Då och då idag har jag sett solen. En stund. Sedan blev det precis lika grårått som det har varit så länge att vår nästan är ett glömt begrepp.

Jag har jobbat litegrann, försiktigt. Igår. En kortis i ljudstudion, det gick fint, en upptakt till ett jobb i mars. Och idag har jag provfilmat för en reklamfilm. Får jag den är det bara tre dagars arbete och begränsat med inlärning, det klarar jag. Sakta, försiktigt, tar inte ut mig mer än jag kan återhämta mig ifrån. Det måste få ta tid, det här.

På väg hem upptäckte jag att de sålde vegansemlor i ett bageri jag gick förbi. Så jag köpte en bara för att de fanns och jag var sötsugen, jag gillar egentligen inte semlor särskilt mycket. Men hur som helst. På väg ut från bageriet stod en väldigt sliten, tandlös kvinna i alldeles för stor täckjacka och mössa och frågade om hon kunde få en kaffe, så då sa jag att hon absolut kunde det, och att hon gärna fick en bulle också. Så hon gick rätt in i bageriet där en av de anställda stoppade henne innan hon såg att jag gick med, och efter att ha fått bekräftat att jag skulle betala fick kvinnan hälla upp bryggkaffe åt sig själv. Så vände hon sig om mot mig och frågade sa du att jag får en bulle också? och jag svarade klart att du ska ha en bulle. Peka ut vilken du vill ha bara. Och då såg hon mig i ögonen för första gången och log, ett brett, lyckligt leende. Hon stod länge och funderade innan hon valde en wienerbulle till sitt kaffe, vi nickade åt varandra, hon gick åt sitt håll, jag betalade för hennes fika och gick åt mitt. Jag har varit på gott humör sedan dess. Det är alltid fint att göra någon glad, och en dag när alla andra äter semlor tycker jag tammefan att alla ska få kaffe och bulle.

Hemma. Fotografen kommer att långsitta på kontoret ikväll och redigera bilder, och jag ska klappa katten och dricka te. Sticka lite kanske.

Imorgon är det mars. Sköna mars, välkommen.

lrm_export_20170228_131638