Femton och ett halvt år. Det är så länge jag har bott i min lägenhet. Jag flyttade in i augusti 1999, tillsammans med Revisorn. När vi gjorde slut bodde jag kvar, och trots att jag i flera omgångar har tänkt att jag skulle flytta och starta om så hittade jag aldrig en bättre lägenhet utan kom alltid fram till att min egen var för bra för att bytas bort. Jag har varit med om ett stambyte här, ett inbrott via balkongen, målat om alla rummen minst två gånger, lagt golv, satt kakel, snickrat möbler, you name it. Jag har alltid trivts som fisken, det har varit min trygga hemmabas länge.

Idag har jag huvudvärk (misstänker en icke-utblommad förkylning här, för det är en onaturlig seghet i knoppen) och går och plockar med det som ska till det relativt nybyggda miljörummet. Pappersinsamlingen. Många olästa Vi som jag har sparat till ett bättre tillfälle som aldrig kom, istället kom det nya Vi. Jag har slutat prenumerera på tidningen Språk även om jag tycker om den, och lyckats hålla mig ifrån att börja prenumerera på Vi Läser så länge jag faktiskt inte ens läser alla Vi när de kommer. Jag kommer nog aldrig någonsin att sluta prenumerera på Vi, oavsett. Jag älskar när jag får den även om jag inte hinner läsa den. Konstigt men sant. Tidningar ger mig lite samma känsla som böcker, en trygg plats, ett omfamnande, världar som välkomnar mig.

Femton och ett halvt år, och nu kommer jag att flytta, även om jag inte vet när än. Fotografen och jag tittar på större lägenheter ihop. Vi är två frilansare och jag jobbar ju en hel del hemifrån, så jag behöver ett arbetsrum. Ett riktigt arbetsrum där papper och anteckningar och pärmar kan ligga kvar framme. Ett rum där våra instrument kan få stå i ett hörn också så att de inte står i vägen när Fotografen dansar i vardagsrummet. Han är gammal dansare som fortfarande ger klasser för aktiva yrkesdansare, igår kväll förberedde han dagens arbete medan jag satt i soffan och såg på, jag fnittrade till och märkte att jag blev alldeles varm i ansiktet, jag tänkte på det här. Och han hejdade sig och log mot mig innan han fick tillbaka koncentrationsminen där han gör det där trutiga med munnen och fortsatte röra sig genom rummet medan jag log och log med en kudde kramad mot kroppen. Jag hoppades på en dansant man och fick en dansman.

I Paris, på en av broarna över till Latinkvarteren, stod en man och spelade ”April in Paris” på saxofon och Fotografen lade leende armarna om mig och så dansade vi, långsamt, i mjuka lätta dunjackor, och kysstes utan att bry oss om ifall folk tittade eller inte. Hela låten dansade vi på kullerstenen, han sjöng tyst i mitt öra, när den var slut log vi panna mot panna, tog varandras händer och gick lugnt vidare, och jag tänkte att det var ett av de där ögonblicken i livet, ni vet. Ett av dem man minns, ett av dem som fått ett soundtrack.

Vi blir båda fnittriga när vi pratar om att vi snart kommer att flytta ihop på riktigt, inte bara att Fotografens saker i min lägenhet blir fler och fler och att han bara åker till sin egen för att hämta posten och flera tröjor. Vi pratar om att det är nya tider, där vi ska släppa våra respektive invanda tryggheter och gå in i en ny, börja bygga vårt gemensamma bo. Vi retar varandra. Jag är mycket ”sakigare” än han och jordfärgad, han är vit minimalist, herregud, det kommer inte att bli enkelt med två bestämda esteter som vill ha det på sitt sätt, men det kommer att gå. Hittills är nog det enda vi har kunnat enas om i inredningsväg att vi båda tycker om den här tapeten från Cole and Son, men å andra sidan är det i alla fall en sak vi båda helhjärtat gillar. Så det blir bra, det här.