Minns ni det här?
Jag har kommit en bit sedan dess. För några veckor sedan, medan det fortfarande fanns snö i Stockholm, köpte Fotografen en nybörjarkurs åt mig. Jag har nämligen försökt åka litegrann med långa mellanrum sedan jag köpte de där skidorna, men det har inte varit nog med snö för att kunna åka med någon sorts regelbundenhet och jag med min fullkomliga brist på teknik har inte riktigt lyckats lära mig. Jag har haft nog med att kämpa på för att hålla mig på fötterna och ramlat ganska ofta. Det går väl inte att komma ifrån att sånt inte är superenkelt när man har föräldrar som inte invigde en i konsten, så att säga. Att i vuxen ålder bestämma sig för att fästa pinnar på fötterna som whackar upp hela balanssinnet är ju inte helt simpelt, så att säga. Och mina egna ansträngningar har inte lett så värst långt, så att säga.
Alltså. Skidkurs. Det var på Hellasgården, det var jag och sju personer till och jag var varken bäst eller sämst, det var skönt, ett gäng med vuxna nybörjare som alla flinade lite generat mot varandra. Och tjejen som höll i kursen såg ut att vara någonstans runt tjugo kanske, hon såg ut som en skidgymnasietjej, hon åkte jättebra, och även om hon kanske inte var superpedagogisk var hon bra på att visa.
Och plötsligt FATTADE jag.
Plötsligt förstod jag var balansen skulle ligga och hur man fördelar kraft. Och jag fick träna på diagonalteknik, på stakning och stakning med frånskjut och plötsligt fattade jag och hade nästan ett så kallat halleluja moment.
Klipp till den här helgen. På mitt initiativ har Fotografen och jag åkt till Harsa i Hälsingland för att åka skidor. Igår åkte vi 7,5 km och idag 15. Och jag kan nu. Jag kan till och med åka ganska fort och jag vågar åka i nerförsbackar utan att ploga för jag håller balansen. Och det är härlighet förstår ni, jag har flinat som en nöjd unge hela dagarna. Det blir inte sämre av att det är så vackert här. Närmare tio minus och massor av snö, det är hej mitt vinterland och jag kan åka skidor nu! Jag kan nu, mamma! Titta på mig!
Men jag måste köpa nya pjäxor, för i de jag har får jag blåtå på högern.
Suziluz - med ögon känsliga för grönt 
februari 15, 2016 at 8:58 f m
Vad härligt det ser ut! Och det är mycket svårare än man kan tro.
februari 15, 2016 at 10:31 e m
Det var superhärligt! Och ja, det är det. Det ser ju så himla lätt ut när Johaug gör det. Eller de där pigga och fräscha 70-nånting-åringarna som bara fräser om en i uppförsbackarna…
februari 15, 2016 at 10:23 f m
Men shit vad duktig du är! Jag blir sjukt imponerad och kanske (kanske!) inspirerad. Maken har ju norska rötter och är därmed född med längdskidor på fötterna. Ibland plockar han av dem och byter till slalomskidor.
Jag har provat slalom en gång men vägrar fler. Startsträckan är för lång för att det ska vara rimligt för mig. Längd däremot kämpar jag med. Har aldrig gått någon kurs men kanske borde jag det. I ett annat liv, när jag har tid. Men visst är det roligt! Har väl aldrig haft något halleluja moment direkt men jag åker bättre nu än jag gjorde i början.
Grattis!
februari 15, 2016 at 10:37 e m
TACK! Och ja, jag kan ju bara säga: ta en kurs! Det gör jättestor skillnad att faktiskt veta bättre vad man strävar efter, inte bara kämpa på i blindo. En endagskurs borde du hinna, och du som redan kan grunderna kommer säkert bli en riktig racer ganska fort. För det ÄR jättekul, det är ju det. När man kan det är det ännu roligare.
(Slalom åkte jag sist som 18-åring. Fortfarande så oförvägen att jag sket i om jag kunde eller inte kunde och kastade mig ut i branta svarta backar. Nu känner jag att det skulle kunna betyda livet som insats… men kanske. Jag ska inte säga att det inte händer någon gång i framtiden. Familjebacke och ploga, alltså.)
februari 16, 2016 at 8:50 f m
Haha, du är en annan sort än jag. Oförvägen är inget av mina mellannamn. Jag är feg och försiktig. När jag var liten behövdes inga trappgrindar för jag kasade lååångsamt baklänges nerför.
Ja, borde gå en kurs. Ska propagera för att inrikta nästa skidsemester på längd och inte utför. Vi var i Kungsberget tre dagar i vintras, bra snö i backen men ingenstans annars. Jag hade inte särskilt kul.
februari 16, 2016 at 5:29 e m
Men du, då föreslår jag att ni åker till just Harsa! Som alltså ligger strax utanför Järvsö. Där finns nämligen flera fina slalombackar utöver det här längdskidparadiset med massor av spår i olika längd- och svårighetsgrad. Drygt 35 mil från Sthlm, så ingen jätteresa heller. Då kan alla få det de vill ha!
februari 16, 2016 at 8:22 e m
Noteras!