Ingenting har jag fått gjort idag, inget utom min första riktigt goda glutenfria pizza, allt annat har sjunkit ner i lågtryckstyngden och det ständiga regnet som hänger lågt. Katten har sovit nästan hela dagen. Jag har liksom heller aldrig vaknat.

När skymningen kom bestämde jag mig för att ta en promenad. Jag gick ett långt varv det var länge sedan jag gick, och jag såg omgivningarna för första gången på länge. Guldskimmer i vattnet av bebyggelsen på andra sidan, upplysta bropelare i olika färger, ett nybygge som jag inte visste om som ser ut att bli dagis eller skola, korridorer, och jag tittade in till människorna på bottenplan av husen jag gick förbi, såg dem sitta i soffor och se på tv och laga mat och leka med barn. Det hängde två måsar av trä i ett fönster. Jag gick en del där det inte är upplyst också, och tänkte att det var fint att inte se så långt fram. Med begränsad syn kom också bara begränsad oro. Jag var mest rädd för att halka på regnvåta fallna löv och slå mig i smärtaxeln, jag hann inte fundera på vad som kunde finnas längre fram i mörkret. Jag gillade den känslan.

Livet går vidare. Jag känner det så tydligt. Att jag har gjort mig av med saker. En frihetskänsla mitt i alltihop, mitt i regnet. Håret krullar sig i nacken och vill ut. Idag under promenaden fantiserade jag om en man jag känner, om att stå på en lekplats och söka hans hand i hemlighet medan vi såg på hans barn som lekte där. Jag fantiserade om hans hand på min rygg, under tröjan. Det var fint, även om de fantasierna stannar som inre bilder. Jag log för mig själv medan jag gick.

Imorgon ska jag provfilma för en utländsk reklamfilm och träffa Bästisen och se Cullbergbaletten. Jag hoppas att jag vaknar innan dess så att jag får jobbat också. Dagarna är inte oändliga även om det känns så ibland. Men kvällarna är det, tror jag.