Apropå begravningar, i somras dog Lita-på-mig-grannen. Hennes cancer kom tillbaka igen, och den här gången blev det mer än det gick att göra något åt. De sista månaderna blev hon mindre och mindre, hår som fjuniga fjädrar på den lilla skallen, hon började se dåligt och kunde inte längre gå. Det kom en kille några gånger i veckan och hämtade henne med en specialrullstol som går att rulla i trappor med. Hon var lugn länge, hon berättade om hur hon delade ut sina saker mellan barn och barnbarn, vem som fick kokböckerna och vem som fick ljudanläggningen. Hon sade att det var skönt att de hade lång tid på sig att ta adjö. Länge var hon lugn. Sedan blev hon arg och ledsen.

En av dagarna jag mötte henne med trapprullstolskillen frågade hon vart jag skulle, och jag berättade. Jag minns inte vart det var, men Fotografen och jag skulle något, och då sade hon att hon också ville ha planer, att hon ville leva mer. Att hon saknade den där tiden när det var självklart att göra planer. Jag hade inget svar på det mer än det förstår jag.

De sista veckorna var det tomt och stilla. Inga ljud av rullstolstrappor, i stället vårdpersonal många gånger om dagen (och natten). Och så en dag i somras en kvinna och en man som plockade ut en del av hennes saker in i en bil. Jag frågade om Lita-på-mig-grannen gått bort och fick till svar att ja, det hade hon. De skulle ha en liten intim begravning med bara familjen. Kvinnan var hennes dotter. Hon var väldigt omtyckt bland oss grannar, sade jag. Dottern log, ett leende som gick ända ner i botten, och nickade.

Nu bor det ett ungt par i hennes lägenhet sedan ett halvår. Det märkliga är att jag inte har fattat det än. Jag tror fortfarande att Lita-på-mig-grannen är där, väntar mig att se henne vinka i fönstret, jag tror fortfarande att jag ska möta henne på väg mot tunnelbanan. I mitt huvud är hon fortfarande den där energiska lilla grannen som går fort i regnkläder och rekommenderar konserter jag borde höra.

Ingen har städat bort eklöven utanför vår port den här hösten.