I somras fick jag lagat en tand jag inte hade bekymmer med. Efter en rutinkontroll sa hon att en lagning skulle bytas.

Sagt och gjort. Hon var skrämmande snabb. På ett inte så bra sätt, alltså. För det första bände hon runt i min mun så att en bit av tanden gick av. Lagningen blev vass och konstig och slutade aldrig att göra ont. Jag gick tillbaka en gång, men det blev inte bra ändå.

Då snokade jag rätt på min gamla tandläkare som jag tappade bort i och med barnledighet för några år sedan. Låt oss kalla henne Tandfen. När jag kom till Tandfen frågade hon diplomatiskt om lagningen jag fått hade gått sönder, för den såg så konstig ut. När jag sa att nä, så har den varit hela tiden, då sa hon diplomatiskt inte mer än oj då. Sedan började hon borra. Och nu börjar The Neverending Story of min jävla tand. För att göra en lång historia kort är jag på väg för att ta bort lagningen för tredje gången, eftersom den inte slutar göra ont när jag tuggar. Allt med lite motstånd, som nötter eller chips, sänder smärtstötar genom hela kroppen. Och Tandfen kämpar och kämpar, men har hittills inte hittat den spricka eller vad det nu är som orsakar skiten. Idag ska hon borra bort hela faderutten och sätta i ett provisorium. Jag ska inte laga den permanent förrän smärtpunkten är identifierad och åtgärdad.

Så mycket skit och ont för en tand jag inte hade besvär av till att börja med. Och vill ni veta det bästa? Tandfen bad om att jag skulle begära ut min journal från butchern så att hon kan se vad problemet var till att börja med. Det har jag gjort, och får den inte.

Something is rotten in the state of tandvärk. Men jag behöver i alla fall ingen rotfyllning, det är något att stilla glädjas åt.