I natt drömde jag om Den Där Mannen, för första gången på länge. Jag undrar vad det var som triggade det, kanske att vara tillbaka i Stockholm bara, för drömmen gick ut på att vi åkte tunnelbana över ett stort vatten för att komma till ett museum som inte finns, där vi gick runt och letade efter ett barn, jag vet inte om det var hans eller mitt. Jag tror att vi kysstes också. Jag vaknade hur som helst med en varm, snäll känsla i kroppen. Det var behagligt, ett slags ömsesidighet som vi aldrig hade i verkliga livet.
Så såg jag att Robin Williams är död. Och jag blev så ledsen. Så många stora döda det finns.
Och jag tänker att även om det ena och det andra egentligen inte hänger samman, så gör det ändå det. All den där förändringen som hela tiden sker, allt liv som inte längre lever eller levs. Som bara finns som ett minne som dyker upp ibland. Och jag vet inte om den ena sortens död egentligen är mindre oåterkallelig än den andra, jag vet inte det.
augusti 17, 2014 at 2:42 e m
Om de hade sagt så vackra saker om honom medan han ff ville leva!?! Han har haft ledsna ögon i evigheter, men vill man inte leva mer så vill man inte.
Föresten lärde jag mig nyligen att man ska odla i jorden där brännässlorna växer, för den jorden är bäst. Man får helt enkelt stå ut med nellorna lite för att få finfina grönsaker sen.
augusti 26, 2014 at 1:44 e m
Jag vattnar med nässelvatten. Det luktar riktigt gödsel om det. Det tycker jag är fint.