Ni som finns på facebook har sett den, vandringslistan folk taggar varandra i där man ska skriva vilka tio album som har betytt mest för en i livet, och varje gång jag har sett den har jag tänkt att det går ju inte, är man en människa som älskar sin musik så räcker det inte på långa vägar med tio album. Dessutom kräver de en liten berättelse, var och en av dem, så det går inte att skriva en lista bara, man måste blogga om det.

Alltså.

Jag har en skiva som är en av de viktigaste, på sätt och vis, men bara för att det var min allra första egna. Det är Kikki Danielssons ”Rock ‘n yodel” och jag var fyra år när jag fick den. Som jag älskade den skivan! Som jag sjöng med i Que sera sera och som jag dansade för mig själv på vardagsrumsgolvet! Inte bara mitt eget, utan hemma hos det äldre paret mitt emot, det äldre paret som varken fått barn eller barnbarn och därför var så förtjusta i mig, de var mina vänner och jag gick ofta dit och ringde på. Jag minns inte vad de hette, men jag minns deras ansikten, deras leenden, den där röda tygdockan med ris i kroppen och jag minns kassetten med Kikki Danielsson och var i sitt vardagsrum de hade bokhyllan.

Musik har alltid varit en av de viktigaste känslorna för mig. Jag vet inget bättre sätt att uttrycka det på än så.

Jag vet inte om de tio album jag listar nu egentligen är ”de bästa”, men det är i alla fall dem jag har haft några av mitt livs starkaste upplevelser till, och alltså har de stannat hos mig.

  1. Jagged little pill – Alanis Morissette Det var kanske den första skivan jag besattlyssnade på och skreksjöng med i, den första skivan som jag kände var skriven om mig och om tiden som var precis då. Alla låtarna handlade om mig och om kampen i hjärtat, om längtan efter annat, om livet som det var meningen skulle börja men som tog sådan tid på sig att göra det. Jag hade med skivan till folkhögskolan där jag gick där alla andra på musikerlinjen lyssnade på svår jazz men jag lyssnade på Alanis även om någon som tittade i min skolåda med cd sa att jag hade schizofren musiksmak. Mest lyssnade på: Ironic
  2. Elephants… Teeth sinking into heart – Rachael Yamagata Åh, Rachael, Rachael är den första och enda artisten jag har kramat utan att kunna hejda mig, den första och enda artisten som jag har lyssnat på medan jag har suttit på scenkanten med en öl alldeles under med rytmen slående ihop med mitt hjärta. Rachaels röst är som vin, som lava, som blod när man har feber. Och texterna, jag hade hjärtesorg när jag hörde henne första gången och hon sjöng mig rakt in i det trasiga och plötsligt blev det vackert och inte bara ont. Mest lyssnade på: Horizon
  3. That great October sound – Thomas Dybdahl Jag fick den här skivan av Systersjälen när vi jobbade tillsammans, och jag kommer alltid att förknippa den inte bara med den tiden utan också med henne och med att upptäcka något nytt både om mig själv och om vänskap och om musik, rytmisering och harmonisering. Mest lyssnade på: From Grace
  4. Five leaves left – Nick Drake Jag minns fortfarande hur ledsen jag blev när jag fick veta att Nick Drake inte levde särskilt länge, hur mycket musik det kändes som att världen och jag hade missat. Men det här albumet, jag gick med det i öronen i veckovis, såg ut genom bussfönster och tunnelbanefönster och upp på himlar och ner i jordar med det. Mest lyssnade på: Day is done
  5. In the red – Tina Dickow Tina Dickow. Jag fick den här skivan av Komikern, han sa att han trodde att jag skulle tycka om den, och det visade sig vara tidernas underdrift. Jag älskade den utan att egentligen förstå varför. Jag satt i fåtöljen bredvid stereon och spelade den och grät, och jag klättrade runt i berg och dalar en hel vinter med den. Mest lyssnade på: Room with a view
  6. Hideaway – the Weepies Jag tror att Weepies är det snällaste bandet jag vet. Det är något med deras till synes enkla melodier och stämmor som är tröstande för mig. De är gifta med varandra, Deb och Steve, och Deb har precis friskförklarats från bröstcancer. Herregud. Mest lyssnade på: Old coyote
  7. White ladder – David Gray Det här är skivan jag älskade älskade ihjäl när jag mötte Den Där Mannen. Första gången jag var hemma hos honom satte han på den utan att veta det och jag tog det som ett tecken. Musiksmaken delade vi, i alla fall, och jag minns mig själv tryckt mot honom, sjungande and there’s so much I want to say mot hans läppar och hur han viskade gör det tillbaka. Mest lyssnade på: Please forgive me
  8. Fox confessor brings the flood – Neko Case Jag hittade Neko av en slump. Jag prenumererade på tidningen Sonic och köpte då och då album som fanns med i deras reklamannonser utan att ha en aning om vad det var för slags musik, och både gjorde rejäla bomköp men hittade några av mina älsklingsartister så. Neko är en av dem. Hennes röst är så egen, så öppen och stor. En sommar på Gotland var hon mitt soundtrack. Mest lyssnade på: Hold on, hold on
  9. Changing of the seasons – Ane Brun Första gången jag hörde Ane Brun var en sommar i Galärparken. En ensam tjej med gitarr, ganska udda, men hon hade något redan då. På hösten samma år kom hennes debutalbum och jag köpte det och började sprida det till alla jag kände. Det här är hennes tredje album, och det låter mitt emellan de första enkla melodierna till dagens etnorytmiska. Mest lyssnade på: The treehouse song
  10. Closing the distance – Christel Alsos Så ömtåligt att jag inte riktigt kan berätta om det, faktiskt. Det är en av de där sakerna i livet, ni vet. Mest lyssnade på: I will send for you

Bara därför tänker jag sluta med något mer nutida. Framtiden. Enjoy.