Om bara några dagar är det jul igen.

Fotografen och jag gör samma turné som förra året, jag gissar att det kommer att se ut så så länge våra föräldrar finns i livet. Vi åker till min släkt först, det serbiska firandet på sankt Nikolaus, och så till hans föräldrar över vanliga jul. Jag är glad över att till och med det löser sig så lätt, vi måste inte välja vart vi ska utan kan göra både och. Det har trots allt vissa oväntade fördelar att ha utländskt påbrå.

Vi ska laga vegetarisk middag på julafton. Jag tänker mig något nästantraditionellt, något som påminner om vanlig julmat men är lättare och grönt. Lutar just nu åt glaserad äppel-och-linslimpa, mandel/cashewbollar, potatisgratäng, västerbottenpaj och en matig sallad, kanske med grönkål och granatäpple eller något annat lite festligt. Apelsinkaka med pepparkaksbotten, glutenfri förstås. Hemkokt kola? Hemkokt kola.

Det känns så fint. Jag har blivit Fotograf-familjens glad-i-att-laga-mat-person. Tänk att jag numera är del av Fotograf-familjen. Tänk att den där framtiden jag drömde om är här nu, jag har precis den där upplevelsen jag önskade mig. Min man har varma, trygga händer som är fulla av kärlek. Ofta när jag ser på honom blir jag fortfarande alldeles pirrig över att den där fina, fina mannen är min.

Han har anmält sig till en kurs i serbiska i vår, det är liksom… rörande. Att han vill förstå.

Vi behöver jul nu. Att åka bort från jobb och stad och bara ägna oss åt mat och stearinljus och varandra. Han är inte lika trött som jag, men nästan. Han behöver också några veckor av tyst telefon och färre mail. Och så kommer nästa år. Vi ska fira in nyåret på landet, i vårt sommarhus som numera har luftvärmepump installerad, tänk vilken lyx.

Tänk vad livet ändå är stort i de små detaljerna.