Det är fyra som har svarat att de kommer på middag hos mig om ett par veckor. Hittills är det Låtsasbrorsan, Peji, Sociologen och Mejram. Patten kan inte för hon är bortrest, Lingon skulle kolla om hon kan flytta på saker, Bästisen och Berget har inte svarat än. Bästisen har blivit chef och i och med det också blivit svårare att få tag på, hon jobbar så mycket. Jag hoppas att det lugnar sig för henne. Berget repeterar, så jag vet inte om han har tid på det stora hela, men det hoppas jag. Jag saknar honom faktiskt massvis, han är den ende av dem jag inte har sett på ett helt år.

Jag har inget jobb för tillfället och väldigt dåligt med pengar just nu, men en middag kan jag alltid skrapa ihop. De inbjudna får som vanligt ta med sig en flaska vin, resten löser sig. Det är egentligen just när man har som minst att luta sig på man behöver sina vänner och god mat och dryck. Det är på ett sätt antitesen till höga klackar, strukna dukar och välplanerade menyer. Det är tillåtelse, värme och klokhet och befriande skratt. Att få dra upp fötterna under sig på stolen och slappna av i doften av kryddor och kärlek.

Både Lingon och Mejram har separerat under våren. De har båda fått lära sig saker om sina liv och den de har delat dem med. Och jag har tänkt mycket på det där. Lärdomarna man gör, på gott och ont. Man brukar prata om att lära sig som något odelat positivt. Men ibland önskar jag att det gick att olära sig saker. Avlära sig. Slippa ha kunskap om hur det kan se ut, hur andra människor kan välja att behandla en. Sudda ut helt och hållet och få fortsätta sitt liv osårad på vissa plan. En viss sorts naivitet dör av hård behandling, så är det bara. Jag önskar att jag inte visste allt jag vet. Det finns vissa lärdomar som jag hade levat bättre utan.

Jag minns när jag berättade för Berget om hur svårt jag har fått det att lita på folk efter att ha blivit mycket ljugen för, och varför. Han lyssnade så noggrant, lyssnade med hela ansiktet, lät mig prata färdigt. Jag minns inte ordagrant vad han svarade, men jag minns hur han tryckte min hand. Hur han kände med mig medan jag berättade. Och jag minns hur genomskådad jag kände mig, på ett bra sätt. Eller vänta, genomskådad är kanske fel ord, jag kände mig genomsedd, sedd in till verklighetens kärna.

Jag saknar honom. Hoppas att han kommer på middagen.

Bästisen ska få min enorma fikus som håller på att växa ur lägenheten. Den kommer att göra sig bättre som kontorsväxt. Vi har fnittrande pratat om att stoppa ner den i en sopsäck och köra i hennes lilla Prius, vi får väl se om det ens är möjligt. Igår hjälpte jag Låtsasbrorsan att hämta en ny diskmaskin, och vi körde igenom området där han bodde med sin exfru. Det är vackert där. Funkisvillor och prunkande trädgårdar. Rena fasader och många planer på att bygga altan. I förrgår bjöd jag Lingon på kaffe i mitt kök och upptäckte att tjejen som hyrt i andrahand hos mig varken har diskat filterhållaren eller behållaren till mjölkskummaren, filterhållaren fick jag skrubba med stålull innan vi kunde få cappuccino. I lördags hjälpte Sociologen mig att hämta en ny säng som jag har köpt och köra ner den gamla till landet i spöregn. Sista veckan på landet bjöd Peji med mig till en kombinerad grill- och surströmmingsafton och i vanlig ordning skrattade vi så att jag nästan grät. Och Mejram, fina kära Mejram som jag blir lika glad över varje gång hon skriver något av sina sms utan mellanslag efter punkt och komma.

Det här är min flock, min trygghet i tillvaron. Ibland tänker jag att det att känna till varandras ärrkartor och ändå kunna skratta tillsammans är en av de största nåder som finns.