För en liten stund sedan började jag nästan storböla i panik. Skälet var att jag för en kort stund trodde att jag hade lagt av mig ringarna i badrummet när jag duschade och inte kunde hitta dem, så jag misstänkte att jag hade råkat spola ner dem i toan (hade någon vag bild av att jag lade dem på toalocket). Så jag hetsade runt och letade och just när jag både hade rystat täcket och darrigt grävt runt i floordroben (tack Amanda) så såg jag dem på nattygsbordet och andades ut. På med dem igen, sådär, nu är allt som det ska. Kaffe!

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en person som brydde sig så mycket om ringar. Men nu älskar jag de där ringarna. Inte för att de är särskilt värdefulla i pengar, utan för att de är värdefulla på grund av det de står för. Fotografen skrattar ibland åt att vi båda är så oromantiska, alltså det där klyschromantiska à la Valentinesday har ingen av oss mycket av, men vi tar vår relation på både stort allvar och med mycket glädje. Vi ägnar oss så mycket mer åt hur vi vill ha det än att fundera på hur vi ”borde” vilja ha det. Jag köpte min förlovningsring själv, det är en enmillimeters silverring som var så pass svår att gravera att det knappt syns vad det står på den. Och det var jag som köpte våra vigselringar också, vi har enkla titanringar, min med en pyttebriljant och hans med ett rektangulärt silverinlägg. De är graverade med Team HS och vårt bröllopsdatum inuti.

lrm_export_20170222_135304

Team HS. Vi är ett team. Alltid. Att vara med honom, det är att vara ihop på riktigt. Det är den första relation jag har haft i livet som inte koketterar eller förminskar på något sätt, där hela jag är välkommen, och hela han med. Jag behöver inte hålla inne mina pruttar, vare sig fysiskt eller mentalt. Varje gång vi har en konflikt så är vi båda inställda på att lösa den, inte att ”få rätt”. Det är skönt. Det kräver medvetenhet och självinsikt och tolerans, och då och då kräver det att man säger förlåt, jag ska dra ut huvudet ur mitt eget arsel.

På riktigt, om relationer är på riktigt är de inte romantiska som på film. På riktigt är relationer så himla, himla mycket mer. Det är en arena för ett samspel som jag inte tror finns någon annan stans, en möjlighet att låta en annan få komma intill och gå bredvid ens allra minsta lilla och största stora. Det är en möjlighet att låta någon annans ensamhet få flyta in i ens egen, flyta samman som tvåkomponentslim. Att vara del av en annan. Att ge en del till en annan. Det är inte alltid kul och mysigt, inte. Men det är ett otroligt privilegium. Jag ser på honom minst en gång om dagen och tänker åh, vad fin han är! Vilken tur jag har!

På riktigt har jag haft sådan sjuk jävla tur så ni anar inte.