2010


År 2010 är alldeles strax över. Jag är nyduschad och nyparfymerad och iklädd kjol och blus, trots att vi inte ska någonstans utan bara vara hemma. Men jag sitter och tänker över året som varit, detta märkliga, innehållsrika år. Det har varit så mycket. Jag kan inte ens skriva om det riktigt, märker jag, eftersom det har varit allt från fantastiska toppar till tunga, djupa dalar. Jag har rest fram och tillbaka, hit och dit. I år har jag varit i Norge, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland och Egypten. Jag har startat företag, fått två nya yrkesroller och blivit sambo. Jag har sett valar, sprängt en uer och renoverat Jakobs gamla hus. Jag har blivit rädd och väldigt ledsen och kämpat med min rädsla och min sorg. Jag har jobbat utomlands och nästan samtidigt blivit den som inte fick ett par fantastiska roller jag var på vippen att få. Jag har blivit lycklig och besviken och lycklig igen. Mimsan har fått barn och Låtsasbrorsan blivit riktigt förälskad, Bästisen rest över halva världen och Sociologen börjat koka in päron i konjak och jobbat för mycket. Emil orkade inte leva mer och Fideli lever så mycket att vi knappt hunnit ses. Och jag har tänkt och känt så mycket, och samtidigt för lite för att jag har haft så dåligt med tid. Jag har försummat min hälsa och mitt behov av utomhusluft och att gå fort. Jag har prioriterat min kärlek med allt det har inneburit.

Årets bästa: confit de canard på favoritrestaurangen i Paris, ”Göra gott” av Trude Marstein, Leonard Cohen i Globen, ”In treatment” med den ljuvlige Gabriel Byrne, Pål Sverre Valheim Hagen, skidor, långa bilresor, större ekonomisk trygghet, försoning, vänner, kärlek.

Jag ska för en gångs skull ge några nyårslöften.

År 2011 ska jag: vila mer. Vara ute mer. Få tillbaka en riktig vardagsrutin, med mat och sömn, jobb och fritid i en bra balans. Göra en riktig fotvandring, något i stil med en vecka utmed Lykiska leden. Prioritera vännerna bättre. Omarbeta första romanen för en ny bedömning.

År 2011 vill jag: få en ordentlig filmroll som innebär en konstnärlig utmaning. Hitta en trerumslägenhet med vettig hyra så att vi får ett arbetsrum och mer plats. Känna mig friskare. Avsluta roman nummer två.

Vi ses nästa år.

Och i morgon är det jul. Jag har redan fått sms från en av vännerna som vill slå ihjäl sin svägerska. Gammal fin jultradition, det där.

Själv sitter jag och äter kokt wienerkorv med toastsenap och dricker ett glas rödvin till det. Jakob agerar mr Claus i år och fixar allt annat, han har klätt gran och planerat meny och köpt spännande julklappar som han inte talar om vad det är i trots att jag gör till rösten och frågar på dålig norska hva har du kjøpt til gutten? eller agerar en liten fin bitsk haj vilket är ett slags internskämt som han i vanliga fall mjuknar av men inte nu. Stenhård, jag får vänta till i morgon.

God jul på er, mina vänner. Slå inte ihjäl era svägerskor.

Igår.

Idag, däremot, har världen varit en enda stor snödimma. Jag har pulsat omkring i stan i timtal, köpt julklappar och hetsat omkring, och ändå inte hunnit hälften av allt det där som stod på listan. Det är väl precis som det ska vara, alltså.

Jag funderar också på om jag ska gå på det här eller inte.

Trots den konstfärdiga inbjudan känns det inte helt självklart att det är ett privilegium att bli bjuden. Man blir ju nämligen ”bjuden” till guldbaggegalan, är man inte en av de nominerade betalar man för sig, och det kostar nästan 1200 kr. Dessutom kanske man vill gå två. Då betalar man alltså 2400 för att gå på företagsfest. Vet inte riktigt om jag tycker att det är värt det i år. Vi får se. Jag har fortfarande inte fattat varför det är så dyrt, men det kan ju ha att göra med att inbjudningarna uppenbarligen designas för MASSOR av pengar. Hahaha. Haha. Hah.

Men rosa streck på himlen och kala trädgrenar, det är helt gratis och tillgängligt för alla. Titta upp bara.

Titta upp.

Det finns faktiskt nästan ingenting som gör mig så uppgiven som det här att man inte får ha sina saker i fred.

Jag tänkte parkera om bilen som i söndags kväll hamnade en gata bort för att alla platser på vår gata var upptagna, jag promenerar bort i stora vinterkängor och min nya uuuunderbara vinterjacka som känns som att ha på sig en stor varm kram och inser till min förvåning att bilen stått olåst. (Detta insågs genom att jag alltså en lång stund stod och ryckte i dörren och trodde att den frusit fast efter att jag ”låst upp” den innan jag fick snilleblixten att försöka igen med nyckeln.) När jag då kliver in i bilen ser jag att rattlåset ligger på passagerarsätet, whattefuck? Det satt ju på ratten när vi lämnade bilen? Eller gjorde det inte det? (Fortfarande har polletten alltså inte trillat ner.) Jag sätter mig i förarsätet och ska sätta i nyckeln när jag inser att det inte finns någonstans att sätta i nyckeln. Där tändningslåset ska vara är det bara trasig plast och ett tomt, gapande hål. En lång stund sitter jag bara och stirrar på ruinen medan mina små hjärnceller långsamt, långsamt processar det de ser, och sedan. Sedan när det äntligen gått in att jag har haft inbrott igen (IGEN!!!) så blir jag så uppgiven och förbannad och ledsen att jag både börjar sucka och svära och gråta alldeles samtidigt. Jag känner på ratten. Den är helt orörlig. Antagligen har rattlåset faktiskt gjort sitt, så när de slet bort det, bröts rattaxeln sönder och gjorde bilen obrukbar. Bilen är helt obrukbar. Lite mer hulk.

Sedan ser jag mig om i röran. Bilens instruktions- och servicebok ligger utslängda på golvet och ägarbevis och försäkringspapper också. GPS:en är borta, FM-radiosändaren är borta, och det märkligaste av allt, alla cd-skivorna är borta, köpta som hembrända blandningar. Jag blir skitledsen av att bilåkar-cd:n med stampa-takten-medan-man-åker-musik jag brände till Jakob första gången jag var och hälsade på honom förra året är försvunnen. Jag hade ritat på den, en sur älg bland annat. Den är borta, varför snor nån en cd-skiva med en sur älg på som inte är värd något för någon annan än oss? Jag fattar det inte.

En hempromenad och ett upprört näsblod senare sätter jag igång att ringa. Hej Jakob, förlåt att jag stör middagen hos din syster, vi har haft inbrott i bilen, ja, jag försöker vara lugn, gulle. Vad var det för märke på GPS:en? Hej polisen, jag har haft inbrott i bilen, de stal en del saker och bilen går inte att köra men den står kvar, ja, suck, jag skriver ner numret på anmälan här ja. Hej försäkringsbolaget, bilen ja. Mhm. Bärgningsservice säger du, vad bra, tack. Hej bilverkstan, kan ni ta emot en trasig bil och försöka fixa den, fint, tack. Hej bärgningsservicen, du kommer om tio minuter alltså, toppen, jag möter dig vid bilen.

Bärgaren är en kvinna i femtioårsåldern och faktiskt precis så manhaftig som man klichéartat tänker sig att en bärgarkvinna ska vara vilket är lite coolt. Hon är snäll, erbjuder mig att sitta i bärgningsbilen för att det är kallt medan hon får loss bilen i sidled (det går ju inte att vrida på ratten så hon får dra den rakt ut bara från luckan mellan två andra parkerade bilar) och så säger hon att det nog finns en risk att verkstan kommer att föreslå skrotning eftersom hela rattaxeln är så kaputt. Bilen är tretton år gammal och det blir nog inte prisvärt att reparera den. Så jag står och tittar på fina bilen som jag varit så glad för, som inte har en gnutta rost och som gått igenom besiktningen utan en enda anmärkning och kört många långa mil utan att knorra, och känner att jag hoppas att biltjuven drabbas av diverse olika gudomliga straff som till exempel en långvarig och smärtsam diarré eller möjligen ett brott på lårbenshalsen som läker snett.

Jag hoppas att det finns karma som ska väga upp för det här på bästa möjliga sätt.

Ni som har hängt med här ett tag, minns ni Ina?

Igår pratade jag med henne. Lite mer än ett halvår efter att jag skrev det inlägget fick hon remiss till en läkare som ställde henne i operationskö, och efter drygt ett års väntan fick hon sin operation. Medan jag var i Egypten gjorde hon det, det vill säga för drygt två veckor sedan.

På två veckor har hon gått ner 21 kilo. 21 kilo!!

Jag kan inte föreställa mig det på något annat sätt än som den där drömmen jag ofta haft om henne, återkommande. Där vi av något skäl är i en simhall, oavsett vilket, vi har badkläder på oss eller är nakna, och Ina duschar medan vi pratar med varann. Och medan hon duschar ser jag plötsligt hur hon börjar smälta i konturerna, smälta och rinna bort, och när hon kliver ur duschen har hon liksom klivit ur sig själv och blivit den där Ina inuti, den riktiga Ina som plötsligt kommit loss, och jag blir så glad att jag börjar gråta. I min dröm ler hon bara och säger ”men det är ju jag, det har ju alltid varit jag.”

Det är skönt att komma hem.

Nästa sida »