med honom att göra. Tyvärr, även om din tanke skulle ha varit fin i en film. Men helt uppriktigt har jag haft nog med alkoholism i mitt liv för att bjuda in en främling som både har problem och ställer till med problem i min vardag, det har jag inte överskott till. Så nej.
maj 28, 2014 at 12:53 f m
Bland det bästa med Sverige tycker jag är den stora variationen i landskap och växtlighet. Jag älskar alla slags landskap; karga, bördiga, platta, böljande, bergiga, lummiga, strama, kust, inland, djupa skogar, luftiga bokskogar, stora slätter, ja allt har sin egen tjusning. Det vi saknar är vackrare städer. Man blir lätt avundsjuk när man reser söderut och får strosa (varför föreställer jag mig jämt att jag strosar genom tillvaron när jag i själva verket oftast älgar fram med bestämda steg?) omgiven av det ena huset vackrare än det andra.
PS! Tycker du resonerar helt rätt ang oönskat sällskap. Ibland står det inte rätt till helt enkelt.
maj 28, 2014 at 9:38 f m
Återkommer och uttrycker en tanke jag hade redan när jag läste det du skrev i inlägget, innan jag förlorade mig i lupinerna: det verkar som om det är alkoholen som är Nästgårdsmannens största problem. Det finns ingen annan än han själv som kan göra något åt det. Jag tycker du gör helt rätt, jag skulle ha tänkt och agerat precis som du, åtminstone om jag varit modig nog.
maj 28, 2014 at 2:45 e m
Mårran comes to mind. Och henne är det ingen som förstår sig på eller lyckas värma.
maj 28, 2014 at 9:30 e m
Nästgårdsmannen, aka Mårran. Jovars. Och ja, jag är rätt övertygad om att det inte finns så mycket man kan göra med någon som så envetet dricker bort sitt liv mer än akta sig. Missbruk är lömskt. Den här mannen har druckit bort mycket mer än bara goda grannrelationer men anser sig uppenbarligen inte ha nått botten än, så att det finns skäl att vända. Sorgligt.