2011


Jag ligger kvar i sängen och lyssnar på någon som provsmäller lite utanför. Det blir en stillsam kväll för min del. Förkylningsastman har slagit till å det grövsta, och efter två nästan helt sömnlösa, syrefattiga nätter fick jag mediciner igår. Så nu hostar jag, men kan andas. Klar förbättring. Däremot är blotta tanken på att göra något annat än mest ligga stilla alldeles för tung, så det är så jag tänker fira in det nya året. Stilla.

Det här har varit ett år med så mycket. Toppar och dalar, sorg och glädje, ilska och skratt, besvikelse och belåtenhet. Förluster och vinster. Det här året fick mitt skrivande äntligen ett ”hem”, jag fick världens bästa förläggare och redaktör, jag har så mycket lust att skriva vidare och en förnyad tro på mina egna idéer. Jag fick ett annat hem också, ett fysiskt, jordat, världens finaste lilla hus, där jag känner att jag närmar mig mig själv och både kan vara vuxen och ta mitt eget lilla jag i knät. Men jag förlorade en kärlek, en viss tro på framtiden. Min tillit fick sig en rejäl knäck, liksom min känsla av värde. Jag lappar på dem båda, och jag är inte ensam i det. Jag får hjälp. Men på den fronten blev jag väldigt liten ett tag. På flera plan är jag tacksam ändå, för det också. Jag har insett hur mycket omsorg och varsamhet jag behöver. Och jag har förstått, på riktigt, att den omsorgen finns att få. Så tack.

Och så uppräkningen av årets bästa: Bjørn Eidsvåg, ”Älskade syster” av Joyce Carol Oates, ”Black Swan”, ”Han tror han är bäst”, Berlin, London, nya kängorna från Cydwoq (som är så fina att jag har haft dem på mig inomhus flera dagar i rad, också liggande i sängen), och den vackraste sången av dem alla:

 

Gott nytt år, allesammans. Vi hörs 2012.

Det verkar inte så. I natt har jag inte fått sova eftersom jag har växlat mellan att snyta upp en hel toarulle, bulla upp extrakuddar under mig för att få andas (med varierande framgång), nyst som en hel karl och till slut gett upp. Klockan halv fyra ungefär gick jag och bäddade ner mig i soffan i stället och slog på tv:n, såg bland annat ”Chuck”  och den dubbade versionen av ”Ice Age 2″ innan en av mina grannar knackade på fönstret med en lång pinne och generat sade att portkoden inte funkar och kunde jag kanske. Och det kunde jag ju. Jag stapplade ner och öppnade och sa ett täppt hejdå innan jag stapplade upp igen och lyckades somna halvsittande i soffan några timmar i takt med att ljuset kom.

I år har jag varit med om en del saker som aldrig har hänt mig förr, både goda och onda. De onda sakerna vill jag låta ligga, bara. Jag vill snyta ut dem med rinnandet, om det går.

Idag gick dokumentären ”Kokvinnorna” på SVT. Jag har gråtit mig ännu mer täppt, gråtit över enkelhet och hårdhet och öde. Det rinnandet däremot, det är välkommet.

Det visade sig förstås att den där deppen häromdagen, den var inte bara en depp. Efter shoppingrundan igår sackade jag ihop, totalt utmattad.

Jag har jätteont i halsen, snorar och febrar mig.

Typiskt. Så nu ser jag på ”Extreme Home Makeover” och tänker att oj, vad de pratar högt och oj, vad mycket energi de har.

Det har varit en vacker helg. Enkel och snäll, vänlig och varm. Det var fint att äntligen få en chans att lära känna Camus’ bror lite mer efter att ha hört så mycket om honom. Hans fru var också fin, och deras barn alldeles ljuvliga. Jag hade egeninlagd sill med mig och bidrog med en Jansson till det norska julbordet, som gjorde stor succé. Det har varit i ett och allt precis den där slags samvaro som inte gör ont någonstans, utan som man kan flyta och känna sig fri i, som ljummen, bärande sjö. Fint, helt enkelt.

Och ändå. Den där kraftfulla stormen som slog ut elen och spräckte en glödlampa var som ett förebåd om min känsla idag, känslan av att komma hem till en välbekant gammal sorg. Jag bestämde mig för att springa en kort runda efter att ha parkerat och burit in mina väskor, och trots att jag kände mig stark i kroppen kände jag att det spände i ryggen, spände av något jag först inte visste vad det var men sedan kände igen. Jaså. Hej du, gamla sorg. Det var ett tag sedan vi sågs, men här har vi dig alltså igen. Och i det rytmiska dunkandet av mina fötter mot kall våt nattasfalt släppte ryggen taget och då började tårarna rinna, stillsamt och milt. Så där sprang jag, försiktigt gråtande med min gamla sorg i ryggsäcken.

Kanske att den aktiverades av att se två små barn, så väl omhändertagna och så glada, så trygga i att vara älskade och välkomna. Att se förväntan, den stora spänningen när tomten kom (En fransk tomte med röd basker som tydligen drogs av tjugofyra pudlar och doftade baguette. När vi frågade hur det kom sig att det var den franske tomten som dök upp suckade han något om Eurons fall. Vi konstaterade att det var tur att vi inte hade något rödvin framme, annars hade han nog aldrig gått.) eller kanske bara att se en liten flicka vara både energisk och framåt och kontaktsökande och försiktig och lite blyg på samma gång. Ibland ser jag mig själv så tydligt i andra, ser den jag hade kunnat vara under andra omständigheter. Och trots att det är fint kan det ibland göra ont också, som att riva upp ett sår man trodde var läkt.

Och det här med jul. Kanske att det också, mitt i att jag har det så bra med människor jag tycker oerhört mycket om och kan se allt det fina hos, påminner mig om det som inte blev, om krossade förhoppningar och ensamheter och kärlekar som inte höll. Och jag måste nog erkänna för mig själv att vad det gäller vissa saker kommer de nog att göra sig påminda länge, länge. Hur stillsamt jag än lever numera med den gamla sorgen så vaknar den ibland. Och det orkar jag, numera vet jag det och är inte rädd. Efter en löparrunda och ett bad har den lugnat sig igen, lagt sig i sin flätade korg och blundar. Då och då kikar den upp med ena ögat, och då säger jag: Jag ser dig. Du finns där. Och jag finns här. Mer än så är det inte.

God fortsättning, mina vänner, bekanta och obekanta. Lyssna på blåsten litegrann och har ni ingen annan där, så lägg armarna om er själva en liten stund. Det är också en kram.

Julklappar, check. Brännvinsost, inläggningssill med tillbehör, romglögg, vaniljstång, gelatin, ströbröd och ansjovis, check. Kamera, check. Bokmanus med redaktörens ändringar att föra över under veckan som kommer, check. Mobilladdare, iPodladdare, GPS-laddare, check. Brev med påskrift till KI om att jag vill vara med i en IBS-studie, check. Fakturor skickade och räkningar betalda, check.  Julstjärna samt ljusstake tänd, check.

Det mesta är nog redo för jul nu. Om bara någon timme sätter jag mig i bilen och kör tvärs över Sverige, in på andra sidan gränsen och möter upp Camus och de andra som kommer att vara på plats. Det ska bli fint. Jag gillar långkörningar, det har jag alltid gjort. Med bra musik som man växlar med radio och en termos kaffe bredvid sig. Jag måste bara pipa in på Biltema på vägen och köpa nya vindrutetorkare. Detaljerna som gör det.

Ha en fin helg nu, allesammans. Var snälla mot varann och se till att andas djupt. Slå inte ihjäl era svärmödrar. Drick inte för mycket. Men ät av hjärtans lust, kramas och sjung och titta på tv så mycket ni bara orkar. Och jo, man får ta från nederdelen av Aladdinasken redan innan överdelen är tömd. Om någon blir sur så bara säg att det har jag sagt.

Sandra skriver om filmen ”Drive” som jag antar att jag kommer att se trots att jag egentligen inte är sugen, för sådan är jag, jag ser sådant som jag tror är bra även om det kanske egentligen inte passar mig, och det passar inte mig egentligen att se ännu en film om ännu en man som måste ”hitta sig själv” och ”vara i sin process” trots att det egentligen bara innebär att han fuckar upp både sitt liv och någon kvinnas, någon stackars kvinna som älskar och väntar och gärna har något litet barn också (nu fabulerar jag fritt. Jag har som sagt inte sett ”Drive”. Än.)

Vad är det med dessa filmer och dessa böcker och dessa MÄN? Jag förstår inte. Hur kommer det sig att det fortfarande är intressant med någon omogen fuckup som helt enkelt inte klarar aaaav att bli vuxen och ta beslut och inse att livet går även om man sätter sig i en bil och drar, man klarar aldrig av att åka ifrån sig själv, inte ens om man försöker göra det med ett jetplan, för man är med sig överallt överallt och den där som älskar en, älskar tyst i det fördolda väntande, hon finns ju i alla fall även om hon är långt borta. Att denna obeslutsamhet kring att leva, att den fortfarande porträtteras som något vemodigt romantiskt och I am a poor lonesome stranger, det är bara hästen som har blivit bil.

Varför är det fortfarande så farligt med kärlek? Varför är det fortfarande så farligt med livet? Varför fattar ni inte, dumma dumma män, att det är det enda vi har? Kärleken och livet, håll fast i dem i stället för att fly, inget blir bättre av att sticka, faktiskt inget. Det är inte roligare att dö ensam, det är jag faktiskt väldigt övertygad om, och dö, det kommer vi alla att göra oavsett. Men först ska vi leva. Vi ska leva!

Ja, okej, eftersom jag blir så upprörd bara av tanken så måste jag väl se filmen. Men jag tror inte egentligen att den passar mig. Faktiskt inte.

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 30 andra följare