Jag klipper smörpapper i lagom fyrkanter och virar in hemkokt saffranskola i dem. De ska med mig till Fotografens föräldrar, en del av mutan för att de ska tycka om mig, tycka om att deras son har valt att ha mig i sitt liv. Dessa små ritualer, små besvärjelser. Även om jag vet att vi är vuxna och strängt taget inte behöver någon annans välsignelse inser jag att konceptet familj fortfarande är så pass starkt i mig att jag önskar det. Emottagandet, värmen, den delade glädjen.

Först de mina. Min morbrors stolta blick och lilla nick varje gång han presenterar Fotografen som min för en ny gäst. Och min egen känsla av att höra till. Det är rörande.

Ritualerna. Det serbiska julfirandet. Jag försöker lågmält förklara vad det går ut på, direktöversätter orden samtidigt som jag själv påminns. Jag har inte alltid varit med, tvärtom inte sett det som något särskilt viktigt förrän de senaste åren. Men på något sätt känns det symboliskt just i år. Både för att jag vill att Fotografen och jag ska ha flera sammanhang som bär oss, vårt eget lilla innersta ska ha flera ringar runt om, och mina ringar ser bland annat ut så här. Men också för att det i det stora perspektivet är min sanning att jag är som Maria Ferm sa, många olika hundra procent samtidigt. Och jag är en som känner sig hundra procent hemma med ljuset som tänds under ikonen på väggen, det sinnrikt utsmyckade brödet som först snurras tre varv och sedan bryts, brännandet av timjan för att rena rum och människor innan festen, och det kokta, sötade vetet som har välsignats och som alla ska äta tre små skedar av för att hedra de döda, de som levt och brukat jorden före oss. Vetet är symbolen för det eviga livet genom att binda samman de levande och döda av samma familj, eftersom vetet måste dö för att vetet ska kunna växa igen. Jag vill att han ser det, ser mig i det, för trots att jag är hundra procent svensk är jag också hundra procent dotter.

Kusin himlar med ögonen varje gång hans föräldrar säger att de önskar sig en svärdotter. Morbror inkluderar Fotografen med en varm blick när han säger att han är glad att vi är flera runt bordet i år. Tredje gången moster säger något om att Kusin borde gifta sig säger mamma att vissa får vara barnvakt, jag får vara kattvakt och Kusin börjar skratta och säger att jag tydligen inte kommer undan, trots Fotografen vid min sida. Fotografen skålar i Šljivovica som att han aldrig gjort annat och blir inte minsta lilla full och jag älskar honom för det.

Dagen efter skiner solen över dimmiga ängar. Vi vaknar i morbroråmosters gästrum, har sovit i en hundratjugosäng utan att det känns trångt, fnittrar att det nästan känns busigt att hångla där, som att vi vore tonåringar som kan bli påkomna av föräldrarna.

De tycker väldigt mycket om dig. Du är dottern de inte fick. Och jag nickar, glad att han ser. Jag ser och ser på honom. Ser honom.

Han åker vidare mot sina föräldrar efter att ha släppt av mig och mamma vid tåget, sprintat förbi folkmassan för att tackla sig till sittplats åt oss och kysser mig snabbt adjö innan han kliver av igen och vinkar utanför fönstret. Jag tänker redan att jag kommer att sakna honom de få dagarna vi ska vara isär.

Och så kokar jag saffranskola till hans föräldrar.