En kort stund idag kändes det som vår.

Vi satt i bilen och solen sprack fram en liten stund, Fotografen satt och blundvilade bredvid mig med handen på mitt högerben och jag log och såg på den blå himlen och kände –

nu kommer det nu är det snart här

Tre grader varmt och snön runt huset som låg där igår medan jag snickrade en sågbock, den hade börjat smälta, drippetidroppeti från taket ner mot marken, och katten som inte ville åka mer bil låg som en pälsig pannkaka tryckt mot täcket, hakan ner mot lakanet, misstanke i blicken, och jag strök henne två gånger över ryggen och sa med den där fåniga djurrösten jag får att det är ingen fara lilla skrutt, du får stanna kvar, vi ses imorgon och vi satte oss i bilen och körde ut i vårdroppet.

Nu regnar det i Borås, jag undrar om katten drog en sådan där lång suck när vi hade åkt utan henne, sådär som hon gör när hon slappnar av innan hon somnar på min mage, eller om hon har vågat sig ner till köket och upptäckt fjäsk-tonfisken i matskålen. Och Fotografen förbereder jobb medan jag ligger i hotellsängen och undviker att momsdeklarera och istället tänker att det ligger en bok i min ryggsäck, en bok av Kate Atkinson som jag köpte i Järvsö för att det var den tjockaste boken de hade på Ica där och boken jag hade med mig hemifrån hade tagit slut. Och det regnar i Borås och det känns inte som vår längre, det är surgrå februari igen, men jag kände våren en stund, och den kommer snart att komma tillbaka, också till Borås.