Ett nytt år, igen. Jag har för en gångs skull inte gått igenom det gamla här, utan bara för mig själv, och med Fotografen. Jag har ett enkelt nyårslöfte inför 2015 – jag ska bli frisk och stark i kroppen igen. Den genomgångna stötvågsbehandlingen och sjukgymnastiken jag numera går till varje vecka funkar, men det går långsamt långsamt framåt och kräver massor av envishet och hemmaövning. Jag är svag efter åratal av smärta som har begränsat. Men i år, om ett år när jag sitter framför datorn ska min axel och rygg vara i finfin form, jag ska ha en välfungerande muskelkorsett som håller allting på rätt plats och jag ska kunna både slappna av och anstränga mig utan smärtreaktioner. För första gången på länge känns det möjligt. Ett nyårslöfte som handlar om seghet och disciplin, alltså.

Fotografen och jag har köpt ett tält. Det är vårt första stora gemensamma inköp. Hela han gnistrar och glimmar när han pratar och förklarar hur det fungerar, vi sitter och jämför dehydratorer på nätet för att torka mat till framtida vandringar och han skrattar med absolut hela ansiktet när han pratar om att tvätta sig i iskalla fjällbäckar och torka sig med wettextrasa, jag skrattar med att han skrattar och tänker att jag är beredd att göra vadsomhelst och torka mig med vadsomhelst bara han fortsätter att skratta och gnistra och glimma precis sådär. Eller nej, inte vadsomhelst, förstås, aldrig vadsomhelst, men nästan.

Jag har aldrig pratat med någon som med honom. Aldrig med sådan ärlig sårbarhet, aldrig blivit så emottagen eller tagit emot. Vi lägger ut allt på bordet för den andre att se och vi vänder och vrider på varandras sanningar med försiktiga fingrar som har förståelse för ömtålighet. Jag säger att jo, jag förstår att folk vill skydda sig, jag gör det, för när man gör såhär som vi och släpper in varandra så förbehållslöst… om det skulle gå åt helvete på ena eller andra sättet så är fallet så stort. Men samtidigt, vad är alternativet då? Att hålla varandra på avstånd? Det är ju ett sämre alternativ. Jag vet ju att i just det har jag rätt. Vi är rädda om varandra, det är en ynnest och direkt rörande. Och vi skrattar så mycket, det är så varmt att vara med honom, så varmt att jag kan somna omslingrad utan att det känns trångt.

Det finns fortfarande inga spel. Vi är de vi är med allt vad det innebär. Det finns en sådan stor, paradoxal trygghet i att visa sig på det sättet just för att vi tar emot varann när det blåser. Och jag tänker att det är det här, det är det här jag har väntat på alltid. Det är honom jag har väntat på, jag visste bara inte att det var han. Jag tänker att alla som sa till mig att jag är för kräsen, att jag borde se närmre på människor jag kände snabbt att jag inte passar med, att jag måste ge det en chans och alla andra tråkiga saker, de hade så fel. Jag hade rätt i att vänta på mer och större. Han var värd att väntas på.

År 2015, välkommen. Välkommen med din snö och vind och sol och storm. Vi är klädda i flera lager och börjar med att åka skridskor med långa, lugna skär.