I höst har jag varit på två begravningar. Båda var för gamla människor, människor där ändligheten i livet har blivit mer och mer påtaglig för alla runt dem och alltså inget förvånande, det är ju det villkoret vi får leva med. Alla vet. Ändå. Det där oundvikligt ändliga. Det är omöjligt att förstå.

På den första begravningen, vi satt i ett kapell där halva väggen bakom prästen var ett fönsterglas, bakom fönsterglaset skog, barrskog, och mot barrskogen en rörelse som fångade min blick, drog den ut till sig. En vit plastpåse som fladdrade uppåt, utåt, runt, med vinden, en piruett mellan och mot trädstammarna, en lekfullhet. Jag hörde inte vad prästen sade riktigt, jag läser heller aldrig med i några böner eftersom jag inte tror. Jag låtsas inte tro heller. Men det jag faktiskt kan tro på är den där rörelsen, lekfullheten, lusten. Det var det mest livsbejakande på hela dagen.

På den andra begravningen, samma kapell, jag såg mer aktivt ut genom samma fönster men den gången var det bara skogen, träden, stilla där ute bakom glaset, och jag tänkte på hur tomt det är för mig att höra på ord om gud, hur intetsägande de är i mina öron. Men jag sjunger med i psalmerna, mest för att jag kan, för att jag tycker om att sjunga och kan läsa noterna på hur de ska sjungas trots att jag också varje gång undrar varför alla psalmer sjungs i en tonart som faktiskt inte passar någon.