Tröttheten. Gigantisk trötthet.

Jag har ju varit i väggen förr. Har varit sjukskriven vid två tillfällen för utmattningssyndrom, som det heter när det inte är en depression inblandad. Och det är det inte i mitt fall, definitivt inte nu, faktum är att jag egentligen är gladare och har ett både roligare och tryggare liv än någonsin. Men jag är så totalt och omotiverat trött, och min stresströskel är extremt låg. I söndags åkte jag 5 km skidor och i måndags reste jag tur-retur till Malmö för att ha fackligt möte. Båda dagarna var alltså trevliga, roliga och lagom stimulerande dagar. Och tisdag tillbringade jag i sängen från morgon till kväll, helt slut. Onsdag var lite bättre, men fortfarande huvudvärk och en känsla av matthet i kroppen. Och idag sov jag till kl 11.

Jag har väl egentligen redan accepterat att jag aldrig mer kommer att ha vare sig kevlarkropp eller kevlarsjäl efter att ha dundrat in i väggen på det sätt jag gjorde. Förändringen är konstant, och dessutom är jag numera äldre och redan det i sig innebär förändringar av typen hej-hormoner-vad-håller-ni-på-med? Det är ok. Det som är svårt är att jag fortfarande inte kan förutsäga var gränsen går. Vissa dagar kan jag åka 15 km skidor och fortfarande vilja och kunna ut och åka igen dagen efter och få energi av det. Andra dagar blir jag andfådd och får skakiga ben av att gå uppför trappan hemma. Det är skitsvårt, kan jag meddela, att som gammal elittränande försöka känna efter när man vet att träning kan göra lika mycket skada som nytta. Men det är också viktigare än någonsin att ta in var gränsen går.

Utöver detta? Mitt liv är så sjukt fint. Jag är fortfarande så löjligt kär i min man (som jag fortfarande ta-i-trä:ar över kunde bli kär i mig). Jag har backat från ett jobb som helt tydligt var både utanför min kompetens och på villkor som stressade mig. Jag har bestämt att år 2017 har 40 och cool som rubrik.

Jag måste bara sova mycket så här i början och kanske alltid ha på mig fleecekläder.