Idag flög de, gässen.

Jag och morbror var ute på gården och sågade ner ett dött krikonträd och en tjock gren från körsbärsträdet som gick av till hälften förra hösten när det stormade, och så kom de, ljuden, v-formationerna, instinkten. Den där som säger att det är dags, förflyttning, jag är på fel plats, alla är vi på fel plats och nu är det dags att ändra på det. Jag undrar hur den sortens instinkt känns, den där som obevekligen drar en iväg och rätt trots att hjärnan inte alls har med saken att göra. Har vi sådan instinkt? Har jag det?

Och alla ljuden, de ropar till varandra, jag föreställer mig att det är ett enda sammelsurium av frågor, var är Ingela? Vart är vi på väg? Är alla med nu? Håller Gunnar takten? Varför ska alltid Annakarin vara först? Varför gör vi det här? Kan någon svara på det? Varför, hörni?

Och inga svar, bara frågor.

Men de flyger, i år som alla andra år.

Jag undrar om de känner igen sig när de landar, var de nu landar, nästa år när de är tillbaka, eller om det alltid är en nyupptäckt av samma saker, bara alltid tillräckligt mycket annorlunda att de räknas som nya.

Nästa år när de kommer tillbaka saknas en gren på mitt körsbärsträd, krikonet är borta, och på taket sitter ett nytt takskydd så att sotaren kommer upp som han ska. Och inomhus har jag fått nytt element i badrummet, ett oljefyllt med bättre strömanvändning trots lägre wattantal, som ska se till att varmvattensberedaren aldrig befinner sig i frostig miljö.

Härom natten drömde jag om Den Där Mannen, jag berättade det för morbror och moster när jag var på middag hos dem, och moster läste i en gammal serbisk drömtydarbok skriven på kyrilliska att det att drömma om en gammal kärlek betyder att jag snart kommer att förälska mig igen. Jag skrattade och sa att det lät underbart.

Jag hoppas, hoppas, att om det stämmer, att jag kommer att kunna känna inuti om jag drar åt rätt håll eller inte.