But you and me walk on

År 2010 är alldeles strax över. Jag är nyduschad och nyparfymerad och iklädd kjol och blus, trots att vi inte ska någonstans utan bara vara hemma. Men jag sitter och tänker över året som varit, detta märkliga, innehållsrika år. Det har varit så mycket. Jag kan inte ens skriva om det riktigt, märker jag, eftersom det har varit allt från fantastiska toppar till tunga, djupa dalar. Jag har rest fram och tillbaka, hit och dit. I år har jag varit i Norge, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland och Egypten. Jag har startat företag, fått två nya yrkesroller och blivit sambo. Jag har sett valar, sprängt en uer och renoverat Jakobs gamla hus. Jag har blivit rädd och väldigt ledsen och kämpat med min rädsla och min sorg. Jag har jobbat utomlands och nästan samtidigt blivit den som inte fick ett par fantastiska roller jag var på vippen att få. Jag har blivit lycklig och besviken och lycklig igen. Mimsan har fått barn och Låtsasbrorsan blivit riktigt förälskad, Bästisen rest över halva världen och Sociologen börjat koka in päron i konjak och jobbat för mycket. Emil orkade inte leva mer och Fideli lever så mycket att vi knappt hunnit ses. Och jag har tänkt och känt så mycket, och samtidigt för lite för att jag har haft så dåligt med tid. Jag har försummat min hälsa och mitt behov av utomhusluft och att gå fort. Jag har prioriterat min kärlek med allt det har inneburit.

Årets bästa: confit de canard på favoritrestaurangen i Paris, ”Göra gott” av Trude Marstein, Leonard Cohen i Globen, ”In treatment” med den ljuvlige Gabriel Byrne, Pål Sverre Valheim Hagen, skidor, långa bilresor, större ekonomisk trygghet, försoning, vänner, kärlek.

Jag ska för en gångs skull ge några nyårslöften.

År 2011 ska jag: vila mer. Vara ute mer. Få tillbaka en riktig vardagsrutin, med mat och sömn, jobb och fritid i en bra balans. Göra en riktig fotvandring, något i stil med en vecka utmed Lykiska leden. Prioritera vännerna bättre. Omarbeta första romanen för en ny bedömning.

År 2011 vill jag: få en ordentlig filmroll som innebär en konstnärlig utmaning. Hitta en trerumslägenhet med vettig hyra så att vi får ett arbetsrum och mer plats. Känna mig friskare. Avsluta roman nummer två.

Vi ses nästa år.

 

Ute är det minusknarr under skorna.

Och i morgon är det jul. Jag har redan fått sms från en av vännerna som vill slå ihjäl sin svägerska. Gammal fin jultradition, det där.

Själv sitter jag och äter kokt wienerkorv med toastsenap och dricker ett glas rödvin till det. Jakob agerar mr Claus i år och fixar allt annat, han har klätt gran och planerat meny och köpt spännande julklappar som han inte talar om vad det är i trots att jag gör till rösten och frågar på dålig norska hva har du kjøpt til gutten? eller agerar en liten fin bitsk haj vilket är ett slags internskämt som han i vanliga fall mjuknar av men inte nu. Stenhård, jag får vänta till i morgon.

God jul på er, mina vänner. Slå inte ihjäl era svägerskor.

 

Jag vilar blånad här

Igår.

Idag, däremot, har världen varit en enda stor snödimma. Jag har pulsat omkring i stan i timtal, köpt julklappar och hetsat omkring, och ändå inte hunnit hälften av allt det där som stod på listan. Det är väl precis som det ska vara, alltså.

Jag funderar också på om jag ska gå på det här eller inte.

Trots den konstfärdiga inbjudan känns det inte helt självklart att det är ett privilegium att bli bjuden. Man blir ju nämligen ”bjuden” till guldbaggegalan, är man inte en av de nominerade betalar man för sig, och det kostar nästan 1200 kr. Dessutom kanske man vill gå två. Då betalar man alltså 2400 för att gå på företagsfest. Vet inte riktigt om jag tycker att det är värt det i år. Vi får se. Jag har fortfarande inte fattat varför det är så dyrt, men det kan ju ha att göra med att inbjudningarna uppenbarligen designas för MASSOR av pengar. Hahaha. Haha. Hah.

Men rosa streck på himlen och kala trädgrenar, det är helt gratis och tillgängligt för alla. Titta upp bara.

Titta upp.

 

Vuxensaker

Det finns faktiskt nästan ingenting som gör mig så uppgiven som det här att man inte får ha sina saker i fred.

Jag tänkte parkera om bilen som i söndags kväll hamnade en gata bort för att alla platser på vår gata var upptagna, jag promenerar bort i stora vinterkängor och min nya uuuunderbara vinterjacka som känns som att ha på sig en stor varm kram och inser till min förvåning att bilen stått olåst. (Detta insågs genom att jag alltså en lång stund stod och ryckte i dörren och trodde att den frusit fast efter att jag ”låst upp” den innan jag fick snilleblixten att försöka igen med nyckeln.) När jag då kliver in i bilen ser jag att rattlåset ligger på passagerarsätet, whattefuck? Det satt ju på ratten när vi lämnade bilen? Eller gjorde det inte det? (Fortfarande har polletten alltså inte trillat ner.) Jag sätter mig i förarsätet och ska sätta i nyckeln när jag inser att det inte finns någonstans att sätta i nyckeln. Där tändningslåset ska vara är det bara trasig plast och ett tomt, gapande hål. En lång stund sitter jag bara och stirrar på ruinen medan mina små hjärnceller långsamt, långsamt processar det de ser, och sedan. Sedan när det äntligen gått in att jag har haft inbrott igen (IGEN!!!) så blir jag så uppgiven och förbannad och ledsen att jag både börjar sucka och svära och gråta alldeles samtidigt. Jag känner på ratten. Den är helt orörlig. Antagligen har rattlåset faktiskt gjort sitt, så när de slet bort det, bröts rattaxeln sönder och gjorde bilen obrukbar. Bilen är helt obrukbar. Lite mer hulk.

Sedan ser jag mig om i röran. Bilens instruktions- och servicebok ligger utslängda på golvet och ägarbevis och försäkringspapper också. GPS:en är borta, FM-radiosändaren är borta, och det märkligaste av allt, alla cd-skivorna är borta, köpta som hembrända blandningar. Jag blir skitledsen av att bilåkar-cd:n med stampa-takten-medan-man-åker-musik jag brände till Jakob första gången jag var och hälsade på honom förra året är försvunnen. Jag hade ritat på den, en sur älg bland annat. Den är borta, varför snor nån en cd-skiva med en sur älg på som inte är värd något för någon annan än oss? Jag fattar det inte.

En hempromenad och ett upprört näsblod senare sätter jag igång att ringa. Hej Jakob, förlåt att jag stör middagen hos din syster, vi har haft inbrott i bilen, ja, jag försöker vara lugn, gulle. Vad var det för märke på GPS:en? Hej polisen, jag har haft inbrott i bilen, de stal en del saker och bilen går inte att köra men den står kvar, ja, suck, jag skriver ner numret på anmälan här ja. Hej försäkringsbolaget, bilen ja. Mhm. Bärgningsservice säger du, vad bra, tack. Hej bilverkstan, kan ni ta emot en trasig bil och försöka fixa den, fint, tack. Hej bärgningsservicen, du kommer om tio minuter alltså, toppen, jag möter dig vid bilen.

Bärgaren är en kvinna i femtioårsåldern och faktiskt precis så manhaftig som man klichéartat tänker sig att en bärgarkvinna ska vara vilket är lite coolt. Hon är snäll, erbjuder mig att sitta i bärgningsbilen för att det är kallt medan hon får loss bilen i sidled (det går ju inte att vrida på ratten så hon får dra den rakt ut bara från luckan mellan två andra parkerade bilar) och så säger hon att det nog finns en risk att verkstan kommer att föreslå skrotning eftersom hela rattaxeln är så kaputt. Bilen är tretton år gammal och det blir nog inte prisvärt att reparera den. Så jag står och tittar på fina bilen som jag varit så glad för, som inte har en gnutta rost och som gått igenom besiktningen utan en enda anmärkning och kört många långa mil utan att knorra, och känner att jag hoppas att biltjuven drabbas av diverse olika gudomliga straff som till exempel en långvarig och smärtsam diarré eller möjligen ett brott på lårbenshalsen som läker snett.

Jag hoppas att det finns karma som ska väga upp för det här på bästa möjliga sätt.

 

Smältande

Ni som har hängt med här ett tag, minns ni Ina?

Igår pratade jag med henne. Lite mer än ett halvår efter att jag skrev det inlägget fick hon remiss till en läkare som ställde henne i operationskö, och efter drygt ett års väntan fick hon sin operation. Medan jag var i Egypten gjorde hon det, det vill säga för drygt två veckor sedan.

På två veckor har hon gått ner 21 kilo. 21 kilo!!

Jag kan inte föreställa mig det på något annat sätt än som den där drömmen jag ofta haft om henne, återkommande. Där vi av något skäl är i en simhall, oavsett vilket, vi har badkläder på oss eller är nakna, och Ina duschar medan vi pratar med varann. Och medan hon duschar ser jag plötsligt hur hon börjar smälta i konturerna, smälta och rinna bort, och när hon kliver ur duschen har hon liksom klivit ur sig själv och blivit den där Ina inuti, den riktiga Ina som plötsligt kommit loss, och jag blir så glad att jag börjar gråta. I min dröm ler hon bara och säger ”men det är ju jag, det har ju alltid varit jag.”

 

Dagens värv

 

Det är 40 graders skillnad mellan Egypten och Stockholm

Det är skönt att komma hem.

 

If you can only show face and hands, how can you work?

Han som faktiskt heter Khaled (hans bror heter Mohammed vet vi nu) tutar glatt när han kommer för att hämta upp oss och polisen som vaksamt hållit ett öga på oss där vi har stått och väntat lyfter på hakan för att visa att det är ok. Vi hoppar in i taxin och det känns som att möta en gammal bekant. Khaled är på gott humör idag också. Det är inte så underligt. När han berättar vad en månadslön här i Egypten kan vara inser jag att summan vi tänker betala honom för dagens åkande är nästan en tredjedel av den summan.

Vi har på oss moskévänliga kläder, det vill säga, Jakob har t-shirt och jeans medan jag som är kvinna har vida kläder som täcker armar och ben och har svept in hår och huvud i en grön sidenscarf. Det känns lite koko, men när vi är framme känns det plötsligt mycket bra att ha tänkt till innan och visa respekt. Jag är nämligen absolut enda kvinnan där och männen som skyndar förbi in mot moskén ögnar mig snabbt, men lägger ingen vikt vid mig. Khaled säger glatt att vi kan titta på byggnaden, det tar högst en kvart, sedan försvinner också han in för att be med de andra. Böneutropen från ett av de höga tornen har redan börjat.

Byggnaden är helt makalös. Det är en av de största moskéerna i området, och den ligger i en del av Sharm El-Sheikh som skiljer sig en hel del från de putsade hotellfasaderna. Runt moskén ligger slitna lägenhetshus, i ett av dem bor för tillfället Khaled och hans bror tillsammans med några andra taxichaufförer. Ingen av egyptierna som jobbar i Sharm bor egentligen i Sharm. Det är nog egentligen först här, stående på torget framför moskéns entré, som jag inser skillnaden i liv. Det är en enda stor uppsamlingsplats för män vars fruar och barn lever någon annan stans, och i stället har de varje dag blottat västerländskt kött för ögonen. De lever enligt tron att det inte är bra för kvinnor att visa mer än ansikte och händer, och hela dagarna ser de västerländska kvinnor i bikini. Jag undrar plötsligt vad den där killen som sade något till mig på arabiska efter att jag duschat av mig havssalt egentligen sade, men inser också att jag nog inte vill veta det. Faktiskt.

Vi går upp bredvid moskén, där ännu en ingång finns, runt den står skor och tofflor av olika slag. När Khaled kommer ut erbjuder han sig att ta några bilder inne i moskén, det märks att han är stolt över att den är vacker, och vi tackar. När han kommer ut för andra gången tar han ett kort av oss också innan han berättar hur det går till, de fem bönerna, tvättandet av händer, fötter, ansikte och hår innan man går in i moskén. När vi går ler han inte längre, utan säger bara people come here and they so afraid of arabs, but we just come here to pray. I take you here in peace, we want peace och jag förstår honom så väl. Skuggan över ansiktet.

På väg tillbaka till vårt hotell är han munter igen och berättar om alla sina bröder och alla deras söner. Mohammed, Ahmed och Hassan har alla var sin fru och två eller tre söner. Han själv ska få en dotter, tror han. Och jag säger first girl in the family! och han svarar we muslim like boys, because girls can not work. If you can only show face and hands, how can you work? Sedan förklarar han att för en bra muslimsk flicka är det där inget problem. Det har varit så i över tusen år.

Inne på hotellet igen tar jag upp kameran och tittar på bilden av mig och Jakob på moskéns område. Jakob är sig lik. Jag ser ut som en formlös tant med sjalett. Jag tar av mig den vida skjortan och drar på mig en åtsittande, båtringad t-shirt.

 

Go together like a horse and carriage

Egentligen har vi bestämt med samma taxikille som skjutsade ut oss till Shark’s Bay (vi utmanar ödet, ja) att han ska hämta oss klockan fem, men när vi kommer upp från stranden till spärrbommen som sköts av ett antal män så står det ingen där och väntar. Eftermiddagsböneutropet från moskén längre bort sätter igång, vackra ornamenteringar. Vi väntar och lyssnar. Solnedgången ligger som ett dis över den rödbruna ökensanden mot bergen. Nere på stranden spelar killarna som har hand om solstolar och försäljning fotboll. Arbetsdagen är över.

När en taxi kommer åkande visar det sig att det inte är vår kille utan en annan. Han erbjuder sig glatt att vänta med oss i fem minuter för att se om den andre kommer eller ej, och under tiden småpratar vi. Han frågar var vi kommer från, precis som alla andra, men han fortsätter också att fråga. Det är en glad och öppen ung man. Han frågar om vi har barn, och efter att jag pekat på Jakob och han sagt ja säger han but not from this woman? och pekar på mig. She looks young. Jag skrattar och säger Not so young! och han säger Twenty-one? Jag skrattar igen och säger No, thirty-five! varpå han himlar med ögonen och säger Noooo! och sedan undrar han hur gammal vi tror att han är.

Han är tjugofem och bor egentligen i Kairo. Jag uppfattar inte om det är han eller hans bror som heter Khaled, de delar i alla fall på taxin när de jobbar här i Sharm El-Sheikh. Han har varit gift i nitton månader, hans fru är gravid med deras första barn, han ska bli pappa om 24 dagar. Jag säger det inte, men tänker jul, hans bebis ska födas till jul. Hans fru är bara arton år och han säger glatt we muslim are not allowed to have girlfriend, we must marry. Han berättar att de får ta upp till fyra fruar och rycker på axlarna när han säger we don’t like divorce. So we marry another woman. Jag tänker att jag förstår att det verkar praktiskt. Ingen blir skild och hamnar utanför, barnen blir försörjda, och det får väga upp mot att man är ung och oerfaren första gången man gifter sig. Har man gift sig mest av hormonella skäl och längtan efter att få ligga med den man gillar så blir det bara en slags inkörsport i vuxenlivet.

Om man är man, vill säga. Jag kan inte låta bli att undra. Om man är kvinnan som gift sig vid sjutton års ålder och inte trivs riktigt i äktenskapet, när ens man bestämmer sig för att gifta sig med en till och sedan kanske ännu fler, får man vara med på beslutet? Finns det någon slags oskriven och outtalad överenskommelse att även om man håller ihop äktenskapet, att hon också får förälska sig, söka andra inofficiellt? Jag gissar nej. Jag gissar att kvinnan vi såg härom dagen med den paljettprydda glipan där ögonen stack fram får leva med det beslut som tagits i antagligen mycket unga år, oavsett om det gör henne lycklig eller ej.

Den andre taxikillen kommer inte så vi hoppar in i bilen. Han som kanske heter Khaled berättar att han har en enorm familj. Hans far har fyra fruar och han har många syskon. Därför är han och hans bror i Sharm El-Sheikh och tjänar pengar. Böneutroparen ornamenterar vidare och kanske-Khaled erbjuder sig att ta med oss till moskén. I morgon, kanske? Antingen han eller hans bror kommer och hämtar oss. Vi tackar ja.

 

Röda havets motsvarighet till björnfrossa

Idag lämnade vi turistgalenskapen och tog en taxi till en annan strand. En lugnare, mer tillbakalutad. Jag satte på mig simglasögonen och simmade ut över korallerna. Mängder av fiskar, stora och små, regnbågsfärgade, svarta, gula, vita, långa, platta, tjocka, och simmande efter dem kom jag plötsligt till en kam där det stupade rakt ner. Korallerna växte ut i svampartade formationer hela vägen utmed stupet.

Jag vet inte hur man beskriver det mer än att det är en undervattensvärld. Ett landskap man inte kan annat än både bli bländad av skönheten hos och bäva lite inför. Jag simmade ut litegrann ovanför djupet, mot det okända, men fick plötsligt en kramande hand runt hjärtat, vände snabbt och simmade tillbaka in mot land, mättad och lite skrämd. Den känslan. Som att vad som helst kan lura under de där formationerna, bakom nästa krök, väntande.

När jag kommit upp på stranden kom en av badvakterna förbi och sade att vi inte fick bada mer idag. Det blåste kraftigt och det var en haj siktad lite för nära strand.

Oh well.

Uppdatering: Ja, det är ju här vi är, då…

 

Which hotel?

Man blir stoppad överallt här. Man får inte bada på vilken strand man vill. Eller jo, man får väl i princip bada var man vill, men inte lägga ner sin handduk rätt på sanden, man måste lägga den på en solstol, och för att få lägga den på en solstol måste man vara på rätt del av stranden, det vill säga delen som tillhör ens hotell. Och var den delen ligger är det ingen som talar om för en. I eftermiddags blev vi skjutsade till en mystisk punkt av hotellets ”strandbuss”, chauffören pekade nedåt havet och sade korthugget: beach. Vi hoppade ut och trodde att vi bara skulle kunna få lägga oss på beach, men ack så fel vi hade. Vi gick hitådit och ditåhit och överallt dessa män som frågar which hotel? och det är aldrig vårt hotell som får vara där vi är. Till slut lägger vi oss på varsin solstol trots att vi vet att det är fel och när mannen frågar ligger vi bara kvar och till vår förvåning går han då vidare, och jag går äntligen ner i havet.

Det är snart december men vattnet är så varmt att det inte ens pirrar till i huden. Det ligger bojar ute i vattnet för att markera korallreven, vissa av dem är giftiga och man rekommenderas att alltid hålla sig minst en och en halv meter ifrån dem. När jag står med vatten upp till midjan ser jag dem för första gången, de stora, svartvita fiskarna med orange fenor, de pilar snabbt omkring mina ben och jag känner mig som att jag står i ett akvarium, overkligt. Så dyker jag i det osannolikt ljumma vattnet, sältan slår mot mina läppar och jag känner hur jag flyter, bubblar, snurrar, sparkar. Vattnet är grönt och solen slår regnbågar överallt i det och in i mig.

Det är först på väg bort från stranden som vi upptäcker hur nära hotellet vi är och hur onödigt det var att åka strandbuss. Det tar inte många minuter att gå. Men det går i linje med hur allting verkar funka här. Gå dit, sitt där, gå inte dit, sitt inte där. Bär inte ditt eget bagage, du får inte ta med något att äta eller dricka in på hotellet, köp allt av oss, alla dessa leende män. Det finns män överallt, män som säljer och vaktar och spärrar och visar och pekar. Och alla frågar which hotel? utom de som stoppar trafiken med batong när vi ska över gatan. Det är ett land nära konflikter och det är en stad skapad för turister, det märks, den har ingen annan synlig historia. Det enda vi ser av historien är bergen i bakgrunden, de märkligt främmande bergen, sanden, den torra luften.

Jo, vi ser en familj som inte är turister, en man, en kvinna och två barn. Mannen har ljus kortärmad skjorta och långbyxor, pojken och flickan färgglada kläder, flickan har håret i två tofsar. Kvinnan är klädd i svart från topp till tå, tyg som täcker ansiktet, utmed tygglipan där ögonen syns sitter det paljetter.

 

”knulla i tvfilm”

Ja. Rubriken här ovan mötte mina ögon när jag ögnade igenom dagens sökbegrepp som google skickat till mig och faktum är att jag tänkte hm. Ja, det är klart att folk kanske kan undra. Hur går det till? Gör de det på riktigt? Är det spännande? Eller äckligt? Och så vidare och så vidare. Så, mina vänner, nu ska jag berätta hur det går till när man knullar i en tvfilm (eller biofilm eller bara tv-program, för den delen, själva det färdiga formatet på materialet påverkar inte inspelningen stort. Om det inte är en porrfilm förstås, men jag utgår ifrån att ni vet att jag inte har någon erfarenhet av den mer, well, konkreta delen av filmknulleri.)

Först och främst. Det är ganska genant att spela in ett filmknull, av den enkla anledningen att man ska vara naken på jobbet och hångla med en kollega som någon annan har valt ut och folk ska titta på. Ja. Den biten av jobbet är faktiskt exakt lika absurd egentligen som att två människor som jobbar i ett kontorslandskap skulle göra det. Man måste hantera inte bara sin egen genans utan resten av teamets, alla de människor som ska pyssla med en. Låt mig berätta hur mitt senaste filmknull gick till.

Jag går till kostymavdelningen och får prova ett par olika hudfärgade stringtrosor. Ett par väljs ut och ovanpå dem får jag en morgonrock, samt sticka fötterna i ett par tofflor. Dags att bli sminkad. Jag och Kollega (också i morgonrock) möts i sminklogen och hälsar generat på varann. Sedan småpratar vi medan sminköserna kammar till oss till allmänt knullrufs och sminkar mig till att ha ”svettats” ut ögonsmink. Hudfärgen på överkroppen ges också en touch-up och vi får rougeflammor både i ansikte och på hals.

Kollega och jag tofflar iväg till studion där vi är ”hemma hos oss i sovrummet”. Där har det redan riggats klart med lampor och kamera och alla väntar bara på oss. I studion finns utöver oss regissör, FAD (vilket står för First Assistant Director men i verkligheten kallas inspelningsledare, sköter det praktiska), fotograf, B-fotograf, ljudkille, ljuskille, elektriker, scripta (håller ordning på manus och vad man gör när, så att man kan upprepa samma saker), kostymtjej, sminktjej, samt en del annat löst filmfolk som ordnar ditt och datt och den berömda killen med klappan. Alla är lite generade över att det är nakendag, vilket alla försöker dölja genom att vara VÄLDIGT avslappnade. Kollega och jag kliver ur våra morgonrockar och står där i hudfärgad stringtrosa respektive hudfärgad suspensoar. Alla skrattar så avspänt de kan. Kollega och jag kliver ner i sängen och försöker att tycka att det är helt normalt. Sedan börjar den tekniska biten och då börjar det kännas mer normalt. Kollega och regissör och jag lägger upp i vilken ordning saker och ting ska ske, var kameran ska ligga när så att vi ska kunna hångla loss och samtidigt ha koll på hur vi ska dölja våra hudfärgade kostymer (det är ju meningen att vi ska se helt nakna ut). Vi bestämmer ett litet schema helt enkelt, var och när repliker ska komma, respektive reaktioner. Sedan repeterar vi det först med bara oss, sedan med ljud och bild. Vi får ändra ett par saker. Sedan börjar vi spela in och gör ungefär ett tiotal tagningar innan det är dags att ändra glugg på kameran och göra alltihop ett antal gånger till.

Alltihop är förbluffande torrt och krasst, även om det är kul i all sin absurditet och vi skrattar en del. Eller för att säga konkret – nej, vi ligger inte med varann på riktigt, vi bara bluffar riktigt snyggt. Nej, vi blir inte kåta heller, vi bara bluffar riktigt snyggt. Mellan tagningarna fnissar vi jättemycket och efter ett tag känns det inte genant längre utan blir mest ännu en dag på jobbet. Det är fortfarande folk som fiffar med en på samma sätt som vanligt, det vill säga säger ”väntavänta!” och ordnar med ens hår, till exempel, innan man ska hångla. Eller att fotografen säger ”kan du skjuta rygg lite mer, det ser snyggt ut i bild”. Och mellan tagningarna när det fixas med skärpa och mäts avstånd diskuterar Kollega och jag att hans son har börjat gå och hur det är att träffa svärföräldrar. När regissören är nöjd och det hela är över sätter vi på oss morgonrockarna och tofflar tillbaka till kostym för att byta om till nästa scen innan vi äter lunch.

Kort och gott. Att ”knulla i tvfilm” är bara en dag på jobbet. Några frågor på det?

 

Semester

Det är riktigt kallt i Oslo idag. Det är ett sådant där väder där det ser ut som att små snöfnugg ligger helt stilla i luften utan att falla, orörliga, svävande. Himlen är vit med ljust ljust pastellblå stråk, och jag har skrattat mig varm. Och skattat mig lycklig.

Det slutar inte förvåna mig hur fint det är med människor, hur fina människor är. Värme.

På söndag åker vi vidare mot en annan slags värme, korallrev och ökensand och frågan om man törs bada eller om det finns hajar. Jag vet inte hur varmt det är i havet, men i luften ska det ligga runt trettio. I en vecka ska jag låta solen sakta men säkert tina upp mig ända in, låta lederna mjukna, huden flämta och håret bli salttrassligt. Semester, en veckas semester. Jag behöver det så mycket att jag nästan börjar gråta av tanken.

Jag vet inte om det finns internet där. Det lär vi märka, hörni. Det kommer när det kommer, för det är semester.

 

En stulen lista

… från Jenny.

Day 01 – Introduce yourself

Day 02 – Your first love

Day 03 – Your parents

Day 04 – What you ate today

Day 05 – Your definition of love

Day 06 – Your day

Day 07 – Your best friend

Day 08 – A moment

Day 09 – Your beliefs

Day 10 – What you wore today

Day 11 – Your siblings

Day 12 – What’s in your bag

Day 13 – This week

Day 14 – What you wore today

Day 15 – Your dreams

Day 16 – Your first kiss

Day 17 – Your favorite memory

Day 18 – Your favorite birthday

Day 19 – Something you regret

Day 20 – This month

Day 21 – Another moment

Day 22 – Something that upsets you

Day 23 – Something that makes you feel better

Day 24 – Something that makes you cry

Day 25 – A first

Day 26 – Your fears

Day 27 – Your favorite place

Day 28 – Something that you miss

Day 29 – Your aspirations

Day 30 – One last moment.

Tack, då börjar jag.

 

Bloggtips

Det här är den finaste blogg jag har sett på länge. Den är finurlig och melankolisk och vacker och pysslig.

VERDEN – en bruksanvisning for barn heter den. Hälsa på. Och hälsa från mig.