Intensiva dagar. Facklig riksstämma i dagarna tre (oväntat underhållande mitt i allvaret). Mamma har en fuktskada i sitt hus, i hennes lägenhet påverkar det klädkammare och badrum, det rivs och torkas och pågår arbete utan större information trots att det är mögel inblandat, så jag har skjutsat till morbror och försöker ringa hennes förenings försäkringsbolag för att få veta hur planen ser ut och om min nästan 80-åriga mor kommer att få en ersättningslägenhet eller förväntas bo i mögelsporer och betongborrar i okänt antal veckor framöver. En fika med Mejram och hjärtan som rusar varann till mötes. Ett besked om en fantastisk rolig provfilmning, snart. Och ett möte med någon jag en gång känt så mycket ansvar för och frustration inför. Jag stod still mitt i mig själv, varken backade eller klev framåt i det, och vid ett flertal tillfällen när jag kände hur det skorrade i hens historia kände jag det där är inte min sak att hantera. När sådant händer märker jag att jag har blivit vuxen på allvar.

Och så dagar med morbror och moster, en grillkväll hos deras bästa vänner, och morbror och hans bästis ”pratar finska”, det vill säga lägger till lainen efter allt de pratar om och skrattar så det rinner tårar, och det gör vi alla, vi äter grillad gäddalainen och korvalainen och paprikalainen, och jag är så varm trots att det är lite kyligt ute för vi skrattalainen så mycket. Och jag tänker att det inte är så farligt att vara sextioåriga män heller om man får ha bästisar som ringer minst en gång om dagen utan att ha så mycket mer de vill än säga du, jag var tvungen att ringa så att vi inte glömmer bort finskan.

Så uppdaterar jag morbrors operativsystem och alla drivrutiner och defragmenterar hårddisken och virussöker och rensar, och han tackar så mycket trots att jag bara är glad att kunna ge åtminstone något litet tillbaka för allt självklart han ger mig. När jag åker tut-tutar jag med bilen och moster vinkar från de gula rosorna.

Tillbaka på landet är gräset högt och tomaterna blommar och det finns ett par nya sorkhögar, men jag byter bara objektiv på kameran och går ut och tar en bild som jag ska visa mamma. Det var hon som såg dem först, och hon vinkade åt mig att komma närmare och pekade rätt in i häcken, och då såg jag dem, tätt ihoptryckta i det lilla, lilla boet. De är minst fem-sex stycken, men så fort vi närmar oss är de väldigt tysta. Mamma har tittat till dem flera gånger varje dag, för hon är orolig för att katten eller något annat rovdjur ska ta dem. Imorgon ska jag ringa och säga att de fortfarande har det bra.

fågelungar