Hur gör man? När man på utsidan ser ut precis som vanligt, längtar efter att göra saker och att umgås, men de facto får panikhjärtklappning av att behöva tänka efter vad man vill ha till middag? När luftvägarna snörs ihop och tårarna dallrar vid ögonfransarna av minsta lilla känsla av krav? Krav som egentligen inte ens är krav, utan bara helt vanliga vardagliga beslut?

Jag vet inte hur man gör.

Vad jag gör: säger till Fotografen att han får laga middagen, jag vill bara äta den. Oavsett vad det är. Tar emot alla kramar som bjuds och kilar in mig mot hans hals, lägger huvudet mot axeln och blundar. Känner hans hand nedanför tröjan, mot ryggen. Andas.

Andas.