Lösenordsskyddad: Thermal imaging to study stress non-invasively in birds

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

 

2013, du kommer aldrig tillbaka.

januari

Jag jobbar för mycket, som vanligt jobbar jag för mycket, och kroppen har börjat säga ifrån på allvar nu, så jag tänker att jag måste börja träna igen och försöka rädda det som räddas kan. Jag börjar med Bikramyoga och älskar det, ända tills mina karpaltunnelhänder vrålar att de inte alls älskar det lika mycket som jag. Jag är på sätt och vis förälskad i någon, någon med varma händer och varma ögon, men vet hela tiden att det aldrig kommer att gå längre än att känna just värmen i blicken, och kanske att det faktiskt räcker. Jag njuter av att möta den värmen, av att sitta bredvid honom på caféer och prata och känna att jag känner.

februari

Kroppen ballar fullständigt ur, IBS och reumatism och trött trött trött och jag bara jobbar, det enda jag gör är jobbar. Till slut lyfter jag mig ur träsket en kväll och går och lyssnar på en konsert där jag påminns om att jag måste försöka göra något åt mig och min ledsna trötthet, och jag kramar någon som en gång var min vän och tänker att jag inte känner henne alls längre. Jag kommer på mig med att undra hur hon har det, samtidigt som jag känner tydligt att det inte egentligen finns någon plats för den vänskapen. Jag ligger med huvudet i mammas knä för första gången på åratal, och det känns skönt.

mars

Det är filmpremiär och jag klär mig i all färg jag har och har roligt, trots eller kanske för att jag inte orkar sätta på mig annat än förnuftiga skor. Jag försöker fortfarande besegra kroppen som skriker att den inte orkar, nu försöker jag med Jillian Michaels och svullnar upp och har ont, men är ändå inte beredd att ge upp än. Av en slump råkar jag få se en bild på en katt som behöver ett nytt hem, en vacker raskatt som är rädd för hela världen och som katthemmet säger att man måste ha mycket tålamod med, och jag vet inte varför, men jag tänker direkt att det där är min katt och åker och hälsar på henne, och hon får följa med mig hem. Redan första kvällen stryker hon sig mot mig och lägger sig att sova vid mina fötter.

april

Det ligger fortfarande snö kvar, det är evig vinter, och jag kör ner ett hittat vackert bord som någon har kastat till mitt hus, där vattnet har frusit någonstans i ledningarna trots att jag stängde av det och trots att jag tömde rören. Kaminen som jag har köpt står och väntar i hallen på att det ska bli sommar och dags att installera den. Jag längtar så mycket till sommaren, och till att vara ledig, jag har glömt hur det känns att vara ledig. Jag jobbar så mycket att det borde vara förbjudet. Och så kulminerar det hela i en strejk, en strejk som tar ifrån mig det sista av lust och glädje som jag har. En stund tänker jag att jag inte orkar mer, att jag måste lämna den världen helt.

maj

Det börjar äntligen bli vår, en mer efterlängtad vår får man nog leta efter, och jag får ett samtal från en vän som undrar om jag vill spela teater igen, det blir vår. Jag gräver ett grönsaksland på landet och rycker upp nässlor och lägger dem i vatten, när jag kommer tillbaka nästa gång luktar det gödsel om hinken lång väg. Hemma har jag ingen ork, ingen ork alls. Jag har gett upp kriget mot kroppen, erkänt mig besegrad, slutar försöka träna och börjar äta värktabletter. Jag har dåligt samvete för min låga kreativitet, jag skriver mycket mindre än jag någonsin har gjort, men jag jobbar sönder mig så att det inte finns något kvar till det jag vill och det jag är.

juni

Jag åker till landet med allt jag har och är, vilket just då inte är mycket mer än en urlakad längtan. Jag får besök av en vän och åker som hastigast och hälsar på en annan på Gotland, och det är vackert och varmt och jag har så förfärligt ont i kroppen. Jag går med katten i koppel runt gården i några veckor innan jag börjar släppa ut henne fri, och hon blir en katt som får bättre och bättre självförtroende. Kreativiteten vaknar sakta till liv, men det är inte huvudet utan händerna som vill skapa och forma. Jag målar och snickrar och gjuter betonggolv, klipper gräsmattedjungel och plockar fästingar från katten.

juli

Katten kommer med sin första jaktgåva till mig, en halvdöd snok, och ligger stolt bredvid den och visar upp när jag öppnar dörren. Jag syr rullgardiner och snickrar uggleholk och ordnar i köket. Morbror och takläggaren kommer och mäter och planerar takbytet, jag serverar dem min hemgjorda flädersaft och takläggaren blir så förtjust att jag ger honom en flaska att ta med sig hem. Jag får hjälp att installera kaminen och jag fyller år. Vi äter frukost ute på gräsmattan och det är en gyllene morgon, vännernas fyraåring har fått en pilbåge och en av pilarna hamnar på mitt tak, vi klättrar upp och hämtar den. Jag åker tillbaka till Stockholm, klipper lugg och städar upp i den trötta röran jag lämnade.

augusti

Jag jobbar igen och den stora tröttheten kommer nästan omedelbart tillbaka. Människorna som jag tycker så mycket om kramar mig och är oroliga, jag rycker på axlarna och säger att semestern tydligen inte räckte. Jag tar blodprover och allergiprover. Det börjar regna. När jag kommer tillbaka till landet tror jag fortfarande att jag ska hinna skriva färdigt min bok, men klarar inte riktigt av att sätta på den kranen. Vardagen kostar fortfarande för mycket, kroppen är fortfarande inte på min sida. Nästgårdsmannen dyker upp full och väcker mig en tidig morgon, jag blir genuint förbannad och släpper ut det. Jag släpper taget.

september

Det känns fortfarande mer som sommar än höst, jag får bredbandet installerat och blir bjuden på tidernas trevligaste kräftskiva. Mellan har rökt egen lax och den är så god att det är bland det godaste jag någonsin har ätit. Jag snickrar, målar och översätter, men skriver fortfarande för lite. Det är som att både min hjärna och mitt hjärta har tagit en paus, en liten slummer för att återhämta sig. När jag skickar in mitt sista översättningsuppdrag ska jag bara skriva, inget mer, och jag inleder med att gå på bokmässan en enda dag, men det räcker, tusen intryck, och jag blir påmind om på förlagsmiddagen vilka fina människor jag har fått möta för att jag skriver.

oktober

Det börjar kännas höst, vacker höst, det är färgrikare än på många år, och C döper sin dotter, i kyrkan läser jag dikt och måste hålla mig för gråt. Jag börjar äntligen känna igen. Det gör mig ledsen, jag är ledsen. Jag sover många timmar per natt utan att bli piggare. Och jag ligger mycket i soffan och ser på film. Jag börjar skriva, men det går sakta, plågsamt, kanalen dit är fortfarande trång, liksom igenslammad av året som varit. Men jag envisas och tvingar fram ord efter ord genom den motvilliga tunneln. Jag får ett nytt tak och bjuder på en väldig massa mat.

november

Jag får äntligen den där provfilmningen jag har varit lovad sedan i våras, och jag går och klipper mig för att känna mig extra fin och stark inför den. Det är ett otroligt misslyckat drag, när jag kommer därifrån känner jag mig fråntagen min säkerhet i stället för tvärtom. Jag åker till min frisör i Stockholm som räddar det som räddas kan, går på förlagsfest, dagen efter provfilmar jag och åker till huset igen. Det börjar bli kallt. Jag undrar varför jag är så trött, det är en trötthet jag inte känner igen, och jag börjar bli orolig. Jag skriver så mycket jag klarar, och det börjar bli något, men det går fortfarande så sakta, saktare, saktaste.

december

Det gör ingenting att det inte kommer någon snö, jag tar gärna en mild vinter i år. Sviterna från den förra sitter fortfarande i. Jag får nej på provfilmningen, släpper snabbt besvikelsen. Jag åker till Uddevalla och installerar mig i ny lägenhet, på ny teater med nya kollegor och en ny regissör, och jag trivs och tycker om dem. Det gör mig gott. Jag är fortfarande trött, och den här gången visar provet att jag har blodbrist. Utanför mitt fönster på åttonde våningen flyger kajorna i stora flockar, ibland ser det ut som ett svart moln som lyfter. Himlen är oändligt föränderlig. Det gör fortfarande ont i kroppen, men det gör lite mindre ont. Och när julen kommer är den fredfull och klar.

 

There’s just one thing I need

Och jag firar jul hos mamma för första gången på många år, vi sitter iklädda varsin blå pyjamas och tittar på tv, och vi skrattar åt Malena Ernman som gör en scenvolt och sjunger samtidigt, och där sitter vi. Där sitter vi. Mamma har griljerat en liten julskinka, utöver den är det vanlig mat, vanlig mammamat, och vi delar på en folköl och mamma säger att hon kommer att bli full, och jag säger inte då och mamma tar lite till.

Efter ett tag, jag vet inte hur hon kommer in på det, så plockar hon fram en massa gamla pass, makulerade, och i dem alla foton, på henne och på pappa och på lillebror som är kanske åtta år och jag ser mest på bilderna av henne, de gamla bilderna där hon är så ung, hon är ungefär lika gammal som jag är nu. På den bilden där hon är runt fyrtio har hon nästan samma frisyr som jag har nu. Jag tar ett kort av det gamla passet, och ett av mig, och lägger bilderna bredvid varandra, och tänker att cirkeln är sluten.

Mamma somnar under Love Actually, jag ser hela trots att jag har sett den flera gånger förut, jag tycker om den filmen, och när jag går och lägger mig ligger mamma och snarkar lite. De på våningen över har fest, det går en basgång och röster genom taket, jag somnar till deras rytm.

På morgonen kommer morbror och hans fru för att äta frukost med oss, de skrattar så glatt, har så varma ögon när de ser på mig. De berättar fnissanekdoter, som den om honom som försökte stjäla en frusen kyckling på Willys, och stoppade in den i sin hatt, och blev så kall på huvudet att han svimmade i kassakön. Jag tänker att det där är ett typiskt exempel från verkligheten som skulle ha verkat för mycket om man hade hittat på det i en bok. Vi skrattar allihop, öppet, hjärtligt, jag ser min moster klia morbrors rygg med kärlek i fingrarna och måste skratta lite till bara för det.

När jag kommer tillbaka till huset är katten oerhört upptagen med att jaga något som prasslar under skänken, och javisst är det en mus, ingen näbbmus den här gången utan en riktig brun husmus, blanksvarta ögon och vita öronlappar, och den kommer undan vår gemensamma ansträngning och springer in bakom spisen. När jag drar ut den är musen borta men det finns ett hål i golvet där brädan inte sluter tätt mot skorstenen, en bekväm in- och utgång rakt in från husgrunden. Jag går ut i boden och hämtar sand och kalk, blandar till kalkbruk och täpper till, väl vetande om att det finns många fler sådana hål i gamla hus och att det här bara är ett av dem. Katten sniffar och sniffar runt skänken tills jag har städat bort muspluttarna, då lägger hon sig i fåtöljen och sträcker nöjt ut frambenen.

Det är frid den här julen. Det här är verklig frid.

 

 

Okej, förlåt i förväg.

Men jag måste nog flagga för att min bloggkalender slaknar här. Jag har lite arbete kvar att göra innan jul och just nu är jag en björn med väldigt liten hjärna. Det bevisas av det här superfina julkortet jag har kreerat som jag hoppas att ni kan glädjas åt. (Nej, det är ingen som helst idé att försöka få på Olivia en riktig tomteluva och ta cheezy julkort om man inte accepterar klössår över hela armarna och en kattblick som säger ”god jul då för fan”. Så jag körde på gammal hederlig go klotterkonst. Enjoy!)

Men god jul då hörni! Vi hörs snart!

 

 

And you’re gonna hear me rrroar

Klockan tolv i Kärrtorp på söndag. Då möts vi för en antirasistisk demonstration. Jag kommer inte att kunna vara där annat än i anden, men jag säger ändå vi, för det är en fråga om att solidarisera sig och visa vad man står för. Jag accepterar inte att vi har ett samhälle där media rapporterar kastade glasflaskor mot barnvagnar som ”urspårning” eller ett samhälle där riksdagspolitiker går bananas på nätet och uttalar sig om människor som om de inte vore människor. Jag säger nej till det och ja till förståelse, humanism och acceptans.

Alla som kan, hoppas jag överväger att åka ut till Kärrtorp på söndag för att gå med. Alla som inte kan men vill, vi kan väl gemensamt gå ut på det sätt vi förmår med att vi stöttar antirasismen? På facebook, twitter, bloggar eller över en kaffe?

Låt oss vara det samhälle vi vill ha, låt oss skapa den värld vi vill leva i.

 

Jag är så trött att det enda jag kommer att skriva den här dagen är:

Boom snap clap ba-boom snap clap snap, boom snap clap ba-boom snap shhh.

Det är nämligen det jag har lärt mig idag. Både med händer och fötter.

Hejdå, förhoppningsvis fräschare hjärna imorgon.

 

Älsket

Så får jag ett lyckligt meddelande från Nico om att hon ska på dejt och att han verkar normal, och jag ler lite med henne samtidigt som jag tänker att det ju egentligen är helt absurt att man ska bli lycklig av att någon verkar normal, men har livet varit lite snålt med normalitet inom kärleken kan det väl vara så att man just i första hand, helst av allt och väldigt gärna, vill ha just normalitet. Och Låtsasbrorsan har en sorts förvånad kärlekssorg, inte den här gången heller alltså trots att det var hon, på riktigt Hon, och han frågar mig om de har rätt, de där som säger att han måste vara mindre intensiv i kärlek och vänta sig mindre, och jag blir skitförbannad, för det är klart att de inte har rätt.

Vi är de vi är. Det kan vi inte göra så mycket med. Det enda vi kan välja är hur vi möter och bemöter dem vi ska vara med, och väljer vi uppriktighet och innerlighet är det i sig gott nog. Det måste få vara gott nog. Och nej, jag tror uppriktigt talat inte att Hon lämnade honom för att han älskar henne för mycket, utan för att Hon har problem med att leva i sin egen kärlek. Det är en helt annan sak, det där att verkligheten när den bjuds ibland inte känns som man föreställde sig, att det är lättare för vissa att vilja ha något i teorin än i verkligheten. Vissa verkar ha det som en generell regel i livet, att deras bild av sig själv och av vad de vill ha skorrar falskt när det faktiskt står där framför dem. Då vill de plötsligt inte alls varken vara eller ha.

Och jag då? Jag vet inte. Jag har inte älskat på länge nu. Det känns sorgligt, att inte ens ha någon jag kan leka med drömmarna kring. Det är tomt, torrt, tömt på kärlekslagret. Jag känner mig… obrukad, som ett stycke jord i träda. En kropp som inte riktigt hänger med, en själ där det är stillsamt och blankt, stilla sjö. Det är inte på något vis obehagligt, men jag känner mig som jag föreställer mig att det är att vara gammal, när allt det som låg framför en ligger bakom i stället, när det man har kvar är minnen, smulor, aska.

Ibland tänker jag på mina forna kärlekar bara för att minnas hur det är att älska. Jag minns händer över mina axlar, händer över mitt ryggslut, händer i mina händer. Ögon i mina ögon. Själ i min själ. Och jag vet att det kan vara lika ensamt att älska som det är att inte älska. Jag vet också hur frustrerande det är med kärlek som varken lever eller dör, som befinner sig i ett limbo. Jag kommer aldrig mer att välja det.

Jag har nått botten, tror jag, botten i mig. Vad var det Ekelöf skrev om det?

Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

 

Finns det stjärterum är det en Ankarsrum

Lånelägenheten är toppen på många sätt, men det finns en sak som jag gissar kommer att vålla mig en del huvudbry under det här halvåret jag har framför mig, och det är köket. Eller, om man ska vara uppriktig: kokvrån. Så här ser den ut:

 

Det är väldigt, väldigt ont om plats. Det finns absolut ingen arbetsyta någonstans, och ugnen är som ni ser inte jätteny, utan snarare daterad femtiotal. Den funkar, men den har saker för sig. Ryker in, luktar bränt. Frågan är väl också om jag kanske är den första på ett tag som har tänkt mig att regelbundet använda ugnen. Jag inbillar mig nämligen att den ryker mindre och mindre. Eller så är det jag som har förgiftats så pass att jag inte märker lika mycket av det längre. Det kan vara vilket som.

Idag fick jag för mig att laga riktig söndagsmiddag, en underbar auberginegratäng med tomatsås och buffelmozzarella ur den här boken. Det är en middag som tar lite tid att laga. Som kräver lite planering. Men som är totalt, klart och väldigt värt det. Den är helt enkelt supergod. Men att laga den i detta miniyttepyttekök där det inte finns någon fläkt vilket betyder att när man steker något, så står man i en tjock illaluktande dimma där inne… det rekommenderas inte för den veke. Det påminner mer om någon underlig extremsport.

Men det blev väldigt, väldigt gott.

Och jag får nog ta och skölja näsan ordentligt innan jag går och lägger mig, så att jag får bort rök och os.

Apropå skölja näsan – en av de saker som däremot är helt underbara med den här lägenheten, är att det är golvvärme i badrummet. Olivia har nästan bosatt sig därinne. När jag kommer in ser hon på mig med något som påminner om blicken jag brukar ha efter att jag har fått massage.

 

Room with a view

Dagarna här är inte särskilt lika varandra. Dramatiska skillnader.

Jag har tvätt-och-fix-helg. Får försöka stoppa katten från att springa ut i trapphuset varje gång jag kommer upp från tvättstugan. Jag lyckas ungefär varannan gång.

Dags för lite mat.

 

… och vad jag kommer att ägna helgen åt:

På tisdag ska jag kunna det här som ett jäkla rinnande vatten. Jag är redan ganska bra faktiskt.

Det jag däremot inte alls har samma läggning för är det här:

Men å andra sidan kan man ju inte förvänta sig att man ska lära sig det där på en helg.

Det behövs minst två helger. Eller tre. Höhöhöhö.

Faktiskt är sådant här bland det roligaste med mitt jobb. Det är inte så många andra jobb där man blir ombedd att titta på youtubevideor för att försöka lära sig saker.

 

 

Första repveckan

Och här kommer en snabb inblick i det som alltid finns med på kollationeringsdagen: en scenografimodell, samt kostymskiss/inspirationsbilder. Ja, förresten, ”kollationering” enligt NE:

kollationering

                 kollationering, teaterterm: första repetitionen av ett teaterstycke, vanligen med genomgång av pjästexten, fördelning av rollerna, tolkningsdiskussioner m.m. (18 av 28 ord)

*

I teatervärlden kallar man det gärna ”koll”. Helt enkelt. Som i vi hade koll på pjäsen i tisdags.

Själv tycker jag förstås att det här är totalt basic kunskap, men inser att för även de speciellt intresserade (ja, jag tittar på dig Amanda) är det här precis sådant skådespelarlingo man kanske aldrig har stött på.

Hur som helst. Här ska vi alltså spela:

Och så här ska vi se ut:

Och nu måste jag sova, för jag har jobbat till klockan 21 idag bland annat med att skaka rumpa, så jag är jättetrött. Men glad. Vi hörs i morgon.

 

Jaha du kroppen.

Där fick man sig en liten knäpp på näsan, ja.

Jag har ju haft ett sjutusan till år vad det gäller prövningar. Det har varit ett av de tyngsta på ett bra tag. Och jag har ju varit väldigt trött, känt mig svag, gäspat mer än vanligt, haft huvudvärk, gått med en slags utmattningskänsla ett bra tag. Men man vänjer sig ju vid det mesta. Jag har märkligt nog slutat förvänta mig att jag ska känna mig stark, accepterat att det är så här jag har det.

Igår gav jag ju blod. Och det visade sig att jag har alldeles för lågt hb. Det är det som i folkmun brukar kallas att ha blodbrist. Ligger man på den nivån jag gjorde igår normalt, då får man inte ge blod. Och ligger man på den nivån när man i vanliga fall brukar ha ett drygt tjugo punkter högre värde, då är det ett tecken på antingen att man har haft en infektion nyligen eller har en inflammation i kroppen. Helt enkelt – något är fel.

Jag har inte varit sjuk på ganska länge, alltså sjuk som i infektion. Däremot har ju mina inflammationer glatt florerat. Det här är första gången det visar sig i form av dåligt blodvärde. Och det gjorde mig ärligt talat ganska bekymrad. Det jag kan göra på egen hand är att äta mer järn, folsyra och c-vitamin för att försöka få upp blodvärdet till det normala igen. Men lyckas inte det, ja, då är det något som är fel på mig på riktigt. Och näää, vad jag inte har lust att ge mig in ännu en snurr i vårdvärlden för att ta reda på vad.

Jag har köpt mina vitaminer och Blutsaft utöver de järntabletter man alltid får på blodcentralen, samt en flaska tran. Håll tummarna för att det här vänder på en månad. Då tänker jag nämligen gå och ta ett blodprov igen för att kolla läget.

Det vore fint att få känna sig pigg snart igen.

 

As long lives this and this gives life to thee

Igår kväll när jag skulle sova kom jag av något skäl att tänka på Lång. Det kan ha varit på grund av det här med teater, och att jag på väg till och från jobbet går förbi simhallen, och utanför simhallen står en minibuss med simklubbens namn på, och det får mig att tänka på mina tonår, och Lång var en så stor del av mina tonår.

Jag mindes plötsligt den där skolrevyn, där vi hade inslaget ”veckans pausfågel”. Det var tre. Sparven, svanen, och den skånska örnen. Det var jag som var den skånska örnen. Jag kom in iklädd en oerhört fånig kostym, stannade mitt på scenen, tittade allvarligt på publiken. Så gjorde jag ett riktigt idiotryck och kastade med kraft upp händerna i en konstig form över huvudet. Det där rycket tyckte Lång var det roligaste hon någonsin hade sett. Hon tyckte att det var så fruktansvärt roligt att hon inte ens kunde se på när jag gjorde det, på riktigt var hon tvungen att vända bort huvudet, hon började skratta bara vi pratade om det numret. Dessutom var det hon som med allvarlig P1-röst skulle säga i mikrofon: ”Den skånska örnens parningsrop: kåttilättör!” innan jag rusade som en galning av scenen åt hennes håll. Hon klarade det inte en enda gång. Den allvarliga P1-rösten bröt ihop fullständigt. Varje gång.

Lång, du var mig så oerhört kär. Jag önskar att du visste hur lycklig det gjorde mig att få dig att skratta sådär. Hur bra det kändes när det sprack i din kontrollerade fasad och skrattet bubblade genom den sprickan utan filter. Jag hoppas att du visste det.

Cancer kan äta upp människor, döda. men på vissa sätt kanske de blir ännu mer levande då. Så länge jag finns, så länge det finns minibussar och simhallar och skolscener, så kommer jag då och då att minnas Långs skratt, hennes bubblande hejdlösa, levande skratt. Jag kan höra det genom årtiondena, bortom cancerceller och vänskap som blev sporadisk och en gravsten jag inte ens vet vart den finns. Och jag ler med henne och är glad för att hon fanns.

 

Ettagluttare, snart en halvliter lättare

Första arbetsdagen. Jag har fått ett blåmärke på hakan, nya kompisar och läst jobbschemat fel. Allt är med andra ord precis som det ska vara.

Jag gillar det här gänget jättemycket, i förväg. Det känns lovande.

Imorgon ska jag till blodcentralen här första gången och ge blod. Jag kommer bara att hinna göra det två gånger innan jag åker hem, så på ett sätt känner jag mig lite skyldig för att de måste skriva massor om mig i sina datorer och utfärda ett parkeringsbevis som jag får ha i bilen, för bara två gånger. Men sedan tänker jag till igen och tänker att två gånger alltid är bättre än ingen gång.

Jag läste på någon annans bloggjulkalender en rubrik som var på vilket sätt gjorde du världen bättre 2013 eller något liknande. Min lista är:

1. Jag gav blod regelbundet
2. Jag är månadsgivare på ActionAid, Amnesty och Greenpeace
3. Jag köper min el från GodEl som skänker vinsten till välgörenhetsorganisationer, min går till Stockholms Stadsmission
4. Jag har hälsat på folk med matkassar via Matkassen
5. Jag har varit konsekvent i att välja ekologisk och kravmärkt mat där möjligheten finns
6. Jag har adopterat Olivia (även om det kanske inte gör världen i stort till en bättre plats gör det mig till en glad människa att ha katt, och Olivia fick en matte som vill ha henne och har blivit en gladare katt, och en glad människa + en glad katt gör världen pyttelite bättre i det lilla, tycker jag då.)

Ja, där tog nog listan slut tror jag.

På vilket sätt har ni gjort världen bättre i år? I det stora eller det lilla?

 

Fann jag under min levnadstid frid på jord

Igår hittade jag det jag misstänker kommer att vara västkustens motsvarighet till Favoritfiket. Först var jag på loppis och handlade en massa bra-att-ha-saker, sedan gick jag ut för att gå. En dryg halvtimmespromenad från lägenheten, utmed havet hela vägen, för att till sist landa på ett urmysigt café där de har öppen spis och chokladbiskvier. Jag gick i mina nya fodrade gummistövlar hela vägen. De glappade lite på gummistövelvis men jag fick inga skavsår, så man måste säga att de blev promenadgodkända.

Vädret var fantastiskt. Klart, kallt, soligt.

Det fanns en kille som jobbar där som var ruggigt hunkig. Alltså en sådan där med spänniga armmuskler under tajt t-shirt. Efter en stund kom han ut med ett litet barn på armen. Då fnissade jag ner i min krage litegrann och fikade vidare. Promenaden tillbaka gick jag en annan väg, en kilometer kortare men med stigning rakt upp på berget där jag bor. Som sagt. Buns of steel.

Jag hade tänkt göra om det hela idag, en söndagspromenad hade varit fint. Men idag när man ser ut genom fönstret möts man av detta:

Så… nej. Jag tror att jag hoppar över det.

I morgon börjar jag jobba.

Förresten, utanför loppisen igår stod en musikklass och sjöng luciavisor och sålde fikabröd. Jag kastades tillbaka till min egen högstadietid, när jag gick i åttan hade vi en musiklärare som också var engagerad i samhället, så vi gick lucia på lilla stadens äldreboenden. Det var fint. Många av de gamla grät. Jag minns att läraren spelade O helga natt på althorn, eller om det var barytontuba, och att vi var två tjejer i åttan som gick högt nog att sjunga diskanten på Gläns över sjö och strand. Just på Luciadagen var den andra sjuk, så det var bara jag kvar. Och på det första äldreboendet var jag så nervös för min solodiskantinsats att min röst fick ett sällsamt vibrato, och för att försöka få bort det sjöng jag starkare. Det fungerade inte, men det kan ha varit den tydligast hörda darrdiskanten genom historien.

Nåja. Låtom oss därför lyssna på en kör som inte darrar och en sångerska som har en av de vackraste rösterna jag vet. Jag har alltid tyckt mycket om Luciatiden.