I fredags klockan 09 hade jag deadline på min sista beställda översättning. I torsdags satt jag uppe till halv två på natten och jobbade, och när det började dansa flimmer framför ögonen gav jag upp och lade mig bakom Fotografens varma rygg, han tog min hand i sömnen och drog mig bestämt till sig, om sig, och jag somnade där mot hans värme trots det oroliga rastret bak pannbenet. På morgonen gick jag upp klockan 05.30 och fortsatte jobba. Och jag hann. Jag tror att jag skickade materialet någonstans mellan halv och kvart i nio, och sedan däckade jag, av upparbetad trötthet, av brist på sömn, av ren och skär utmattning efter en vår av kanske en aning för mycket som bara måste göras. Sedan dess har jag mest legat i sängen när jag inte har varit trött av att ha försökt gå upp i några timmar. Jag är vrålsliten.

Och jag måste erkänna att jag helt enkelt inte vill ha det så mer. Jag ser det inte som att jag ”testar mina gränser” eller upptäcker vilken kapacitet jag har. Jag vet redan var mina gränser går och vad min kapacitet räcker till. Det är något fel på den här världen nu. Allting går så fort, är så snabbt och dåligt planerat, dikteras av besparingar och åtstramningar, och det känns ofta som att det är jag eller någon annan på ren individbasis som får uppgiften att lösa det, bara lösa det, och jag blir trött och ledsen och tar ut mig för mycket.

Men nu är det sommar, det är juni och äntligen lite varmt, jag har lämnat in min sista beställda översättning och jag är fri.

Det är ju inte det att jag inte tycker om att jobba. Jag tycker om att jobba. Men jag tycker inte om hastigheten, brådskan, den hårda stressade tonen folk emellan. Är det jag som har blivit äldre eller världen som har blivit galen? Kanske lite av båda.

Men nu är jag fri.

Fotografen reste igår, jag ligger länge i sängen på morgnarna, äter frukost i sängen när Fotografen ringer på Skype och det är solsken där han är, det glittrar över ängen, och det kommer ett tåg, där kommer tåget du ska komma med på söndag, ser du det? och jag säger ja, jag ser det, och det är vackert, det är juni och äntligen varmt och jag är fri och snart åker jag, jag också. Men Bästisen fyller år först och det blir kalas, jag har köpt present (det var en av de saker jag orkade göra igår) och idag har jag några ärenden så jag ska tvätta håret, stackars håret som är otvättat på flera dagar än det borde nu, men jag är trött och jag är fri och Fotografen vänder telefonen från sig så att jag kan se solglittret över ängen där han är och jag är lycklig.

På fredag får jag mitt manuskorr och ska gå igenom det innan det går i tryck. Det inskränker inte på frihetskänslan, tvärtom, när jag tänker på det lyfter mitt trötta hjärta, och sedan ska jag läsa in det själv, det blir en ljudbok av det hela, jag ska läsa historien för er, nära örat för den som vill, och hjärtat lyfter och luftar lite till. Jag sover fortfarande lite oroligt, vaknar av att jag tror att det är något jag måste hinna, rastret bak pannbenet har inte lugnat sig helt, men det är tystare och snart är det bara mina egna ord jag hör igen.

Nu kommer sommaren och jag har packat ulltrosorna, så jag är redo. Nästa vecka åker vi till Norrland.