Jag promenerar från sjukgymnasten till blodcentralen, möter en vän på vägen som pratar i telefon, vi kramar varandra ändå och jag pussar kind och hon mimar är det bra med dig och jag nickar ett tyst jättebra innan vi båda fortsätter åt varsitt håll. Framme på blodcentralen är sköterskorna lite nervösa, och bland dem går en grupp människor i vardagskläder. Hon som går igenom min hälsodeklaration viskar med ett pillemariskt leende att de har inspektion där idag, och så frågar hon med vanlig röst om det är ok att de får följa min givning. Jag säger ja. När hon frågar vilken arm vi tar idag virar jag upp ärmen på vänstern och säger, lika pillemariskt jag, att där har jag en toppenven, den kan hon inte misslyckas med även om hon blir nervös. Hon skrattar och lägger handen i min korsrygg. Så medan hon går igenom allt inför givningen säger hon att de inte får ha strumporna utanpå byxorna, sånt är regelverket. Jag frågar varför och hon svarar att hon inte vet. Det bara är så. Inspektionen hinner inte komma tillbaka in i rummet förrän min givning redan är klar. Vi ler lite konspiratoriskt mot varann, sköterskan och jag.

När jag är klar väljer jag min present. Jag tar inget porslin idag utan skänker en nalle till sjuka barn.

Igår provkörde jag och Fotografen en ny bil. Han ska byta till sommaren och tänker sig en Ford Kuga, titaniummodellen. Jag både njuter och känner hur det svider i miljötarmen. Vi har en varsin akilleshäl. Fotografen vill egentligen vara vegan, men osten är svår att ge upp. Jag vill egentligen leva så miljövänligt det går, men kan inte motstå bekvämligheten med bil. Vi åker till Norrköping i Kugan, han kör och jag fnittrar åt hans nöjda min. Han ska på kurs i stan, jag åker vidare hem till morbror i den nya, lyxiga bilen, kommer på mig själv med att sitta med samma breda leende som Fotografen. Bilen är rolig att köra, känns säker och stark. Som vi.

Hos morbror och moster får jag middag och kramar och prat och frågan hur går det med kärleken och vi ler brett alla tre, för det är första gången vi ses på tre man hand sedan Fotografen och jag träffades, så jag ger dem alla detaljer och allt härligt och morbror säger att ibland är det nästan som att människor har hört ihop sedan ett tidigare liv. Jag blir rörd. Så pratar vi årets renoveringsplaner, vad som är viktigt, vad som är möjligt. När jag ska åka igen följer de mig ut och morbror utbrister är det där en bil eller en tank?! De står och håller om varandra och vinkar tills jag inte ser dem längre.

När jag plockar upp Fotografen inne i Norrköping igen säger han med ett skratt att Kugan klär mig. Parkas och goretexskor, vi är inte innerstadsfolk med suv, vi är paret som planerar att tillbringa lördagen med att gå i skog och mark med ryggsäckar och spritkök. Vi ler båda åt vår egen fåfänga förtjusning. Jag kör oss hem. Då och då bara ser vi på varandra och ler. Den här kärleken, jag har väntat på den så länge. På den verklighetsbaserade, vuxna kärleken. På att älska någon som förtjänar det, någon som jag passar ihop med, inte bara vill passa ihop med. Det är helt fantastiskt.

Idag hos sjukgymnasten märker jag tydligt att det börjar hända bra saker med min ont-axel. Jag har börjat träna pilates med en PT, vilket också hjälper, hon tror att det inte kommer att ta alltför lång tid innan min axelfunktion är tillbaka. Jag läker, sakta men säkert.

Det är som att hela livet håller på att läka.

Jag tror att jag ska klippa lugg igen. Jag tänker mig att jag ska se ut som Caroline de Maigret när jag fyller 40.