2009


Och vi går på bio och ser Jane Campions nya, ”Bright star”, och jag är lite ömtålig idag när det är jul och allt är bra och så så jag rörs och gråter både när det är vackert och när det är sorgligt, och det är mycket av bägge delar så jag gråter stillsamt genom stora delar av filmen, och hans hand mot min är varm och varmare än mina läppar och jag vet, jag vet det, jag vet att jag är fel för det här århundradet, jag är som de gamla århundradena, jag är så allvarlig och naiv, jag är som stackars lungsjuke Keats som ser kärleken som något heligt som man inte får vara ovarsam med, man får aldrig vara ovarsam med kärlek, och hans hand är varm och varsam mot mina läppar och jag är nog allvarligare än jag borde, kanske, men vissa dagar är bara allvarliga och rädda och man behöver den där varma handen varsamt runt sitt hjärta, hållande mjukt och fast, hållande fast.

Den vackraste bilden i filmen är en där man inte ens ser deras ansikten.

Och första gången jag gråter är det för att Keats läser dikt vid matbordet. Och han är så allvarlig, med hjärtat på utsidan, det lilla naiva fågelhjärtat.

When I have fears that I may cease to be
    Before my pen has glean’d my teeming brain,
Before high-piled books, in charactery,
    Hold like rich garners the full ripen’d grain;
When I behold, upon the night’s starr’d face,
    Huge cloudy symbols of a high romance,
And think that I may never live to trace
    Their shadows, with the magic hand of chance;
And when I feel, fair creature of an hour,
    That I shall never look upon thee more,
Never have relish in the faery power
    Of unreflecting love;–then on the shore
Of the wide world I stand alone, and think
Till love and fame to nothingness do sink.

Snart går jag hemifrån. Idag har vi en sådan där härlig 14-timmars arbetsdag. Jag kommer antagligen inte att vara hemma igen förrän efter 23. Och det är slitsamt, koncentrationskrävande, huvudvärksframkallande, ont-i-ryggen-igt, svettigt och kanske till och med lite irriterat då och då – men alldeles, alldeles underbart. Jag har saknat att jobba, helt enkelt, och det känns finfint.

Jag jobbar bland annat med en ljuvlig tjej på 18 år, en barnskådis som håller på att växa upp. Hon är imponerande, tycker jag, begåvad och fokuserad. Vi trivs ihop, pratar mycket medan vi väntar på våra scener och jag hinner inse någonstans mitt i samtalet att jag för det första är nästan dubbelt så gammal som hon, och för det andra har jobbat sedan jag själv var i hennes ålder. Jösses. Underlig insikt.

Och utanför studion faller och faller det mer och mer snö, lindar in alltihop i mjukhet, det är lite som att flyga ovan moln när man tittar på det.

Det kanske inte blir så jättemycket skrivet på ett par dagar. Jag har nämligen fått ett litet filmjobb som ska utföras i några dagar här framöver. Nämen va! utropar nu den som hängt med ett tag. Det var väl på tiden! Grattis! Och ja, det är kul som attan. Det är en typ av projekt jag aldrig gjort förr, med en för mig helt ny regissör och nya kollegor, till och med ett produktionsbolag jag aldrig haft kontakt med tidigare vilket innebär att jag inte har den blekaste aning om varför just jag har fått det. Men det är väl bara att tacka och ta emot, jag är väldigt glad och det ska bli fint att stretcha skådespelartarmen lite.

Det är väl sånt som kallas julklapp, va?

Håll en tumme för mig, folkens!

När jag vaknade till det snövita landskapet och flera minusgrader vaknar det i mig, som alltid, ett hopp om den vita julen, Bing Crosby och Frank Sinatra, blänkande glasyräpplen och knasterbrasor, stämsång och julgröt och frid. Jag vet inte varifrån det kommer, kanske tv, ja kanske det, för i min familj har det ju aldrig funnits något av dem. Glaserade äpplen har jag bara sett på julmarknader, jag har aldrig haft öppen spis och mina föräldrar kunde inte engelska så någon white christmas var det aldrig tal om. Men allt finns där som en möjlighet, nu kommer det igen, hoppet, och närmare än någonsin. Jag minns inte ens när vi hade en vit jul i Stockholm sist. När var det den där tonårskillen fick en istapp i huvudet och dog? Nej, vänta. Stopp. Rewind. Jag minns inte ens när vi hade en vit jul i Stockholm sist. 2002, kanske?

Hela dagen har det snöat, utan uppehåll, samtidigt mjukt och vasst, precis som snö ska vara. Jag går som ett barn med munnen öppen och fångar snöflingor på tungan, fångar snöflingor med hela mitt ansikte faktiskt, stryker bort vätan med vanten. På väg hem med ett hjärta av mossa i en påse går jag förbi ett par som sopar snön av en bil. Precis när jag går förbi dem säger hon jag börjar bli less på det här, faktiskt och han svarar fan, och det har precis börjat. I backen ner mot mitt hus sitter en liten tjej på en kälke och gallskriker en sång. Hennes mamma skrattar så att hon gråter. Jag kan inte låta bli att skratta med lite för mig själv, där jag halkar omkring på nysnön med ett hjärta i en påse och tänker på Frank Sinatra.

Leendet han fyrar av mot mig är strålande stort, han ler med hela ansiktet, det blonda håret är lite rufsigt och han har satt sig på bänken mot väggen. Så fort han får syn på mig kommer det här leendet, han flirtar med mig helt ohämmat. Det är omöjligt att inte le tillbaka, och när jag gör det lägger han ansiktet mot händerna som ligger på bordet, ligger så en stund och fnissar innan han sakta låter blicken glida tillbaka från händerna upp mot mig, och skrattar högt och nöjt när han ser att jag fortfarande har blicken mot honom, jag skrattar tillbaka, han begraver ansiktet i händerna igen och så fortsätter vi ett tag. På baksidan av hans byxor sticker blöjan upp, han är ungefär två år, och hans pappa säger lätt ursäktande han brukar inte göra såhär med vem som helst! Och jag tänker att det väl inte är något att ursäkta, jag önskar att folk gjorde så oftare, också vi vuxna, log öppet och lyckligt mot varann bara för att vi tycker om någon okänd vid första ögonkastet.

Eller inte. Vem vet. När mamman kommer tillbaka med fikat hon köpt ler hon lite trött mot mig som fortfarande har en blick-skratt-dialog med hennes son, och jag säger glatt vilken flirtis! och hon svarar syrligt ja. Sådan far sådan son och pappan ger ifrån sig en suck innan de bägge skrattar lite ansträngt. Tvååringen har glidit ner under bordet, han kikar glatt på mig där nerifrån nu, hans föräldrar får väl hålla på med vad de vill. Efter en liten stund sticker hans glada ansikte upp vid min bordsskiva och han säger menande heeej. Leendet är lika öppet och strålande som nyss.

På väg till årets första glöggkväll slog det mig återigen hur vacker den här staden är när man ser efter. Människor överallt, ändå finns det plats för oss alla. Stockholm ligger som en andedräkt mot luften, virvlar i vatten och suckar stillsamt med sina ljus.

Såhär skrivs det på Salong K:

Paul Anka, 68, har begärt skilsmässa från sin fru Anna Anka, 38. Orsaken sägs vara ett storgräl. Bråket spårade ur och polis fick tillkallas. Dagen efter fick Paul nog och ansökte om skilsmässa, skriver Aftonbladet.

Enligt artikeln inträffade händelsen i torsdags, samma dag som Anna Anka pratade om sina knep för äktenskaplig lycka i sin kalender på aftonbladet.se. Hon använde sig uppenbarligen inte av samma äktenskapstips på hemmafronten eftersom ett gräl i hemmet blev den utlösande faktorn till skilsmässa. Paret ska enligt källan ha bråkat om hushållerskan som Anna just avskedat, grälet urartade till den grad att polis fick tillkallas men ingen greps.

Anna Anka ska enligt Radaronline hävdat att maken hotat henne med pistol. Polisen har dock granskat huset övervakningskameror och inga bevis har hittats på filmerna.

Det är inte första gången det går vilt till i parets relation. Förra året greps Anna för misshandel då hon kastat en isbit på maken. Isbiten träffade med sådan precision att Paul fick sy två stygn.

Alltså, är det bara jag som tycker att det här faktiskt är en sorglig historia? Är det bara jag som tycker att Anna Anka verkar vara en ganska trasig och dysfunktionell person som inte alls är särskilt skojig att se eller höra på? (Eller jo… förresten, jag måste erkänna att jag har drivit med hennes nasala språk och dialekt och dessutom tycker jag att bilden här ovan är rätt mycket humor, och att lyckas skada någon med en isbit är ju rätt skickligt, särskilt som denna någon verkar ha läderhud, men… ändå. Som helhet. Inte så kul.) I mina ögon är den här damen i stort behov av hjälp. Och då menar jag också hjälp bort från de underliga människor som verkar se henne som en slags alternativ-livsstils-guru och ger henne mediautrymme där HON ger relationsråd! Tjejen verkar inte ha det så bra. Att låta någon som inte har det så bra figurera så mycket i media tycker jag är ett slags gladiatorspel. Vi matar lejonen och gottar oss. Punkt. Att hon är empatibefriad och att hennes snart-ex-läderman är miljonär gör inte saken bättre och har förmodligen aldrig gjort.

Överallt dessa löpsedlar om Anna. Nej, hon är inte rolig. Inte hennes omständigheter heller. Men parodierna på henne är det. Verkligen. Dem kan vi kanske fortsätta gotta oss åt.

Nästa sida »