Jag körde till Stockholm över dagen igår. Och på E4:n, tidigt på morgonen, det var lite trafik men inte så farligt, såg jag plötsligt på avstånd en märklig vaggande rörelse i snabbfilen. Det var ankor. Tre stycken som vaggade fram mot mig på asfalten på sina simfötter. Och jag körde förbi dem medan jag utbrast högt ”Nej! Ni får inte bli påkörda! Ankorna!” och så tänkte jag på dem i flera timmar efteråt. Vaggandet. Ankorna.

Stan är kära stan, som vanligt. Jag hade ett litet ärende hem till lägenheten, och när Andrahands öppnade dörren kände jag att jag faktiskt längtar hem dit också. Jag har lite nya inredningsplaner som jag ska ta tag i under hösten, jag har till exempel bestämt mig för att sälja eller skänka iväg alla mina Billy-hyllor och i stället sätta upp ett Elfa-system direkt på väggen i vardagsrummet. Jag behöver mer, och mer flexibel, plats för mina böcker och jag vill hellre ha en grund men hög hylla som täcker hela väggen, än en djupare som inte går ända upp till tak. Det kommer att bli fint, fint att komma hem.

secondColumn

På väg tillbaka till landet-hemma svängde jag förbi hos Fideli, kära Fideli som också har köpt en sommarstuga. Alldeles nyss. Hon är mitt i den där startfasen där det bara är byggdamm och målarfärg överallt, och där stället man har köpt lika mycket finns i ens huvud som i verkligheten. Där allt är listor och ska-bara. Det är roligt. Och samtidigt, hon och jag, vi faller genom gamla nät bägge två och landar på bekanta platser, vi skrattade åt våra misslyckade kärlekar, drack pulverkaffe och åt körsbär. Jag gav henne ett krocketspel i inflyttningspresent. För att det är Tjechovskt, och för att hon ska ha ännu ett skäl att klippa gräsmatta.

På väg tillbaka spanade jag efter ankorna, men jag såg ingenting. Åh, vad jag hoppas att de klarade sig, att de vaggade rätt in vid vägkanten alldeles vid rätt tidpunkt, suckande och skakande på sina huvuden åt hur fort alla kör, hittade ett hål i viltstängslet och tog sig ända ner till Vättern.