Tvättmaskinerna är lite annorlunda än våra. Gröna och med en annan slags display. Ovant, men inte särskilt svårtytt. Symbolerna är ju alltid desamma. I vår egen tvättstuga har det hackats och borrats och surrats i veckovis. Det ska läggas nytt golv och renoveras väggar, en skinande ren ny miljö att tvätta bort gammalt skräp i.
Medan jag lägger in mina första två färg- och temperatursorterade högar hör jag krigslarmet, visst ja, det är första måndagen i månaden och det har gått jag-minns-aldrig-hur-många månader sedan sist. Vi är landet som regelbundet testar vårt krigslarm trots att vi inte varit i krig på flera århundraden. Vi går inte så långt som att skicka ut information regelbundet om var det närmaste skyddsrummet ligger, det är det nog ingen av oss som vet längre, men vi testar fortfarande våra krigslarm så att de funkar som de ska.
Jag tycker om att tvätta, ljudet av vattnet, värmen i tumlaren, brukar alltid stanna till lite i steget när jag går förbi ventilerna i husfasaderna som leder in till tvättstugor. Stå stilla en bråkdels sekund på trottoaren och blunda. Det doftar varmt och fuktigt parfymerat på det där sättet som nybäddade lakan gör när man har hunnit värma upp dem och ska sova.
En gång i tiden hade vi en krigarkung. Älskad bara av dem som hatar det främmande numera. Han myndigförklarades efter sin fars död och blev envåldshärskare vid femton års ålder. Sedan krigade han med Danmark, Östersjöprovinserna, Polen, Sachsen, Osmanska riket, Preussen, Ryssland och Norge. Det slutade med att han blev skjuten för pannan, bokstavligt talat. Hans huvud genomborrades av en kula (eller knapp, enligt myten) från tinning till tinning och så var det livet över. Det var det enda han hann med av liv, om man nu kan kalla det liv. Krig. Det tar så mycket tid och kraft. Ändå finns det de som hävdar att det är nödvändigt.
De lånade torkrummen är av sorten som inte har en värmefläkt utan en sådan där mystisk variant som kondenserar bort vätan, eller i alla fall påstår sig göra det. I vårt eget torkrum står tvättmaskinerna och väntar på sin nya tillvaro. Tyst, förväntansfullt står de där och vet att det nya livet kommer.
Kanske dog mycket av lusten att betvinga och bemästra med krigarkungen. Efter honom har vi sakta men säkert dragit ner på våra försvar, neutraliserat, blivit landet som låtit krigen passera bredvid och utanför. Ingen av oss vet vad försvaret gör, om det blivit en rådjursbataljon med blommor i hjälmarna. Vi säljer jaktplan och gevär, vi minns inte hur det känns att ha eller vara fienden. Men vi testar fortfarande krigslarmet med jag-minns-inte-hur-många månaders mellanrum. För säkerhets skull.
Mangelrummet är upptaget. Där står ett gammalt vithårigt par mitt i påslakanssträckandet, jag stänger försiktigt dörren om dem och låter dem hållas med sitt. De hör hemma här. Jag behöver inte, kan vänta på att mitt eget rum ska bli färdigt, en omgång omanglade lakan är bara ett undantag. Ett andetag.
Ibland undrar jag. Det finns människor som bevisat att man kan ställa sig framför en tank iklädd en vit skjorta, stoppa kamp med en ren vilja om fred. Men man måste ställa sig i blåsvädret, utan vapen, rikta sin tilltro mot någon som kan krossa en. Våga öppna handflatorna uppåt. Det handlar inte bara om att neutralisera. Kanske måste man våga sluta lyssna på krigslarmet, våga riskera en ockupation, våga kapitulera en aning. Det handlar om att våga påstå att kriget inte fungerar som väg framåt. Att den enda vägen framåt är att vinna med vänlighet. Att krama det taggiga och hårda. Man måste inte älska allt, absolut inte. Men man måste kanske omfamna att det finns.
Krigarkungen är död. Länge leve livet.
Tvätten är nästan torr. Den doftar svagt av ett nytt sorts sköljmedel.
Suziluz - med ögon känsliga för grönt 