I natt drömde jag om Den Där Mannen, för första gången på länge. Jag undrar vad det var som triggade det, kanske att vara tillbaka i Stockholm bara, för drömmen gick ut på att vi åkte tunnelbana över ett stort vatten för att komma till ett museum som inte finns, där vi gick runt och letade efter ett barn, jag vet inte om det var hans eller mitt. Jag tror att vi kysstes också. Jag vaknade hur som helst med en varm, snäll känsla i kroppen. Det var behagligt, ett slags ömsesidighet som vi aldrig hade i verkliga livet.

Så såg jag att Robin Williams är död. Och jag blev så ledsen. Så många stora döda det finns.

d835941baf8572e631ec79d744ecfbef

Och jag tänker att även om det ena och det andra egentligen inte hänger samman, så gör det ändå det. All den där förändringen som hela tiden sker, allt liv som inte längre lever eller levs. Som bara finns som ett minne som dyker upp ibland. Och jag vet inte om den ena sortens död egentligen är mindre oåterkallelig än den andra, jag vet inte det.