Några vänner på facebook har fått brev från sig själva, liksom Äpplet, som de skrivit 1994. Och jag funderade på vad jag skulle ha skrivit i ett sånt brev, om jag hade skrivit det. Jag gjorde inte det, för 1994 var jag arton år och alldeles för unggammal för att tänka på mitt vuxna jag. Jag var alldeles för upptagen med att ha min första riktiga pojkvän, ta körkort, gå trean på naturvetenskaplig linje och skolka från trean på naturvetenskaplig linje för att istället dra iväg med Lång till fiket som hette Sinatra och där man fortfarande fick röka inomhus. Där åt vi köttbullemackor och drack kaffe och längtade till att vara vuxna på riktigt och inte bara ungvuxna, vi var så blaserade och så naiva och trots alla dessa frånvarotimmar så fick vi båda höga slutbetyg och kunde bli vad vi ville.

Jag blev kulturkofta och Lång blev sjuk och dog. Så ser facit ut, tjugo år senare.

Så, inga brev.

Alla dessa brev jag har skrivit. Så många världar, inre och yttre, som jag har försökt beskriva för någon, och antingen fått världar tillbaka eller blivit besviken på svar jag inte har fått. Men jag har aldrig skrivit till mig själv. Jag skulle nog inte våga göra det nu, inte den sortens brev som skulle ligga på ett postmuseum i tjugo år, för om tjugo år är jag femtioåtta, nästan sextio, om jag lever.

Jag blev så rädd när en av mina kära berättade att mammografin inte var problemfri, att hon var tvungen att komma tillbaka och ta fler bilder, och sedan ännu fler bilder, och det var dagar av avgrund innan det visade sig att hon bara har några mjölkkörtlar som sitter alldeles för tätt ihop, som ett litet gäng som såg ut som en klump. Aldrig har jag väl varit så glad över mjölkkörtlar.

Det är på något sätt så orättvist att döden är det enda man kan vara riktigt säker på kommer att hända en.

För tjugo år sedan var jag så snabb, så rörlig, så rädd. Imorgon ska jag på stötvågsbehandling för att slå sönder mina förkalkade axlar. Och ändå är jag så djupt tacksam över att vara här, ha den förbannade smärtan i högeraxeln och sitta och svära över det som inte vill sig, för alternativet är att inte få vara här, och det är sämre.

Om tjugo år hoppas jag att jag sitter vid min dator och tänker ja, oj, det var innan den nya läkande tekniken var vedertagen och man på det där barbariska sättet krossade smärtpunkterna, visst ja. Så länge sedan det är, så ungvuxen jag var, så blaserad och så naiv. Jag hade ingen aning om allt som var kvar framför mig.