Jag är lycklig. Det finns så många fina nyanser och variationer på det, men i grunden: lycklig. För varje dag inser jag mer och mer vilken tur jag har haft. Och just eftersom det är så har jag så liten lust att berätta om det. Det är intressant, för med mina vänner har jag just nu enorm lust att prata om kärlek i allmänhet och om honom i synnerhet. Men det kanske är känslan av att inte vilja sprida ut sig för tunt som gör att jag inte bloggar. Jag bara känner på det, hela tiden, den där närvaron av honom i huden, och inuti. Känslan kanske tunnar ut orden eller behovet av ord. Kanske, jag vet inte. Men jag är lycklig.

Vi bor ihop. Synkar liv. Ska till först min morbrors festfirande på sankt Nikolaus och så till hans föräldrar över jul. Och sedan vidare till Paris över nyår, mamma får passa katten. I lördags hade vi middag hemma med både vänner till mig och vänner till honom, enkelt, roligt, och vi hasade runt i tjocksockor och tofflor och hånglade i köket medan vännerna pratade i vardagsrummet och trivdes ihop lika okomplicerat som vi. Vi är lika. Det gör det så lätt. Jag tycker så mycket om vår vardag, vi är redan ett team, samarbetar, backar upp varandra. Rör ständigt vid varandra, tryggar, värmer, stärker. När en hetsig diskussion med hans vän Mentalisten lugnat sig sa Mentalisten till mig att vi har diskuterat och bråkat i trettio år, vi kommer att göra det igen. Jag säger det för att, alltså, det här, ni två… och så pekade han på oss och jag visste vad han menade. Vi är här för att stanna. Jag är glad att ni har träffat varandra, konstaterade han. Patten bara skrattade när hon skulle gå hem. Alltså, hur länge har ni varit ihop egentligen? Känns som för alltid.

Det känns som för alltid. Vi skojar om det men menar allvar, och när vi pratar allvar är det hela tiden med leende ögon. Jag måste förstås kalla honom något, om jag ska fortsätta skriva här. Jag antar att det får bli Fotografen, för enkelhetens skull. Min kärlek, mannen i mitt liv, Fotografen.

Det känns som för alltid.