Alicia Vikander har just vunnit en Oscar, hon har glittrig gul klänning och silverskor och hon är bara tjugosju år och karriären blommar som en fullskalig pion och hon är vacker som en indianprinsessa och här hemma, här står jag och har visst någon sorts fyrtioårskris?

Jag sitter med i skådespelaravdelningens styrelse på teaterförbundet och kanske att det är det viktigaste jag gör, jag kämpar och bryr mig om andras arbetsförhållanden och rättigheter, men inte fan är det någon stjärnglans och silverskor och inte är jag särskilt vacker heller, de grå hårstråna är ungefär det enda som glittrar på mig, och jag har släppt taget om den privatlivskontroll som jag har suktat efter i hela mitt liv, jag har låtit mig släppa taget, och det är helt rätt att göra det men fan så läskigt samtidigt.

För första gången i mitt liv släpper jag efter och lutar mig. Hela livet har jag varit den som håller i och håller upp och släpar på och foteniklämjajamänsan och hardutagitfanibåten, men inte nu, jag har saktat ner och slutat släpa, jag har slutat göra sånt jag inte måste och låter Fotografen vara den som håller i och håller upp, och det gör att jag är rädd för att han ska sluta med det, för då faller jag, då skulle jag falla så hårt att det nog inte går att räddas.

Jag låter Fotografen vara min klippa och det väcker gammal rädsla. Herrejävlar så mycket avvisande jag har haft genom livet, så mycket oro för att inte räcka och duga, och nu är det ju egentligen ett annat liv, jag fyller förihelvete förti i sommar och borde vara förbi det där, borde stå stolt för mina gråa hårstrån och för att livet har gett mig mer patina och vara stolt över att jag släpper taget och litar på och vågar vara rädd i stället, det kräver så mycket mod, och han är så varm om händerna, de där händerna som håller om mig utan att vackla när jag vacklar. Att kärlek är stark och besvarad gör tanken på att mista den än mer outhärdlig.

Tänk att det går an att vara så liten i sin stora kropp.

Och igår träffade jag en brittisk regissör och vi pratade om playing age, jag vet inte hur jag ska definiera den, snart förti men ser yngre ut? och hon sa you could be in your twenties och jag tänkte nej, det kan jag inte, för det krävs det gult glitter och silverskor och känslan av att livet är helt outsläckligt, och står jag bredvid någon som är in their twenties så syns mina märken så mycket tydligare. Mitt tempo är ett annat, min rädsla har blivit annorlunda. Det är inte längre det jag är rädd för att inte få, det är vad jag är rädd för att förlora.

En dag om inte alltför länge kommer min kropp att sluta skicka ut påminnelser om att det går att göra barn, det kommer att slockna och gå in i något annat, och de grå håren kommer att streta hårdare utåt och bli svårare att färga, och min mamma kommer att dö och jag vara den äldsta och nästa på tur. Livet, för fan, livet, ibland känns du så kort när jag tänker på dig, och det finns bara ett som är mer skrämmande än tanken på att förlora dig, och det är tanken på att förlora honom innan jag förlorar dig.

Jag vill vara den som dör först. Jag vill aldrig dö.