Den 11:e november, 2016. Bara ett fåtal dagar efter att Trump har blivit vald till president i USA. Jag är i New York för första gången i mitt liv och både gillar det och gillar det inte alls. Det är inte min drömstad, jag känner mig inte omedelbart hemma som jag har gjort på andra platser. Jag har svårt för amerikanernas sätt, buffligheten och de breda leendena. Jag har jetlag. Jag hatar trängseln. Jag älskar Greenwich village. Vi går och äter på By Chloe, och Fotografen påpekar mycket träffande att det är som att befinna sig i en högstadiecafeteria. Maten är väldigt god, men volymen där inne är helt öronbedövande. Folk låter extremt högt, musik står på som ska överröstas, ingen långsitter eller samtalar lugnt. Alla är egentligen på väg någon annan stans.

_87a7557

Det är en förbryllande stad. Fotografen har varit där flera gånger i sina yrkesdansardagar, han minns dynamiken och intensiteten och att en gång i tiden var New York en farlig stad, men ack så levande och eggande. Det är den inte längre, inte farlig. Men den är hård. En hård stad med många uppgivna människor. På gatan många med textade pappskyltar. Unemployed dad trying to feed my 5-year-old daughter. Han har pullover och byxor med pressveck. Just had miscarriage due to sexual assault, want to go home to Arizona. Please help. Hon ser ut att vara ungefär sjutton-arton år. Tunna jeansklädda ben, blå täckjacka. Will pay forward when I can. Herregud, tänker jag där jag går förbi dem. Herregud. Vi går förbi en grind med massor av lappar, meddelanden, dikter? strofer?, jag tar ett foto innan jag inser att vi står utanför David Bowies hem.

_87a7533

Bergdorf Goodman ska tydligen ha en Moncler-avdelning, och Fotografen vill prova en Moncler-jacka, så vi går dit. Vi går förbi Trump Tower. Det är uppställt avspärrningsstaket framför, poliser i full kravallutrustning, journalister och demonstranter. New York har en sorts arg sorg. När vi väl har hittat in till jackan och en mycket artig, välklädd expedit i det stora lyxvaruhuset förstått att vi är svenskar säger han so what do you think about this that is happening to us? och vi säger samma sak som vi har sagt till Pete utan framtänderna på cafe Arte och till den indiska kvinnan som har hälsokostbutiken och till alla andra random amerikaner som vi har kommit i samtal med: we are really worried. Och han nickar, han med. Fotografen köper inte jackan. Den är skitdyr och dessutom inte så snygg.

_87A7547.jpg

Vi går på Moma. De har ett ganska fantastiskt konstverk på besök, en världskarta gjord av mångfärgad taggtråd med invävda element av redskap för flykt. Jag ser inte riktigt först vad den är vävd av, det ser ut som garn, jag går närmare för att se efter. Ungefär samtidigt som jag inser att det är taggtråd hör jag vaktens röst. Please step back, ma’am! Bestämt, auktoritärt. I varje sal på Moma finns det minst fyra vakter, fler än vi är besökare. Vakterna ser uttråkade ut. Vid en skulptur är det Fotografens tur. Not so close, sir! Skulpturen är kanske en och en halv meter hög, en meter bred och gjord av brons. Jag har ingen aning om varför man inte får komma närmare och titta. Man bara får inte det. It’s the law, står det överallt på olika skyltar. Plocka upp efter din hund, It’s the law. Kör åt sidan för fordon med sirener, It’s the law. Attackera inte taxichauffören, It’s the law, du kan få upp till 25 år i fängelse. Det är som att det inte finns några rimliga förväntningar, bara lagar som ska följas. Jag tänker att för att vara the home of the free är det ett väldigt ofritt land.

På väg tillbaka till hotellet köper vi en varsin kopp kaffe på ett café som har tidernas otrevligaste barista. Han ser knappt på oss, svarar inte ens på direkt tilltal, himlar med ögonen när jag frågar om något av bakverken är dairy free och skakar på huvudet. Men kaffet är strålande, sojamjölken skummad till krämig perfektion.

När vi kommer ut ryker det om gatan precis som på film.

_87a7565