Tiden går så fort. Egentligen händer kanske inte så mycket, ändå händer för mycket för att jag ska hinna med. Jag förstår det inte riktigt.

I veckan sålde jag ett bord till Lingon. Ett gammalt fint, äkta Edsbyverken, virrvarr-perstorpbord som vi hade när jag var barn. Ett sådant där bord som man kan sälja dyrt till hipsters numera sålde jag billigt till en vän som håller på att starta om liv efter skilsmässa. Imorgon ska jag ta med mig mina sågar och hjälpa henne att bygga om en hylla. Det blir fint, tror jag.

Kärleken, hörni. Hur svårt är det inte?

Häromdagen tog jag en promenad bort till Låtsasbrorsan, och på vägen gick jag förbi ett café där det satt folk ute fortfarande, det var sol och vackert, och runt ett av borden satt en grupp människor och precis när jag gick förbi började de skratta åt något, hjärtligt och genuint, och jag såg på dem och blev rörd. Det var något med det där, äktheten och enkelheten i det, som gick rätt in.

Det är något som har börjat skrapa i min bil. Jag fasar för att lämna in den på verkstaden, jag har så otroligt dåligt med pengar just nu. Men jag måste ju.

Igår kväll ringde det på dörren. Det visade sig vara Teddybjörnen Fredriksson, som sa att hans tjej har en katt, och har sett min katt och undrar om vi skulle kunna para dem, för hennes katt behöver antingen kastreras eller få en kull, hade veterinären sagt. Och jag blev tvungen att göra honom besviken med att berätta att min katt tyvärr också är en tjej (och dessutom redan kastrerad, även om det ju inte gör någon skillnad i det här fallet.)

Ibland tänker jag att hela livet är en enda lång absurdism.

Har ni också sett den här, den som har figurerat på facebook i några dagar?

img_4509

Och jag vill gråta. Jag tänker på att gå ett helt liv och tänka på någon annan än den man sitter och äter med, lägger sig att sova med, uppfostrar barn med, grälar och älskar med. Jag tänker på att vara den som lever med den som tänker på den här andre. Och jag vill gråta.

Så skört är det. Livet. Kärleken.

Och jag undrar. Vad är det som gör det? Vad är det som får en människa att fastna i en annan på det viset, att man femtio år senare undrar om det finns något kvar av oss i dig? Och jag undrar över mig, över mitt liv, över mina kärlekar, och undrar över vilka spår jag själv har satt. Jag vet vem jag har burit på och vem jag antagligen kommer att fortsätta bära på, men jag vet inte vem som bär på mig.

Men jag vet att vad det gäller min tyngd i hjärtat, min lätthet i skrattet, jag hoppas att ditt liv är lyckligt, och jag hoppas att du inte tänker på mig i femtio år. För skulle jag få en sådan här påminnelse om dig när jag är 75+, då skulle jag antagligen bli skitförbannad över livet du kastade bort.

Bara så att du vet, menar jag.

Jag väntar inte. Det är väl det jag vill ha sagt. Livet går så fort, och det händer absurda saker varje dag, och vanliga saker, och ibland då och då kniper det till i hjärtat av ett skratt när man går förbi. Det betyder något. Jag vet bara inte vad.