Trots hostan och den sega tröttheten är det ju så vackert. Den rena luften. Det luktar nästan vinter redan, trots att löven knappt har gulnat på träden. Jag tänkte idag att den kalla sommaren som varit är som en kärlekslös relation, att den kan stärka på ett dåligt och oväntat sätt. Löven som inte får värme börjar tåla kylan alldeles för bra. Sitter hårt kvar på grenarna och vägrar hårdnackat säga att det är dags för nya tider.

Jag är så tacksam för värmen jag lever med nu. I natt vaknade jag av att Fotografen pratade i sömnen, han strök med handen över huvudgärden på sängen och mumlade något helt obegripligt, men så pass högt att jag väcktes och jag kunde inte låta bli att börja skratta, och då vaknade han också och försökte sömndrucket förklara vad han pratade om. Vänta, jag måste backa några steg. Sedan virade han resolut in mig mot sig och somnade om. Jag fnissade mig tillbaka till sömns, jag också, med min rygg tryggt mot hans bröst, mina kalla fötter instoppade mellan hans vader.

Idag ska jag foga kakelbänken jag kaklade igår. Fotografen har valt fogfärgen. Så ska jag börja måla skåpluckorna, kanske. Det blir så fint. Det blir vårt hem, mer och mer.