Jag fick inte det där senaste jobbet jag provfilmade för heller. Det är fjärde jobbet i höst jag är nära men ingen hare. Undrar om det är så jag kommer minnas 2014, när jag tänker tillbaka på det, som året jag aldrig riktigt kom ända fram jobbmässigt? Men redan när jag skriver det tänker jag att det inte är sant. Jag hade en jättebra vår, även om den var väldigt arbetsam, med en superfin ensemble där jag fick nya vänner som jag numera bjuder hem, inte bara kollegor. Och den här helgen ska jag skriva klart råmanuset, på måndag skickar jag det till min förläggare. Så ”inte ända fram” handlar mest om att det är så lätt att minnas det man inte fick i stället för det man fick. Jag är orättvis både mot mig själv och mot det här året.

Utanför fönstret ligger katten på sin hylla och tittar på löven som faller som regn i regnet. Det är alla helgons dag och ikväll kommer det att tändas många ljus på Skogskyrkogården. Hoppas att regnet hinner lägga sig innan dess. Jag brukar gå dit och tända ett kombinerat för mina döda. För pappa, för Lång, för farmor och morfar, för Patrick Swayze. Jag tänkte på det häromdagen när jag körde hem från landet och ”She’s like the wind” spelades på radion, att det också är ett tecken på att livet går, det där att vissa av dem jag drömde om skulle ta min oskuld när jag var i tidiga tonåren numera är döda.

Jag får se om jag går dit. Det beror på hur skrivandet går idag.

Jag köpte en kalender för 2015 för ett par dagar sedan. Och jag överraskade mig med att köpa en annan sort, inte den jag har haft i säkert tio år och köpt på ren rutin. Den här har många tomma sidor. Man kan skriva mycket i den som inte är datumrelaterat. Eller rita och räkna. När jag stod där i kassan med den tänkte jag att hur litet det än är så är det också en inbjudan till att tänka nya tankar. Det ger mig ett litet luftigt ah att tänka så.