2010


Han har en fiol eller viola, formen är i alla fall omisskännlig, och hon har ett fyrkantigt instrumentfodral, kanske trä- eller bleckblås. Kanske en tvärflöjt eller liten trumpet, kanske. De sitter mitt emot varandra vid ett litet bord och dricker kaffe. Rummet är nästan tomt utom på dem, det är högst upp i huset, och i samma stund vi sätter oss vid ett annat litet bord vid väggen mitt emot börjar det regna på takfönstren. Ljudet får mig att titta upp.

Hon med det obestämbara instrumentet tittar också upp och våra blickar möts som kortast. Hon ler mot mig, ett leende som ser ut som att vi kunde vara bekanta. Är vi det? Jag tror inte det, men ler lika litet tillbaka, innan jag ser ännu högre upp, mot regnet på rutan som tippetappar på det där sättet som bara regn gör. Himlen är mörk trots att det är tidig eftermiddag. Det är vintertid nu.

Musikerna reser sig för att gå. När de går tänker jag att jag undrar om de är kollegor, om de spelar i en liten barockensemble, det är ju fiol eller viola han bär på, så det borde vara något klassiskt i alla fall. De ser ut som att de spelar klassiskt. Och jag kan inte låta bli att undra vem av dem som frågade den andre om de skulle ta en kaffe efter repetitionen, vad de egentligen har pratat om och varför just de två gick för att ta den kaffen. Det syns att de inte känner varandra så väl. Det är märkligt att sådant syns så tydligt. Och jag ler lite mot dem trots att de har ryggarna mot mig, för jag tycker om att de bär på sina instrument med sådan självklarhet. Jag har alltid tyckt om människor som bär på instrument.

Fideli spelar en medelålders man som ser tillbaka på sitt liv, på kvinnorna, vinet och sången, på alla brutna löften och krossade drömmar, på illusioner och behovet av att vara någon, vara levande, vara… vara. Att vara något annat än en vem som helst, en som lämnar spår, som söker poesin och bränner ut sig själv, andra, och i slutänden livet självt allt medan cigaretterna sakta brinner ner till aska. Fideli spelar en man som påminner om ganska många män jag känner, ganska många män som aldrig skulle vilja erkänna att de är rädda för att dö på riktigt och inte bara som ett led i en förförelse. Fideli spelar en man som spelar ut konstnärsmyten så hårt att han själv har blivit förebild för den, och hon gör det bra. Hon gör det väldigt bra, och jag blir stolt över henne.

Teatern, teatern. Denna min försmådda älskade, denna min akilleshäl, denna min cirkelrörelse sedan så många år tillbaka. Jag hoppas att vi hittar varandra igen som två gamla välbekanta på en gammal mammas gata, att vi ska mötas och le varann i ansiktet och säga där är du ju, där är du minsann. Jag känner att jag blir glad av tanken.

Förkylningen håller på att släppa. Jakob och jag köper en snöskyffel att ha i bilen, fjolårets vinter ligger färskt i minnet. Sedan ser vi Fideli spela man och jag spelar inte alls, faktiskt inte alls. Jag är helt och hållet bara jag. Men himlen är hög och vacker och det är klar höst, fortfarande löv på träden och vindrutan på bilen befrias långsamt från kondens.

Ordet betyder ”att hålla fast uppmärksamheten”.

Vad är underhållning? Att hålla under intresset, hålla fast det, hur gör man, och varför håller vissa saker fast oss så självklart medan andra inte lyckas ens i några minuter? Vad vill vi ha, vad vill NI ha?

Alexander Ekman ställer frågan i sitt första helaftonsverk för Cullbergbaletten, ”Ekmans triptych – A study of entertainment”. Vi var på genrep igår och det var väldigt sevärt, både skrattframkallande och ganska groteskt bitvis, och frågorna sätter sig efteråt.

Att tillhöra underhållningsbranschen är inte det mest självklara längre. Vem underhåller vi, och hur, och kanske allra mest, varför?

Ring P1, detta program fullt av underliga problem man ”måste” lufta, härom kvällen sittande i bilen på väg norröver lyssnade vi på kortversionen. Och då ringde det en herre som tyckte att det var ganska förfärligt det här med att det kommer thailändska gästarbetare för att plocka bär i Sverige om hösten. När vi har fullt friska arbetsföra människor i Sverige som skulle kunna kallas in! Kallas in? sade programledaren med ett litet fniss i rösten. Skulle det vara obligatoriskt att plocka bär? Gratis? Och herrn sa att nej, man skulle förstås få betalt för det arbetet man gjorde, men att det fanns mycket att hämta där, att även om det inte var status att vara blå om fingrarna så är det fantastiskt att plocka bär. Han använde ordet bär fler gånger än jag någonsin hört på bara några få minuter och fortsatte säga kalla in.

Sedan dess har jag inte kunnat släppa tanken på den svenska bär-armén. Blå om fingrar och tungor skrämmer de fienden genom att lipa och vifta. Som ett slags hambo-maorier.

Favorit i repris.

Efter mitt besök hos farbror doktorn konstaterades det idag att jag har tillräckligt med symptom för att kunna lida av vilket som helst av dessa tre:

  1. Reumatoid artrit
  2. Systemisk skleros
  3. Sjögrens syndrom

Ingendera av dem är särskilt trevliga om man googlar. Jag slutar härmed genast att googla och väntar på resultatsvaren i stället. Samt hoppas på alternativ 4, som vore det absolut trevligaste, att alla mina symptom inklusive den förra vintern debuterande Raynauden, bara beror på en lite för sliten tjej som mest behöver sova. Farbror doktorn sade att den möjligheten också finns. Vi får se. Man kan fortfarande hoppas, inte sant?

Och en sak till att hoppas på. Jag vill bara be er som tycker er behöva svara på mina ideologiska inlägg med trångsynta, kvinnofientliga eller rasistiska kommentarer att helt enkelt sluta med det, jag kommer inte att släppa igenom er eftersom jag är helt ointresserad av att ge den slags tankar något utrymme här. Det här är min blogg, jag är ”redaktör” för den och bestämmer helt megalomanistiskt över innehållet. Om du/ni upplever att jag propagerar för något du/ni inte kan tåla och vill propagera för er sak i stället, starta en egen blogg. Här blir det inte, jag går inte i onödig polemik och det ber jag er respektera. Tack så mycket.

Och så lite värme och musik på det, en krispig dag som denna när det luktar is i vattnet.

Historieböckerna är fulla av exempel, ändå gör vi människor samma misstag om och om igen, vi tror att det ska bli bättre om vi hittar en syndabock, hittar Felet, och sedan gör vi det vi tror att vi måste, vi begränsar och försvarar våra begränsningar med att det är ett måste och sedan börjar vi begränsa ännu hårdare och göra vissa saker rent omöjliga och sedan kommer det stora, det värsta, deporteringar och förbud och underliga påbud

och någonstans där har Felet slutat att vara människor som liksom alla andra vill att saker och ting ska bli bättre.

När ska vi lära oss av våra misstag? När ska vi minnas att den slags Fel inte existerar, att vi har genom århundraden fått ångra och skamma och äta upp och att det är många nationer i världen som fortfarande betalar av på gammal skuld medan vi nu håller på att bygga upp en rejäl ny sådan åt oss.

Det är knappast invandringen som är skulden till finanskrisen, men det blåser nationalistiska vindar över hela världen. Det är inte bara Sverige som i natt fått ett nytt ansikte, det är Danmark, Holland, Ungern, länder där alla tror att lösningen på Felet är att stänga till om sig, att vara rädd för och att skaffa syndabock. Men jag vill bara påminna om en sak, en enda liten sak.

Alla människor älskar sitt hem. Alla människor vill allra, allra helst vara där det finns fyra väggar som är deras egna, där de känner grannarna, där man hälsar på snabbköpskassörskans bekanta ansikte, där man vet hur saker och ting fungerar, där man kan språket, där man har sina vänner och sin historia. Alla, faktiskt utan undantag. Men för vissa människor är det inte möjligt att stanna hemma, för de lever inte tryggt där. De lämnar inte glatt och hungrigt med dollartecken i blick. Varför pratas det så lite om förlusten det innebär att tvingas ifrån sitt hem i desperation? Det är inte vi som förlorar på att det kommer människor till oss, det är de som har förlorat säkerheten, självklarheten, identiteten.

Sverige som vi kände det har i stor mån byggts av invandrare, allt från 1600-talets valloner till 1960- och 70-talets industriarbetare från Finland, Polen, Italien och Jugoslavien. Jag är själv barn till två människor som lusläste Metallarbetaren och röstade på Olof Palme. Men idag är dagen när det inte räcker längre. I nästan alla skånska kommuner är SD tredje största parti med ett valresultat på mellan 13 och 16%. Lund är det stora undantaget.

Idag är dagen när jag fått ett telefonsamtal från en gråtande vän, vars exman är från Nigeria och vars elvaårige son ringde henne på skolrasten för att fråga mamma, måste vi åka härifrån nu? Och jag har lyssnat och försökt vara där trots den växande klumpen i min egen mage. Det är hemskt att säga, men jag tappar tron på människorna när det kan vara så här, när Sverige som det toleranta och öppna samhället vi haft riskerar att försvinna.

I morgon är det valdag, och ett av de viktigaste valen i Sverige i modern tid. Snälla, snälla människor. Engagera er. Rösta för medmänsklighet och trygghet, inte av rädsla. Det är rädslan för utanförskap som är vårt största hot, för det får människor att tro att det finns olika typer av människor. De goda mot de onda, de värdiga mot de ovärdiga, de bidragande mot de tärande, de lyckade mot de olyckliga, för att leka ordleken. Det är inte sant. Vi har alla möjligheten till allt inom oss, och livet är så beskaffat att ingen står med garantin att aldrig bli sjuk, aldrig förlora jobbet, aldrig ha fördomar eller aldrig bli kär i en utlänning. Just DÄRFÖR står vi starkare tillsammans, med större ödmjukhet inför de skiftningar vi har i våra förutsättningar.

I morgon är det dags. Snälla, engagera er, alla. Och innan ni går till vallokalen i morgon, vill jag att ni ska läsa någon eller alla av de här länkarna:

Ett skrämmande, men välformulerat inlägg från en av dem vars mamma är ute i kylan.

Ett oerhört välformulerat debattinlägg från en av dem som är inne i värmen.

Liisa Lettson, tidigare moderat politiker i Solna, hoppar av i protest.

Hanna Fridén, som inte röstar enbart för egen del.

Linda, som inte röstar M i år trots lång tids tilltro till dem.

Vilket till slut för mig till Kaffepulver, som listar moderaternas ställningstaganden genom historien, där det blir nästan skrämmande tydligt – moderaterna har aldrig varit ett framstegsparti som arbetar för allmänna rättigheter och mildrande av klyftor människor emellan vare sig det handlar om kvinnors rättigheter, social trygghet, allmän läkarvård eller HBT-frågor. Konsekvent har de arbetat MOT desamma.

Ja, jag är partisk. Jag tror inte att borgerlig politik någonsin har gagnat många, bara den klicken i samhället som egentligen behöver det minst. Jag tror inte att Rut-avdragen skapar fler jobb, jag tror bara att de leder till att de människor som ändå skulle ha haft städhjälp får betala mindre för den. Jag är kulturarbetare och tycker att min bransch tillför något viktigt i ett demokratiskt samhälle, något mer än bara ”underhållning”. Jag har aldrig varit hemlig med att rödgrönt är mitt val.

Och faktum är att jag hoppas, jag hoppas av hela mitt hjärta, att så många människor som möjligt följer med tåget mot den på riktigt bättre framtiden, den som leder till ett gemensamt ansvar för varandra. Mig gör det inget att betala lite mer skatt för att folk som Emelies mamma ska få vara sjuk men trygg. Jag vill själv veta att detsamma gäller mig, om det någon gång blir min tur.

Skam över Norge idag, skam över den politiken som förs. Skam över Jens Stoltenberg som efter att ha utvisat 71 serber via polisiär aktion (det vill säga, mitt på natten bryta sig in i sovande hem, ge familjer tre timmar på sig att packa och sedan sätta dem på specialchartrade plan till Belgrad) säga att det inte var något felsteg utan bara strängt, men rättvist. Vi pratar om familjer som levt flera år i Norge, barn som inte minns annat, vi pratar om att bli behandlad som en brottsling utan att ha gjort någon ont.

Jakob skriver här om våra vänner, dem vi personligen känner och kommer att sakna. Det är förståeligt att det gör ont. Men jag grät också när jag såg Aleksandra på nyheterna, mamman som fått sin man och femåring ivägskickad men själv fått stanna för att vänta in den elvaårige sonen som just natten till igår sovit över hos en kompis. Hon väntade på en son som inget vet för att följa efter man och lilleman som alltså förts bort av polisstyrkor. Femåringen hade tagit på sig ryggsäcken och frågat poliserna när han skulle få komma hem igen. Där någonstans bröts Aleksandras röst och hon vände bort ansiktet från tv-kamerorna.

Skam över dig, Jens Stoltenberg, som påstår att något sådant är strängt men rättvist. Och säger att det är en bra markering för att minska antalet asylsökande i Norge att visa att ni inte är främmande för krafttag om det behövs. Jag skäms åt och över dig, och du borde göra detsamma. Det här är inte pinnar i en statistik, det är människor med känslor och rädslor och förhoppningar, som förtjänar att bli behandlade som människor.

Och vi då, vi andra, vi som ser, vad gör vi nu? Vi svenskar, vad tar vi åt oss av det här? Hur mycket av det här tänker vi själva släppa in i vår regering nu i höst, hur mycket av allmän medmänsklighet och solidaritet och följande av FN:s barnkonvention tycker vi oss kunna vara utan? Jag kan inte låta bli att tänka på den här klassiska:

När nazisterna hämtade kommunisterna, teg jag; jag var ju ingen kommunist.
När de spärrade in socialdemokraterna, teg jag; jag var ju ingen socialdemokrat.
När de hämtade de fackliga, lät jag bli att protestera; jag var ju inte med i facket.
När de hämtade judarna, lät jag bli att protestera; jag var ju ingen jude.
När de hämtade mig, fanns det ingen kvar som kunde protestera.

Martin Niemöller, 1892–1984

Vi har inte råd att bara vara flata och blunda och tänka på oss själva. Vi har inte det. För till slut kommer det i så fall inte vara någon kvar som har råd att inte bli rädd när det knackar på dörren.

Om jag nu kan få låna Blubbys och era andras öron för en stund. Blubby, skruva på hörapparaten.

Jag är egenföretagare inom kultursektorn. Att vara det innebär att man är alla partiers smutstvätt. Att vara kulturarbetare innebär per definition att de enda som anser en ha existensberättigande i tillvaron, är de rödgröna. Att vara egenföretagare hyllas av allianspartierna – åtminstone med ord, även om jag faktiskt inte kan se effekten av det i min vardag. Problemet i sammanhanget är att kombinationen egentligen är helt omöjlig, och fullständigt ickefungerande i samhället av idag.

Att vara egenföretagare är som ordet antyder att helt och hållet vara sin egen. Att, som det så fint heter, ”skapa sina egna arbetstillfällen”, eller som det mer sanningsenligt innebär, jobba väldigt mycket mer och fler timmar för väldigt mycket mindre utdelning och mycket mindre säkerhet i tillvaron. Jag får behålla mindre av mina intjänade pengar – och ska dessutom själv, efter skatt och egenavgifter, betala mina försäkringar och försöka pensionsspara. Inget av de två är möjligt i dagsläget, jag måste helt enkelt leva på mina slitsamt inarbetade slantar. Att bli en glad pensionär är inte ett troligt framtidsscenario, snarare att jag aldrig riktigt kommer att ha råd att gå i pension, alternativt göra ett reumatiskt svanhopp från Västerbron när jag vid 84 års ålder känner att jag inte orkar jobba längre. (Jag är kulturarbetare och jobbar med fantasi och bilder. Överse med de dramatiska utspelen och hör undertexten.) Trots detta är jag alltså glad över att vara egenföretagare. Jag är glad att ha tagit det klivet, mest för att jag i större grad blir behandlad som en självgående vuxen. Jag slipper AF och a-kassan och deras idiotiska administration.

Jag har skrivit en hel del arga inlägg redan tidigare om de omöjliga villkoren vi kulturarbetare lever under. Jag har skrivit arga drapor om att som vuxen människa ses på som någon som lattjar sig till pengar, som någon helst ska ge en utan att man anstränger sig. Jag har skrivit om verkligheten där bakom, om omöjliga arbetstider, sextontimmars arbetsdagar, att aldrig aldrig vara ledig på helger (jag spelade t ex föreställning fyra nyårsaftnar i rad utan extra ersättning från teatern jag arbetade på. Det var ju en succé och folk ville se. Det ska vi som arbetar vara glada och nöjda med.) Att dessutom vara en ensam kugge i ett enormt patriarkalt, nepotisktiskt, sexistiskt och i största allmänhet ganska unket maskineri, det är inte speciellt lätt. Att vara kvinna i det hela är dessutom oerhört utsatt eftersom ungefär sjuttio procent av våra kvinnliga kollegor fryses ut ur arbetslivet mellan åldern 45-55. Sedan kanske man kan börja spela farmor och sånt igen. Jag har ju nu vidgat yrkesrollen till att omfatta mer, för att kunna överleva detta och fortsätta att försörja mig inom kultursektorn också när jag hamnar i glappet. Det innebär att jag jobbar minst sexdagarsvecka som det ser ut idag, för att försöka skapa mig en tryggare bas. MEN – hör och häpna – allt det här är jag beredd att fortsätta leva i. Allt det här kan jag faktiskt se bort ifrån, när det kommer till politik och val och allmänna samhällsfrågor. Allt det här är jag nämligen både van vid och har hittat ett förhållningssätt till.

Det är det andra jag vill ha hjälp med, Blubby och kollegor.

Jag vill att något parti, eller förhoppningsvis alla, inför en allmän pension för egenföretagare som är baserad på de pengar vi faktiskt drar in. Dessutom vill jag att vi ska vara berättigade till sjukdagar och sjukskrivning, en allmän sjukförsäkring som inte ska kosta skjortan för oss. Att vi ska få en grundläggande trygghet i tillvaron som går att jämställa med att vara anställd. Det är inte särskilt mycket begärt, egentligen. De flesta som startar enskilda företag är just företagsamma människor med stor arbetskapacitet, som är beredda att slita ganska hårt för att det ska gå ihop – och gör det. Sliter hårt. Vi är kreativa människor som hittar sätt att försörja oss, hittar arbeten där de kanske egentligen inte finns, skapar oss vår egen plattform. Vi belastar ingen, sliter hårt och kräver lite. Det enda jag begär är lite förbannad jävla enkel medmänsklig trygghet här, en känsla av att jag inte kommer att gå i konkurs om jag måste operera blindtarmen eller inte kommer att behöva göra det där dyket som gammal dam. Det vore fint.

Tackar som frågar. Allt annat kan jag som sagt faktiskt hantera.

(Herregud, vad är det för samhälle vi har numera?)

Åh, vad jag önskar att det var jag som sade sådana här fantastiska svar på idiotiska förslag.

Att vilja kalla ”kultur” för ”underhållning” är ungefär samma sak som att vilja döpa om ”näring” till ”pizza”.

« Föregående sidaNästa sida »