Jag har haft ont hela hösten och smärtan sträcker sig in på det nya året. Idag fick jag frikort på sjukgymnastiken. De laminerar det, och så säger de att man ska förvara själva stämpelremsan på ett annat ställe om man tappar bort kortet. När jag går därifrån är det glitter i luften, sådana där snöflingor som liksom ligger i motljuset och darrar utan att falla till marken.

I tunnelbanevagnen står en man och spelar gitarr. Han sjunger till min förvåning på franska, Joe Dassins gamla slagdänga Champs-Élysées, och jag önskar plötsligt att jag hade pengar att ge honom men jag har inget i plånboken. Jag nynnar med, tyst, och funderar på om någon någonsin skulle ha skrivit en sådan sång om Stockholm. Åh, Drottninggatan, åh, Drottninggatan, uti sol, uti regn, mitt på dag eller natt, ja här finns allt som ni vill ha, på Drottninggatan. Nej. Det känns inte troligt.

De är så många, överallt sitter de och fryser och ler eller ser ledsna ut och skakar sina muggar och säger hejhejtjenna och jag har inte råd att ge dem alla pengar. Tänker på Mimsan som har bestämt sig för att inte ge dem mer som ett sorts ställningstagande eftersom, som hon säger, vi stödjer i så fall ett system där en hel generation barn lämnas utan föräldrar i sitt hemland. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag stödjer eller inte, jag vet bara att det ser så jävla skitkallt ut att sitta utanför hus i luftglitter som skvallrar om minst tio minusgrader och att jag hjälper till när jag kan med det jag kan för att jag känner mig hjälplös.

Häromdagen följde en man efter mig in till återvinningsautomaterna utanför mitt Ica, hans händer var nästan lila av köld och han pekade på mina vantar, han ville ha mina vantar, och jag skakade på huvudet och blev illa till mods, nej, men han gav sig inte, han frös och var desperat. Jag gav honom inte mina vantar, men han fick mitt pantkvitto. Som om det skulle värma. Och jag blir rädd, för desperationen, hur rimlig den än är.

När jag nu går in på Ica för att köpa risgrynsgröt som jag plötsligt blev sugen på möter den trötta kvinnan som sitter utanför mig inte bara med ett hejhejtjenna utan också med schampo tror jag, det är i alla fall det jag hör och jag orkar inte just idag stanna till och höra efter bättre, jag har lite för ont efter behandlingen och vill hem och lägga mig och vila. Inne på Ica får jag dåligt samvete och köper utöver gröt och ett par bananer till mig själv en flaska schampo och en smörgås med salami och oliver och ger henne dem på utvägen. Jag vet inte ens om det var det hon bad om, men det är det jag klarar av idag.

I Norge deporteras flyktingar till Ryssland där de släpps av någonstans i trettio köldgrader där de ändå inte är välkomna. Det är så mycket som är så kallt. Och i media debatteras det om sexövergrepp är kulturellt betingat eller inte och jag hukar, orkar inte delta mer än att bli ledsen och köpa mackor åt henne som sitter vid Ica.

Jag smörjer in mig med extra liniment hemma. Jag har värme på burk.