2011


Jag ligger kvar i sängen och lyssnar på någon som provsmäller lite utanför. Det blir en stillsam kväll för min del. Förkylningsastman har slagit till å det grövsta, och efter två nästan helt sömnlösa, syrefattiga nätter fick jag mediciner igår. Så nu hostar jag, men kan andas. Klar förbättring. Däremot är blotta tanken på att göra något annat än mest ligga stilla alldeles för tung, så det är så jag tänker fira in det nya året. Stilla.

Det här har varit ett år med så mycket. Toppar och dalar, sorg och glädje, ilska och skratt, besvikelse och belåtenhet. Förluster och vinster. Det här året fick mitt skrivande äntligen ett ”hem”, jag fick världens bästa förläggare och redaktör, jag har så mycket lust att skriva vidare och en förnyad tro på mina egna idéer. Jag fick ett annat hem också, ett fysiskt, jordat, världens finaste lilla hus, där jag känner att jag närmar mig mig själv och både kan vara vuxen och ta mitt eget lilla jag i knät. Men jag förlorade en kärlek, en viss tro på framtiden. Min tillit fick sig en rejäl knäck, liksom min känsla av värde. Jag lappar på dem båda, och jag är inte ensam i det. Jag får hjälp. Men på den fronten blev jag väldigt liten ett tag. På flera plan är jag tacksam ändå, för det också. Jag har insett hur mycket omsorg och varsamhet jag behöver. Och jag har förstått, på riktigt, att den omsorgen finns att få. Så tack.

Och så uppräkningen av årets bästa: Bjørn Eidsvåg, ”Älskade syster” av Joyce Carol Oates, ”Black Swan”, ”Han tror han är bäst”, Berlin, London, nya kängorna från Cydwoq (som är så fina att jag har haft dem på mig inomhus flera dagar i rad, också liggande i sängen), och den vackraste sången av dem alla:

 

Gott nytt år, allesammans. Vi hörs 2012.

Det verkar inte så. I natt har jag inte fått sova eftersom jag har växlat mellan att snyta upp en hel toarulle, bulla upp extrakuddar under mig för att få andas (med varierande framgång), nyst som en hel karl och till slut gett upp. Klockan halv fyra ungefär gick jag och bäddade ner mig i soffan i stället och slog på tv:n, såg bland annat ”Chuck”  och den dubbade versionen av ”Ice Age 2″ innan en av mina grannar knackade på fönstret med en lång pinne och generat sade att portkoden inte funkar och kunde jag kanske. Och det kunde jag ju. Jag stapplade ner och öppnade och sa ett täppt hejdå innan jag stapplade upp igen och lyckades somna halvsittande i soffan några timmar i takt med att ljuset kom.

I år har jag varit med om en del saker som aldrig har hänt mig förr, både goda och onda. De onda sakerna vill jag låta ligga, bara. Jag vill snyta ut dem med rinnandet, om det går.

Idag gick dokumentären ”Kokvinnorna” på SVT. Jag har gråtit mig ännu mer täppt, gråtit över enkelhet och hårdhet och öde. Det rinnandet däremot, det är välkommet.

Det visade sig förstås att den där deppen häromdagen, den var inte bara en depp. Efter shoppingrundan igår sackade jag ihop, totalt utmattad.

Jag har jätteont i halsen, snorar och febrar mig.

Typiskt. Så nu ser jag på ”Extreme Home Makeover” och tänker att oj, vad de pratar högt och oj, vad mycket energi de har.

Det har varit en vacker helg. Enkel och snäll, vänlig och varm. Det var fint att äntligen få en chans att lära känna Camus’ bror lite mer efter att ha hört så mycket om honom. Hans fru var också fin, och deras barn alldeles ljuvliga. Jag hade egeninlagd sill med mig och bidrog med en Jansson till det norska julbordet, som gjorde stor succé. Det har varit i ett och allt precis den där slags samvaro som inte gör ont någonstans, utan som man kan flyta och känna sig fri i, som ljummen, bärande sjö. Fint, helt enkelt.

Och ändå. Den där kraftfulla stormen som slog ut elen och spräckte en glödlampa var som ett förebåd om min känsla idag, känslan av att komma hem till en välbekant gammal sorg. Jag bestämde mig för att springa en kort runda efter att ha parkerat och burit in mina väskor, och trots att jag kände mig stark i kroppen kände jag att det spände i ryggen, spände av något jag först inte visste vad det var men sedan kände igen. Jaså. Hej du, gamla sorg. Det var ett tag sedan vi sågs, men här har vi dig alltså igen. Och i det rytmiska dunkandet av mina fötter mot kall våt nattasfalt släppte ryggen taget och då började tårarna rinna, stillsamt och milt. Så där sprang jag, försiktigt gråtande med min gamla sorg i ryggsäcken.

Kanske att den aktiverades av att se två små barn, så väl omhändertagna och så glada, så trygga i att vara älskade och välkomna. Att se förväntan, den stora spänningen när tomten kom (En fransk tomte med röd basker som tydligen drogs av tjugofyra pudlar och doftade baguette. När vi frågade hur det kom sig att det var den franske tomten som dök upp suckade han något om Eurons fall. Vi konstaterade att det var tur att vi inte hade något rödvin framme, annars hade han nog aldrig gått.) eller kanske bara att se en liten flicka vara både energisk och framåt och kontaktsökande och försiktig och lite blyg på samma gång. Ibland ser jag mig själv så tydligt i andra, ser den jag hade kunnat vara under andra omständigheter. Och trots att det är fint kan det ibland göra ont också, som att riva upp ett sår man trodde var läkt.

Och det här med jul. Kanske att det också, mitt i att jag har det så bra med människor jag tycker oerhört mycket om och kan se allt det fina hos, påminner mig om det som inte blev, om krossade förhoppningar och ensamheter och kärlekar som inte höll. Och jag måste nog erkänna för mig själv att vad det gäller vissa saker kommer de nog att göra sig påminda länge, länge. Hur stillsamt jag än lever numera med den gamla sorgen så vaknar den ibland. Och det orkar jag, numera vet jag det och är inte rädd. Efter en löparrunda och ett bad har den lugnat sig igen, lagt sig i sin flätade korg och blundar. Då och då kikar den upp med ena ögat, och då säger jag: Jag ser dig. Du finns där. Och jag finns här. Mer än så är det inte.

God fortsättning, mina vänner, bekanta och obekanta. Lyssna på blåsten litegrann och har ni ingen annan där, så lägg armarna om er själva en liten stund. Det är också en kram.

Julklappar, check. Brännvinsost, inläggningssill med tillbehör, romglögg, vaniljstång, gelatin, ströbröd och ansjovis, check. Kamera, check. Bokmanus med redaktörens ändringar att föra över under veckan som kommer, check. Mobilladdare, iPodladdare, GPS-laddare, check. Brev med påskrift till KI om att jag vill vara med i en IBS-studie, check. Fakturor skickade och räkningar betalda, check.  Julstjärna samt ljusstake tänd, check.

Det mesta är nog redo för jul nu. Om bara någon timme sätter jag mig i bilen och kör tvärs över Sverige, in på andra sidan gränsen och möter upp Camus och de andra som kommer att vara på plats. Det ska bli fint. Jag gillar långkörningar, det har jag alltid gjort. Med bra musik som man växlar med radio och en termos kaffe bredvid sig. Jag måste bara pipa in på Biltema på vägen och köpa nya vindrutetorkare. Detaljerna som gör det.

Ha en fin helg nu, allesammans. Var snälla mot varann och se till att andas djupt. Slå inte ihjäl era svärmödrar. Drick inte för mycket. Men ät av hjärtans lust, kramas och sjung och titta på tv så mycket ni bara orkar. Och jo, man får ta från nederdelen av Aladdinasken redan innan överdelen är tömd. Om någon blir sur så bara säg att det har jag sagt.

Sandra skriver om filmen ”Drive” som jag antar att jag kommer att se trots att jag egentligen inte är sugen, för sådan är jag, jag ser sådant som jag tror är bra även om det kanske egentligen inte passar mig, och det passar inte mig egentligen att se ännu en film om ännu en man som måste ”hitta sig själv” och ”vara i sin process” trots att det egentligen bara innebär att han fuckar upp både sitt liv och någon kvinnas, någon stackars kvinna som älskar och väntar och gärna har något litet barn också (nu fabulerar jag fritt. Jag har som sagt inte sett ”Drive”. Än.)

Vad är det med dessa filmer och dessa böcker och dessa MÄN? Jag förstår inte. Hur kommer det sig att det fortfarande är intressant med någon omogen fuckup som helt enkelt inte klarar aaaav att bli vuxen och ta beslut och inse att livet går även om man sätter sig i en bil och drar, man klarar aldrig av att åka ifrån sig själv, inte ens om man försöker göra det med ett jetplan, för man är med sig överallt överallt och den där som älskar en, älskar tyst i det fördolda väntande, hon finns ju i alla fall även om hon är långt borta. Att denna obeslutsamhet kring att leva, att den fortfarande porträtteras som något vemodigt romantiskt och I am a poor lonesome stranger, det är bara hästen som har blivit bil.

Varför är det fortfarande så farligt med kärlek? Varför är det fortfarande så farligt med livet? Varför fattar ni inte, dumma dumma män, att det är det enda vi har? Kärleken och livet, håll fast i dem i stället för att fly, inget blir bättre av att sticka, faktiskt inget. Det är inte roligare att dö ensam, det är jag faktiskt väldigt övertygad om, och dö, det kommer vi alla att göra oavsett. Men först ska vi leva. Vi ska leva!

Ja, okej, eftersom jag blir så upprörd bara av tanken så måste jag väl se filmen. Men jag tror inte egentligen att den passar mig. Faktiskt inte.

Om man har en granne som verkar lite eljest. Om man har knackat på hos denne granne fler än två gånger för att han gillar att spela musik jättehögt sent på kvällen på vardagar och om han i princip alla de gånger man har knackat på har öppnat iklädd kalsonger och morgonrock med musik så högt dundrande att han har fått stekarfrissa av den. Om man så sitter och jobbar sent på kvällen med en deadline man har halkat efter i och grannen har valt just den här kvällen till ännu en musikalisk mangling som får murbruket att smula.

Om man då efter att först bara ha försökt stänga ute oljudet plötsligt inser att det han spelar på superhögsta volym är ”Teddybjörnen Fredriksson”.

Får man göra vad som helst då?

I mörkret är det så lätt att bli diffus för sig själv liksom alla andra. Och jag vet inte. Kanske att det hade varit lika diffust i dagsljuset, men jag tror inte det. Det handlar om dunklet och möjligheterna att hålla undan, att dölja, att inte behöva ta de stora besluten som syns. Och jag vet inte, men jag tror väl inte att just det där dunklet någonsin kan leda till något gott.

Alternativen är egentligen mycket enkla. Att göra det man måste är att göra det man vill, det har jag både hunnit säga och tänka så många gånger nu. Och om jag känner att jag inte vill, då är det ingenting jag måste. Jag vågar säga nej nu, jag vågar konsekvenserna. Jag har ändå vetat hela tiden att vissa saker är som biblioteksböcker, man får bara behålla dem en viss tid, annars blir det till att böta. Jag tänker inte längre låtsas annat.

Jag har dansat med blåsten, sjungit med busschauffören och på lätta fötter hoppat över skarvarna. Det har varit underbara dagar, solsken mot lavendelhimmel och bara halvvantar mot en lätt kyla. Nu ska det visst bli kallare. De påstår att snön är på väg, och för allt jag vet kan de ha rätt i det.

Och så får det väl vara då.

Man kan ju inte vara glad varje dag. Hur kul vore det liksom.

Jag tycker jättekul.

Ja, rent konkret. Det handlar om fysiska stötdämpare. Till lilla fina röda bilen.

Bilen gick igenom besiktningen, men jag fick en ”bra-att-veta”-anmärkning om att vänster stötdämpare fram läckte. Idag bytte jag till vinterdäck hos bästa bilverkstadskillen Ivan och bad honom kolla läget. Ivan skrattade och sade att han vill besiktiga bilen där jag gjorde det från och med nu, eftersom han inte fattar hur den kunde gå igenom. Han konstaterade att besiktningskillen antagligen var intresserad av mig. Jag tänkte i mitt stilla sinne att ja, jag hade snyggkläder och högklackat den dagen, för jag skulle direkt från Bilprovningen till red carpet-visning på filmfestivalen. Note to self – var alltid snygg när det gäller. (Ja, jag litar på Ivan. Han är hyvens och skulle inte föreslå onödiga reparationer.)

Hur som helst, stötdämparen. Nu har jag alltså beställt ny. Och om en vecka kommer den och då ska bilen in på verkstad igen. Ivan och jag har redan förhandlat klart pris. Han bjussar på fastsättning av ett glapp på annat håll. Kan bero på att jag var regnlockig i håret.

På väg hem köpte jag en flaska Cointreau. Because I’m worth it. Nu måste jag komma ihåg att jag inte får köra på Hornsgatan på några månader.

Jag har haft en hel del för mig de senaste dagarna, som ni har märkt på tystnaden. Utöver filmfestivalen och mingel så har jag haft besök av Camus och Skriverskan, som hastigast, sett lite teater, jobbat ganska mycket – samt deltagit i en stafettläsning av SCUM-manifestet. För er som inte känner till SCUM skrevs det av Valerie Solanas, en radikal 60-talsfeminist som är mest känd för att ha försökt mörda Andy Warhol. Sara Stridsberg har skrivit boken Drömfakulteten om henne, det har blivit pjäs av den (”Valerie Solanas ska bli president i Amerika”) och jag har sett både Stockholms- och Oslo-versionen. SCUM har dubbel betydelse. ”Cutting Up Men” kan betyda både att skära upp och att skärskåda, och innan gårdagen har jag inte läst manifestet. Nu har jag alltså det, tillsammans med en hel rad andra kulturarbetare.

Det är en oerhört drastisk, grov ställa-saker-på-huvudet-text. Men den är också utan tvekan politiskt brännbar, den har några nästan skrämmande klara analyser och poänger, och – och! – den är faktiskt helt enormt ROLIG. Det är ett djupt fascinerande tankeexperiment att ställa mannen helt och fullständigt under kvinnan, att konstatera att penisavund inte existerar, varför skulle det, utan att det som finns är mannens fittavund, eftersom han inte kan föda barn – men numera har vi spermabanker så han behövs inte längre. Det är en djupt provokativ text, en fullständig slakt av mannen som intellektuell eller emotionell varelse (”en manlig »konstnär« är en självmotsägelse”). Det är faktiskt fantastiskt underhållande och en helt egensinnig, bitchig text.

Så till det mindre roliga. Skälet till stafettläsningen igår var att det var en solidarisk handling, eftersom Andrea Edwards, en skådespelerska som just nu spelar SCUM-manifestet som monolog på TUR-teatern här i Stockholm, har blivit mordhotad. Alltså har läsningar gjorts på teatrar runt om i Sverige, för att stödja och stötta det konstnärligt fria ordet.

Och jag kan inte låta bli att tänka så här. Ja visst, man kan bli provocerad av att någon ställer sig och från en scen läser en text som handlar om mannens totala underlägsenhet. Man kan bli provocerad av förhärligandet av kvinnan. Man kan bli provocerad av att män ”inte behövs” och att samhället av idag sägs vara helt ointressant för kvinnor. Inledande stycket i manifestet lyder:

Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering och förstöra det manliga könet.

Man har all rätt att bli provocerad av det. Men jag tycker nog att innan man tycker att det är så farligt att en kvinna som läser det högt för andra ska mordhotas, så kanske man bara ska ta sig en funderare på hur kvinnor skildras på tv, film och scener. Hur vi tittar på våldtäkter regelbundet på storskärm och det är del av vardagsdramatiken, hur kvinnors öde är att tillhöra män på olika sätt och hur kvinnor trycks ner i de flesta sammanhang. Se bara på ”Mad Men”. Vi accepterar det, vi ser det. Men en högläsning av SCUM-manifestet som monolog är tydligen helt galet och omöjligt att acceptera. Varför det?

Jag börjar känna mig levande igen.

Först och främst, jag har sett två filmer på festivalen igår, på red carpet-visning (vilket bara innebär att det ligger en röd matta på trottoaren utanför bion och att det antingen är någon som varit med och gjort filmen  som pratar innan filmen eller efter eller båda delar. Dessutom fick man en drink innan filmen. Jag valde en Jamesons med ginger ale, vilket var oväntat gott. Det här blev en lång parentes.) Nummer ett: ”Mannen från Le Havre” av Aki Kaurismäki, en ganska ljuvlig, snäll, naiv film gjord som en dröm i technicolor och med härliga skådespelare. Jag och den nya väninnan pratade om att det var härligt att se en film där alla, nästan utan undantag, vill väl och det mesta är snällt. Att det går att göra film på det med.

Men sedan kom ”The future”, Miranda Julys nya film. Och nu slutade jag känna med huvudet (det vill säga fundera på vad det var som gjorde att jag gillade filmen.) För den här filmen, den gick rakt in i mig. Jag blev så fruktansvärt rörd, det både gjorde ont och var vackert och roligt och sorgligt och alldeles konstigt och helt ändå förståeligt, alltihop. När den var slut gick både jag och den nya väninnan alldeles tårdarriga till tunnelbanan, kramades och sade inte så mycket mer än att det var en underbar, underbar film. Jag kan inte säga mer än att det är en av de bästa filmer jag har sett på länge. Och då tyckte jag inte ens  särskilt mycket om hennes geniförklarade förra.

Jag ska inte avslöja mer än att det bland annat handlar om att inte veta vad man vill, att ta sönder något som man egentligen behöver och att vara en ensam katt. Och bara av att skriva det fick jag en liten klump i halsen.

Se den, helt enkelt.

… insåg jag att jag har glömt bankdosan i huset. Jävlar.

Det var en ganska underlig känsla, det måste ju erkännas. Man ser kyrkan från vägen in till staden, den är upplyst, och natten till idag låg det ljusare molnstråk över den svarta himlen där skenet från kyrkan slog uppåt. Klockan var 22.22 när jag parkerade nere vid muren.

Har ni varit ensamma på en kyrkogård nattetid? Jag tror att det var min första gång. Jag krasade över grusgången upp mot kyrkan, funderade lite över vilken av gångarna som ledde mest rakt mot pappas grav. I handen hade jag ett gravljus av den större sorten, i glaskruka. Jag glömde ta med tändstickor hemifrån så jag fick stanna på en bensinmack på vägen och köpa en tändare. På många av gravarna stod det tända ljus, små fyrbåkar mot mörkret och tystnaden, men inte en enda levande människa utöver mig själv. Döda däremot är det ju gott om där.

Jag var inte direkt rädd, nej. Men försiktig, uppmärksam, respektfull. Klar över att en levande kanske inte alltid ska vara på de dödas domäner utan att först be om att få komma in. Och min fantasi spelade mig hela tiden små spratt. En skugga som rusade förbi. Ett fladder i ett ljus, en känsla av närvaro. När jag vek av grusgången för att gå över gräset fram till pappas gravsten hade jag redan tänt ljuset. Jag skred försiktigt fram mellan gravarna som någon slags morbid lucia utan sång.

När jag såg gravstenen kändes det som att allt det märkliga försvann. Jag blev mest lite rörd över att den kändes så liten och kall och mörk, det kändes bra att jag var där med ljuset. Jag ställde det bredvid den färska buketten som någon lämnat nyligen, antagligen mamma. Backade ett par steg, klev sedan fram igen och kände efter så att den stod stadigt. Backade, tryckte ner händerna i fickorna på kappan och stod och tittade en stund, först på pappas gravsten som nu var lika upplyst som så många andra och sedan ut över de många små glittrande ljusen.

På radion när jag körde därifrån pratade de om övernaturliga upplevelser på P4.

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare