Vi är på landet, mamma och jag. Det blåser så att det sjunger i väggarna. Frisk bris, enligt SMHI.

Förra helgen fyllde hon 80 år. Jag erbjöd mig att ordna kalas, bjuda in folk, men det ville hon inte. Nej herregud nej. Det är inget att fira. Så jag frågade om hon hellre ville åka ner till landet med mig i ett par dagar, umgås kravlöst. Det ville hon. Nästa gång vi pratade mindes hon inte att vi hade bestämt det, men när jag påminde om det tyckte hon att det lät som en trevlig idé. Efter det har min bror påmint henne om det, och morbror. Det är en trevlig idé varje gång.

Och så kommer idagen och det är ringa matleveransen och hej, ingen mat fredag till söndag! och ringa hemtjänsten och hej, hon är tillbaka hemma söndag kväll! och fråga om tandborsten är med och om hon inte ska ha på sig byxor ovanpå långkalsongerna (och där var svaret nej, hon ville ha dem med sig i väskan bara) och hon frågar om jag har morötter för hon vill äta en morot varje dag och hon frågar om jag har bröd för hon vill inte äta middag, bara macka med yoghurt.

Jag förstår plötsligt litegrann hur det är att ha ett barn.

Och framme bäddar jag i vardagsrumssoffan istället för gästrummet, för till gästrummet måste man gå i trappor och hon kommer att gå upp och kissa i natt och har taskig balans så inga trappor funkar, och hon har glömt sina inkontinensskydd så hon är rädd att hon ska kissa i soffan, och jag bäddar med både en sopsäck och en handduk under lakanet och säger kissa på du bara så tvättar vi det imorgon i så fall, det är ju bara kiss och jag förstår plötsligt litegrann hur det är att ha ett barn.

Efter mackan och yoghurten går vi ut för att hämta ved, eller rättelse: jag går ut för att hämta ved och mamma följer med för att beundra prydligheten i vedboden, och hon har på sig mina fodrade vintergummistövlar och jag tar Fotografens, och jag får hålla henne under armen för hennes balans är verkligen dålig, men hon ska med ut till vedboden och hon tycker dessutom att vi ska bära vedpåsen tillsammans tillbaka till huset. Jag ler och säger nej, du ska inte bära någonting och hon försöker flera gånger, men jag håller i påsen hela tiden. När jag till slut har fyllt den och hivar upp den på axeln så tappar mamma balansen när hon vänder sig om mot huset, jag står nära nog att greppa hennes arm och kan inte annat än börja fnissa. Så du ska bära veden tycker du? Du som inte ens kan vända dig om utan att tappa balansen? och hon svarar, blixtsnabbt Det är de här jäkla stövlarna, man får ingen jämvikt i dem, hon försöker mörka, men när jag börjar skratta gör hon också det, och vi går skrattande in igen, jag med ena handen om hennes arm och vedpåsen på andra axeln.

Och så kommer det där bekanta klagomålet om att hon ju inte får sova, jag får aldrig sova, jag sover inte längre förstår du, jag är vaken hela natten och går upp ack så tidigt för det är lögn att sova, och det är ju så otroligt märkligt med tanke på att hon börjar gäspa runt åtta redan, runt åtta när jag börjar baka en vegansk cheesecake till morgondagen när morbror och hans fru kommer på middag, och när jag tittar in till mamma som jag har satt framför streamade tv-nyheter på datorn ligger hon och sover. Jag väcker henne försiktigt för att få henne att lägga sig åt rätt håll så att hon kan sträcka ut med huvudet på kudden, och hon säger något vimsigt om att katten slickar mig i håret som jag lugnt svarar på, det gör inget, och två minuter senare sover hon igen, tungt. Jag lämnar lamporna i fönstret och hallen på så att hon hittar till toan.