20151027_091223

Så här har vi det ganska ofta, Olivia och jag. Eller kanske snarare, så här har vi det när Fotografen inte är hemma. När Fotografen är hemma är Olivia fortfarande lite försiktigare i sin kontakt med människor, även om hon har värmts upp så pass gentemot honom att hon numera ofta lägger sig ovanpå honom och slickar honom på huvudet när han sover. När han sover är han en del av flocken, i vaket tillstånd är hon fortfarande aningen skeptisk till honom och ligger hellre så att hon har bra koll på oss båda, alltså nere vid våra fötter i sängen eller på fåtöljen bredvid i vardagsrummet.

Vi två däremot, vi är de såtaste av vänner nu, Olivia och jag. Hon litar på mig så mycket att jag får klippa klorna på henne utan protest, hon sitter i mitt knä och lyfter nådigt en tass i taget, och att hon alltså till och med törs ligga och sova ovanpå mig då och då. Jag älskar den här sura, tvära och sära kattfröken. Hon avskyr fortfarande andra katter så intensivt att när en annan katt passerar i trädgården på landet (där vi just nu befinner oss) så blir hon så rasande att hon en lång stund efteråt morrar och fräser åt sin egen spegelbild inomhus. Och morrar och fräser åt oss också då, på någon sorts ren automatik. Vi har diskuterat om hon borde få en liten kattkompis, så att dagarna hemma blir mindre ensamma, men varje gång vi hör reaktionen på främmande katt så enas vi om att det nog inte är någon bra idé. Hon gillar oss (eller som Fotografen säger hon gillar dig och tolererar mig) men en katt till i familjen… nja. Vi väntar nog lite till med det beslutet, hur som helst.

Hon är en väldigt rolig katt. Intelligent och snacksalig. Hon är bra på att bjuda upp till lek och blir så upphetsad av en garnboll i ett snöre att hon ibland gör en ofrivillig volt och börjar tvätta sig på baktassarna eller springer och gömmer sig i kattlådan. Mellan lekarna och de sällsynta, glimrande gosestunderna så är hon en riktig suris. Oj, vad hon är sur. Hon ligger och spanar och viftar surt med svansen, och om någon av oss kommer fram och klappar henne utan att hon själv har närmat sig så reser hon sig efter ungefär fem sekunder och går, medan hon sveper förnärmat med svansen och vickar surt på höfterna. Ibland kommer det sura jamanden också. Men hon bits aldrig, eller klöser. Hon bara går.

Hon gillar när jag visslar, då börjar hon spinna och kommer gärna och lägger sig hos mig. Alltså brukar jag vissla en liten melodi (gärna Oh! Carol) när jag är sugen på lite pälsgos. Det funkar i alla fall fem gånger av tio, de andra fem gångerna ger hon mig en högdragen blick och går, med svepande svans.

Det är fint. Jag tror att hon har det bra, fröken Olivia surfröken.