2011


Det var en ganska underlig känsla, det måste ju erkännas. Man ser kyrkan från vägen in till staden, den är upplyst, och natten till idag låg det ljusare molnstråk över den svarta himlen där skenet från kyrkan slog uppåt. Klockan var 22.22 när jag parkerade nere vid muren.

Har ni varit ensamma på en kyrkogård nattetid? Jag tror att det var min första gång. Jag krasade över grusgången upp mot kyrkan, funderade lite över vilken av gångarna som ledde mest rakt mot pappas grav. I handen hade jag ett gravljus av den större sorten, i glaskruka. Jag glömde ta med tändstickor hemifrån så jag fick stanna på en bensinmack på vägen och köpa en tändare. På många av gravarna stod det tända ljus, små fyrbåkar mot mörkret och tystnaden, men inte en enda levande människa utöver mig själv. Döda däremot är det ju gott om där.

Jag var inte direkt rädd, nej. Men försiktig, uppmärksam, respektfull. Klar över att en levande kanske inte alltid ska vara på de dödas domäner utan att först be om att få komma in. Och min fantasi spelade mig hela tiden små spratt. En skugga som rusade förbi. Ett fladder i ett ljus, en känsla av närvaro. När jag vek av grusgången för att gå över gräset fram till pappas gravsten hade jag redan tänt ljuset. Jag skred försiktigt fram mellan gravarna som någon slags morbid lucia utan sång.

När jag såg gravstenen kändes det som att allt det märkliga försvann. Jag blev mest lite rörd över att den kändes så liten och kall och mörk, det kändes bra att jag var där med ljuset. Jag ställde det bredvid den färska buketten som någon lämnat nyligen, antagligen mamma. Backade ett par steg, klev sedan fram igen och kände efter så att den stod stadigt. Backade, tryckte ner händerna i fickorna på kappan och stod och tittade en stund, först på pappas gravsten som nu var lika upplyst som så många andra och sedan ut över de många små glittrande ljusen.

På radion när jag körde därifrån pratade de om övernaturliga upplevelser på P4.

Ett litet blodprov till såhär på morgonkvisten för att kolla så att allt är på väg åt rätt håll, och jag rycker till när nålen glider in i armvecket för jag känner mig känslig idag, tänk jag, jag som utan att blinka ser på när blodgivarnålen tjocklek stoppnål sätts, men inte idag, för idag är jag känslig och ganska trött på att vara trött. Vill helt enkelt få tillbaka energin och känslan av att kunna gå en långpromenad utan att bli alldeles darrig i benen och hes i halsen. Jag vill få tillbaka känslan av mig själv som smidig och stark.

Jag undrar hur lång tid det kommer att ta. Under tiden har jag köpt mig en eldriven häcksax, för att vara på säkra sidan och gardera mig mot svullhänder. Man får inte vara dum. Men känslig är det faktiskt okej att vara, när man har en sådan dag.

Lönnen utanför mitt vardagsrumsfönster badar i sina egna löv, som ett gyllengult hav ligger de vid dess fotrötter och prasslar sina ivriga historier till varann. Solen faller in över parketten, kastar sig mot mattan, den landar säkert mjukast där. Jag fryser litegrann. Ska ta på mig tjocksockorna.

Det ligger bara kvar tre båtar i vattnet nere vid båtklubben, de andra står tysta bredvid på land, iklädda sina prassliga presenningklänningar, och väntar på snötäcket. Grusvägen kantas av löv, när jag går förbi faller ännu ett gult lönnlöv till marken och kilas fast mellan två grenskott längst ner vid trädroten. Några steg senare börjar det lukta vitlök, jag har ingen aning om varifrån det kommer.

Nu börjar den, tiden som jag alltid har haft så svårt att ta hand om. Inte mörkertiden, utan den här innan, skymningstiden, den gråkalla, som drar med fuktiga fingrar utmed rockkanten i nacken så att man får gåshud. Jag har mössa redan. Det är jag och skolbarnen jag möter på morgonpromenaden, de andra vuxna har fortfarande inte börjat bylta in sig. Jag måste gå ut och gå en stund varje morgon nu, söka någon form av dagsljus där i grådasket och dimman. Det är underligt att just den här tidens skönhet inte riktigt når mig. Den är lika inlindad som jag i mina kläder.

I morse drack jag min första kopp kaffe på en månad. Det smakade himmelriket i en kopp.

Jag har på mig kjol idag, jag behövde uppmuntringspiffet, kjol och uppsatt hår, och en stor silverring från danska Granath. Jag köpte den för många år sedan, från början hade den sju vita stenar. En av dem tappade jag och gick och köpte en grön, glittrande, som jag lät sätta i hos en silversmed. Nu är den alltså ännu mer min, har en historia. Den är så stor att man inte kan ha fingervantar med den på, men det gör inget. Tumvantar värmer ändå bättre.

Lilla farbrorn som sålde huset till mig var väldigt duktig på att snickra när han var yngre. Han har själv kontursågat delarna till altanen på huset i ett konstfärdigt mönster, han har snickrat trappräcket på samma sätt, hittat på egna mönster. I snickarboden (ja, jag har en snickarbod) står det bland annat en svarv. Jag har en plan om att lära mig använda den med tiden.

Men i takt med att lilla farbrorn blev äldre och sjuk blev snickrandet inte lika organiserat utan spejsade loss en hel del. Utanpå snickarboden och det gamla grishuset (ja, jag har ett grishus, men inga grisar som tur är) har han slängt upp flera skeva skjul för att försöka skydda sin ved (som numera är min ved) från regn och snö. De där skjulen, oj. De kan faktiskt rasa precis när som helst. De ser ut ungefär som att en klass åttaåringar har fått göra lite som de vill på träslöjden, det är plankor åt alla håll och kanter, fullspikade med rostiga spikar, när något har lossnat har en ny planka bara spikats fast på det som är närmast, och allt är faktiskt rätt livsfarligt, man kan skada sig ganska illa.

De två skjulen på baksidan av snickarboden är de stabilaste och minst skeva. Det enda var att de inte hade någon skyddande vägg, utan stod helt fria för just regn och snö. Det har jag ändrat på idag. Jag har gått runt hela dagen och ryckt loss plank från sju skeva små skjul för att bygga en vägg som tål belastning och som ska säkra min vinterved.

Nej, snyggt är det inte. Men det är stabilt, det är återvunnet plank och det är något som jag faktiskt är ganska stolt över. Med lite falu rödfärg på det här snajsiga bygget nästa sommar kommer det inte spela någon roll att det är lite lappat och lagat. Det är ett vedskjul som kommer att klara vintern bra.

Den här typen av jobb är faktiskt rent terapeutiskt.

På första försöket rykte den in som bara den. Jag blev alldeles skrämd. Det här med att vara husägare är ju fortfarande nytt för mig, jag vet inte än vad som är allvarligt eller inte när det händer saker. Det kommer senare, det kommer med lite mer erfarenhet.

Men vedspisen i köket. Den är stor och rejäl och emaljerad utanpå och jag skulle gissa att den kommer från 50- eller 60-talet. Den såg så praktisk ut. Och kakelugnen i vardagsrummet fungerade ju snällt på första försöket, så jag visste att skorstenen var som den skulle. Ett försök i köket verkade rimligt.

Herregud, vad det rykte in. Spjället stod utdraget, det var inte det. Och där någonstans slutade min erfarenhet, så jag helt enkelt lät vedspisen stå oanvänd och eldade vidare i kakelugnen, det kändes tryggast så. I förrgår var den gamle farbrorn jag köpte huset av här med sin sambo och drack kaffe och åt bulle. De hade med sig presenter till mig. Ett vackert ljus, ett par strumpor, lite frukt och en domherre som man kan klämma på så låter den som domherrar gör. Jag blev rörd. När jag sade att jag inte fått igång vedspisen blev de bägge bekymrade eftersom det blir kallt i huset. Igår ringde han och förklarade hur jag borde göra för att försöka igen, jag försökte, och nu brinner den så fint. Det var lite igensatt av gammal aska längst bak i rökgången, värre än så var det inte.

Det är något med eld, något så ursprungligt. Så fort den är igång och knastrar och smäller och piper och allt nu eld gör, så känner man sig trygg. Det är inte bara värmen, det är något mer. Något som kommer från en annan plats än de medvetna tankarna, en känsla på djupet av att nu. Jag andas ut, på riktigt, sätter mig och lyssnar och andas in och ut.

Vedspisen i köket värmer lika fantastiskt som kakelugnen. Trots att frosten lyser glittervit i gräset på morgonen behöver jag inte använda el än. Det finns gott om ved.

Trots trängseln, ontet i ryggen av att stå och den verkligen helt insensitiva tjejen som stod framför mig och sakta backade tills hon stod tryckt mot mig trots att hon hade gott om plats framför sig, trots allt det njöt jag intensivt igår kväll på Strand. Jag hade sällskap av Bästisen och hon blev precis lika tokcharmad som jag av Joshua Radins mellansnack och helt ljuvliga låtar. Eller, jag kanske blev lite mer tokcharmad. Jag vill gifta mig med Joshua Radin. Jag tror att vi skulle bli jättelyckliga ihop.

Ibland behöver man påminnas om njutningen, tror jag. Det viktiga i att njuta.

Det är faktiskt lika konstigt varje gång, men det är konstigast, allra konstigast, när man provfilmar för en reklamfilm, för själva filmerna innehåller så lite substans att man vet att man mest visar upp sig.

Idag har jag provfilmat för en reklamfilm. Så här gick det till:

Jag får först hem info om att de vill att jag ska ha ”kroppsnära” kläder, som ”ett åtsittande linne och tights”. Jag bara: nej. Jag kom dit i ribbat bomullslinne med brottarrygg och jeans. Det är kroppsnära nog, anser jag. Först tas det stillbilder på ansiktet. Då står man rätt upp och ner i lampljuset med en lapp under hakan som man har skrivit sitt namn på. Så ler man lite och ser lite allvarlig ut. Sedan tas det helkroppsbilder. Då försöker man stå lite avspänt. Efter det får man presentera sig för filmkameran. Man berättar vad man heter, hur gammal man är och vilket yrke man har. Sedan ställer man sig i högerprofil. Sedan i vänsterprofil. Man tänker kort på att det måste kännas ungefär så här, bara en grad mer skamset, att ta bilder hos polisen om man gjort nåt fulfult. Sedan visar man upp händerna från bägge håll. Efter det får man visa upp flera ansikten. Det glada, det förvånade, det ledsna och det arga. Sedan får man låtsas att man somnar och vaknar och sedan är man klar och säger hejdå och går och dricker te och tänker att det är så himla, himla koko alltihopa, men…

Oj, vad bra det vore för plånboken att få det jobbet, va.

Suck. Det vore dessutom kul att alls befinna sig på ett filmset igen, trots substanslösheten. Det känns lite för länge sedan nu.

Ensamhet

I

Här var jag nära att omkomma en kväll i februari.
Bilen gled sidledes på halkan, ut
på fel sida av vägen. De mötande bilarna –
deras lyktor – kom nära.

Mina namn, mina flickor, mitt jobb
lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom,
allt längre bort. Jag var anonym
som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.

Mötande trafik hade väldiga ljus.
De lyste på mig medan jag styrde och styrde
i en genomskinlig skräck som flöt som äggvita.
Sekunderna växte – man fick rum där –
de blev stora som sjukhusbyggnader.

Man kunde nästan stanna upp
och andas ut en stund
innan man krossades.

Då uppstod ett fäste: ett hjälpande sandkorn
eller en underbar vindstöt. Bilen kom loss
och krälade snabbt tvärs över vägen.
En stolpe sköt upp och knäcktes – en skarp klang – den
flög bort i mörkret.

Tills det blev stilla. Jag satt kvar i selen
och såg hur någon kom genom snöyran
för att se vad det blev av mig.

II

Jag har gått omkring länge
på de frusna östgötska fälten.
Ingen människa har varit i sikte.

I andra delar av världen
finns de som föds, lever och dör
i en ständig folkträngsel.

Att alltid vara synlig – leva
i en svärm av ögon –
måste ge ett särskilt ansiktsuttryck.
Ansikte överdraget med lera.

Mumlandet stiger och sjunker
medan de delar upp mellan sig
himlen, skuggorna, sandkornen.

Jag måste vara ensam
tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.
– Utan program.

Alla står i kö hos alla.

Flera.

En.

Tomas Tranströmer

En gång var jag en katedral
genljudande av hymner

Det är tyst inom mig nu
inga svar att hämta
ur kroppens källa
men tystnaden har en stark, betvingande stämma
som säger: Gå din väg
utan att vända dig om

I vilken riktning jag än går
skall han hinna upp mig
och fatta mig vid handen
och dra mig till sig

Även om jag ingenting förnimmer därav
även då

På det sätt som han vill
på det sätt som är hans
är jag hans

Även när jag ingenting längre förmår känna
eller förstå
just då

Christine Falkenland

Om man har en mobilt-bredband-dongel som man råkar tappa i en kopp med kallt te som stod kvar bredvid datorn från igår kväll och sedan efter lite svärande och skrattande torkar dongeln på först kökshandduk och sedan lite noggrannare med hushållspapper, då fungerar den tydligen igen utan problem efter ett par timmar. Te förstör med andra ord inte kommunikationsmöjligheten.

Varsågod för information, som det så vackert heter.

För första gången på länge sitter jag på Favoritfiket. Fönsterplatsen, den som brukade vara mitt förstahandsval. Jag har inte varit här på länge, jag har både jobbat för mycket och haft lite för mycket ont i kroppen för att gå promenaden som liksom ingår i konceptet, så tiden har gått. Nu har jag bestämt mig för att komma tillbaka, börja om. På vägen hit luktade det annorlunda. Det är en annan årstid än sist jag gick. Blåbärsriset är fläckigt som av spruckna bär.

Jag lyssnar på ljuden med en gnagande liten sorg. Det är inte som det var förr. Numera står dörren in till köket öppen och man hör slamret av bestick, att de har radion på där inne, radion som står på någon skvalmusikkanal, och med jämna mellanrum hör man någon i den unga personalen ropa två latteeh! och det smakar inte som förr. Det är fortfarande gott, men det smakar inte som förr. Jag vet inte vad jag själv ska tycka om det. När jag började gå hit ägdes fiket av ett par, ett par som själva stod i disken när man kom. Under de kalla månaderna var det bara öppet på helgerna, från juni till augusti hade de öppet fyra dagar i veckan mellan elva och fem. De hade inte dörren till köket öppet, de sålde ingen latteeh och ute bredvid de prydligt staplade sirliga kaffekopparna fanns det alltid en liten kanna med kaffegrädde bredvid den större med mjölk. När jag kom hälsade den av dem som stod i disken med ett igenkännande leende. Den nye ägaren har infört andra självklarheter. Nu står det två tillbringare med mjölk bredvid kopparna och personalen känner ingen. De är många, de pratar bara med varandra och de gör det högljutt genom en öppen köksdörr.

Jag förstår att saker och ting måste gå vidare och förändras, att ingenting kan konserveras. Men vart tar hjärtat vägen, vart tar omsorgen vägen? Varför kan det inte få finnas kvar någonting som är oförstört, lugnt och snällt utan att någon ska tänka att det kan effektiviseras ihjäl? Är jag bara gammeldags som tänker så och saknar?

En medelålders kvinna går fram till köksdörren och frågar om det går bra att skjuta till den lite. Personalen säger nej, de använder den som serveringsgång. En latteeh. Vid dörren som de vägrar stänga sitter en gammal dam med kritvitt hår, på brickan framför sig har hon en budapestbakelse och en tekopp. Bak hennes rygg rinner radioskvalet ut på ett sätt som gör mig så ledsen. Den medelålders kvinnan och hennes sällskap reser sig och går.

Jag kommer antagligen aldrig mer sitta här och sticka.

Tänk vilken överraskning! Efter lång tids frånvaro i etern där googles hänvisningar har blivit sorgligt eftersatta är nu allas vår dr Suz tillbaka. Hon ser ut ungefär som vanligt, lite tjockare kanske efter uppehälle på obestämd ort, men förnumstigheten är densamma och klokskapen likaså. Doktorn har inte riktigt svarat på frågan om var hon har varit mer än med obestämda hrm-ha-hum och det verkar som att vi får nöja oss med det och gå rakt på googles stora frågor. Doktorn är redan klar med de hornbågade på svaj. Alltså, here comes:

1. ”skrapat upp lacken på en bil dåligt samvete”. Vi går ut stenhårt med de stora filosofiska frågorna. Jag tror inte att du som frågar verkligen har dåligt samvete över din gärning, då hade du nog sökt bilägaren på annat håll än på google. Du borde ha det, dock. Att visa sådan brist på respekt för andras ägodelar tyder på en störning av något slag. Gjorde du det med nyckeln? Eller med oidentifierat vasst föremål? Fysch på dig.

2. ”lill-babs skrynklig”. Nu känner jag mig nödd att berätta att Lill-Babs inte alls är skrynklig. Lill-Babs är faktiskt mycket mer ickeskrynklig än många i sin ålder. Doktorn ordinerar: försök inte släta ut dig (eller Lill-Babs) med strykjärn. För att bevisa Lill-Babs oskrynklighet tar vi här med en bild. Hon var lite förkyld dagen bilden togs.

3. ”min bröstkorg rör sig segt och långsamt”. Dansar du som den där killen bakom tidiga 90-talsgruppen Dive? Lancelot den yngre, du vet lillbrorsan till sångaren? Själv har jag jobbiga minnen till just Dive. En pojkvän jag hade tidigt nittiotal satte alltid på deras första skiva när han ville ha sex, vilket gjorde att mina minnen till ”Captain Nemo” är lite småtrist, förutsägbart humpahumpa. Min bröstkorg rörde sig segt och långsamt, så att säga.

4. ”argument att sova med fötterna på kudden”. Det finns många. Man fryser inte om näsan. Man hinner upp fortare om det ringer på dörren, för fötterna är inte intrasslade i täcket. Man luftar sig lite och får färre fotvårtor. Man ger en annars sorgligt förbisedd kroppsdel en central stund.

5. ”sjal de gaulle”. Det här är ett ganska okänt pashminamärke som bara säljs på franska flygplatser. Carla Bruni är affischflicka, de säljer sådär.

6. ”teater nehej, nehej”. Det här är en liten sång som de borgerliga partierna lär ut till alla sina nyrekryterade politiker ifallomatt de en vacker dag skulle hamna i regering/riksdag, så att de kan sjunga samma visa som sina kollegor. Det är viktigt att inte bli utanför, faktiskt.

7. ”var köpa körsbärssynt?”. I LSD-affären, tror jag är din bästa chans. Den står på hyllan bakom regnbågsflyglarna, under ponnyspeglarna.

8. ”pungen fastnar blev hängande i Västerbron”. Ja, jösses. Det är nog så att om man har en oerhört stor och fladdrig pung, då MÅSTE man se till att klä på sig ordentligt en blåsig dag när man går över Västerbron. Annars kan det gå så illa så illa. Doktorn ordinerar: Om det är svårt att hitta passande kalsonger och byxor till storpungen, ta ett lakan och tänk gammeldags blöja. Huvudsaken är att du är trygg.

***

Sådär ja! Doktorns första frågetimme på över ett år är nu förbi, kort och gott och smarrigt. Vi frågar henne om nästa timme kommer att vara inom överskådlig framtid, och dr Suz svarar givetvis:

”Fråga google!”

Ajöken!

Jag började skriva ett inlägg om tidsbrist igår, men så upptäckte jag att jag inte alls hade deadline på ett jobb imorgon som jag trodde, utan idag, det vill säga det som var imorgon igår respektive igår idag. Blogginlägget hamnade på vänt eftersom jag plötsligt hade jobb till tvåtiden i natt framför mig. Och idag (ja, idag-idag) är blogginlägget redan inaktuellt eftersom det byggde på gårdagens horoskop i min android, jag inte hann skriva ner hela och idag finns det inte kvar.

Det här flummeriet och gröthjärnan är inte riktigt okej, faktiskt.

Häromdagen (jag låter bli att försöka förtydliga när, det tror jag att vi alla har bäst av) satt jag och diskuterade för- respektive nackdelarna med att vara egenföretagare med lite annat löst folk. Fördelarna är många, jag styr själv över min tid (till och med när jag har grötat ihop saker blir det bara mig det går ut över) och jag behöver inte längre gå på tröstlösa möten på arbetsförmedlingen med buntar med kopierade kontrakt för att bevisa att jag är yrkesverksam. Nackdelar… ja, den största av dem är:

Herregud, vad mycket jag måste jobba för att gå runt.

Jag har i snitt sedan jag startade firman jobbat mellan femtio och sextio timmar i veckan. Det är för mycket. Det är ALLDELES för mycket. Jag är trött. Det är inte så märkligt. Och jag vet att startåren som ny företagare ser ut så här, men i alla fall. Jag som för några år sedan rensade bort så mycket ur livet för att ha tid att leva det, jag är tillbaka i att ha alldeles för mycket igen. Det är bara mycket av ett annat slag. Jag kommer att behöva gå igenom det här ordentligt. Rensa igen. Jag. Måste. Få. Mer. Skrivtid.

Men idag, idag ligger jag i sängen hela dagen och lyssnar på regnet, tror jag. I natt drömde jag att jag hade ett förhållande med Skogsrået. Det tror jag är en sidoeffekt av att jag just nu ser om hela den fantastiska serien The L Word på dvd.

På morgonbussen sitter jag mitt emot en far med sin dotter, hon ser ut att vara ungefär tio år. Stora ögon, lika stort svart plastdiadem, och när vi åker förbi Dramaten tittar hon ut genom fönstret och säger är det där en känd teater? och pappan svarar ja, det är Sveriges nationalscen, den är känd och jättestor. Flickan tittar fundersamt ut innan hon säger det är inte som fritidsgården där vi gjorde Annie va? och pappan svarar nej, inte riktigt. Flickan tänker efter en stund till innan hon säger men den var ju ändå ganska stor. Jag tänker på min gamla loge på Dramaten, jag undrar vem som sitter där nu. Den var ganska stor.

Jag har ett armbandsur på mig som jag fick av Revisorn en gång i tiden i födelsedagspresent. Det var dyrare än han hade tänkt, jag tror att jag lade till några hundralappar ur egen ficka för att få den klockan jag ville ha, jag minns att jag tyckte att han var lite snål efter att han frågat vad jag ville ha i present och bett mig gå med och välja själv. Sedan fick jag ju ändå inte riktigt välja själv, han satte ett ekonomiskt tak för vad min present fick kosta. Vi fick kompromissa. Jag har inte använt den klockan på flera år, jag har inte använt något armbandsur alls på flera år. Jag har den på mig för att jag har tänkt byta batteri, men har inte kommit mig för. Jag sitter med en klocka på armen som ständigt visar tjugosju minuter över sju. Datumet har stannat på den åttonde. Jag vet inte vilket år.

Framför mig en tonårsflicka på café mitt emot en liten vithårig dam i blå kofta. Damen tycker att det är svårt att hitta tillräckligt stora kläder, allt är så litet. Hon är själv så liten att jag undrar var i kläderna hon egentligen fastnar. Hösten viskar mig i örat, den är så sövande.

« Föregående sidaNästa sida »