2013


Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

januari

Jag jobbar för mycket, som vanligt jobbar jag för mycket, och kroppen har börjat säga ifrån på allvar nu, så jag tänker att jag måste börja träna igen och försöka rädda det som räddas kan. Jag börjar med Bikramyoga och älskar det, ända tills mina karpaltunnelhänder vrålar att de inte alls älskar det lika mycket som jag. Jag är på sätt och vis förälskad i någon, någon med varma händer och varma ögon, men vet hela tiden att det aldrig kommer att gå längre än att känna just värmen i blicken, och kanske att det faktiskt räcker. Jag njuter av att möta den värmen, av att sitta bredvid honom på caféer och prata och känna att jag känner.

februari

Kroppen ballar fullständigt ur, IBS och reumatism och trött trött trött och jag bara jobbar, det enda jag gör är jobbar. Till slut lyfter jag mig ur träsket en kväll och går och lyssnar på en konsert där jag påminns om att jag måste försöka göra något åt mig och min ledsna trötthet, och jag kramar någon som en gång var min vän och tänker att jag inte känner henne alls längre. Jag kommer på mig med att undra hur hon har det, samtidigt som jag känner tydligt att det inte egentligen finns någon plats för den vänskapen. Jag ligger med huvudet i mammas knä för första gången på åratal, och det känns skönt.

mars

Det är filmpremiär och jag klär mig i all färg jag har och har roligt, trots eller kanske för att jag inte orkar sätta på mig annat än förnuftiga skor. Jag försöker fortfarande besegra kroppen som skriker att den inte orkar, nu försöker jag med Jillian Michaels och svullnar upp och har ont, men är ändå inte beredd att ge upp än. Av en slump råkar jag få se en bild på en katt som behöver ett nytt hem, en vacker raskatt som är rädd för hela världen och som katthemmet säger att man måste ha mycket tålamod med, och jag vet inte varför, men jag tänker direkt att det där är min katt och åker och hälsar på henne, och hon får följa med mig hem. Redan första kvällen stryker hon sig mot mig och lägger sig att sova vid mina fötter.

april

Det ligger fortfarande snö kvar, det är evig vinter, och jag kör ner ett hittat vackert bord som någon har kastat till mitt hus, där vattnet har frusit någonstans i ledningarna trots att jag stängde av det och trots att jag tömde rören. Kaminen som jag har köpt står och väntar i hallen på att det ska bli sommar och dags att installera den. Jag längtar så mycket till sommaren, och till att vara ledig, jag har glömt hur det känns att vara ledig. Jag jobbar så mycket att det borde vara förbjudet. Och så kulminerar det hela i en strejk, en strejk som tar ifrån mig det sista av lust och glädje som jag har. En stund tänker jag att jag inte orkar mer, att jag måste lämna den världen helt.

maj

Det börjar äntligen bli vår, en mer efterlängtad vår får man nog leta efter, och jag får ett samtal från en vän som undrar om jag vill spela teater igen, det blir vår. Jag gräver ett grönsaksland på landet och rycker upp nässlor och lägger dem i vatten, när jag kommer tillbaka nästa gång luktar det gödsel om hinken lång väg. Hemma har jag ingen ork, ingen ork alls. Jag har gett upp kriget mot kroppen, erkänt mig besegrad, slutar försöka träna och börjar äta värktabletter. Jag har dåligt samvete för min låga kreativitet, jag skriver mycket mindre än jag någonsin har gjort, men jag jobbar sönder mig så att det inte finns något kvar till det jag vill och det jag är.

juni

Jag åker till landet med allt jag har och är, vilket just då inte är mycket mer än en urlakad längtan. Jag får besök av en vän och åker som hastigast och hälsar på en annan på Gotland, och det är vackert och varmt och jag har så förfärligt ont i kroppen. Jag går med katten i koppel runt gården i några veckor innan jag börjar släppa ut henne fri, och hon blir en katt som får bättre och bättre självförtroende. Kreativiteten vaknar sakta till liv, men det är inte huvudet utan händerna som vill skapa och forma. Jag målar och snickrar och gjuter betonggolv, klipper gräsmattedjungel och plockar fästingar från katten.

juli

Katten kommer med sin första jaktgåva till mig, en halvdöd snok, och ligger stolt bredvid den och visar upp när jag öppnar dörren. Jag syr rullgardiner och snickrar uggleholk och ordnar i köket. Morbror och takläggaren kommer och mäter och planerar takbytet, jag serverar dem min hemgjorda flädersaft och takläggaren blir så förtjust att jag ger honom en flaska att ta med sig hem. Jag får hjälp att installera kaminen och jag fyller år. Vi äter frukost ute på gräsmattan och det är en gyllene morgon, vännernas fyraåring har fått en pilbåge och en av pilarna hamnar på mitt tak, vi klättrar upp och hämtar den. Jag åker tillbaka till Stockholm, klipper lugg och städar upp i den trötta röran jag lämnade.

augusti

Jag jobbar igen och den stora tröttheten kommer nästan omedelbart tillbaka. Människorna som jag tycker så mycket om kramar mig och är oroliga, jag rycker på axlarna och säger att semestern tydligen inte räckte. Jag tar blodprover och allergiprover. Det börjar regna. När jag kommer tillbaka till landet tror jag fortfarande att jag ska hinna skriva färdigt min bok, men klarar inte riktigt av att sätta på den kranen. Vardagen kostar fortfarande för mycket, kroppen är fortfarande inte på min sida. Nästgårdsmannen dyker upp full och väcker mig en tidig morgon, jag blir genuint förbannad och släpper ut det. Jag släpper taget.

september

Det känns fortfarande mer som sommar än höst, jag får bredbandet installerat och blir bjuden på tidernas trevligaste kräftskiva. Mellan har rökt egen lax och den är så god att det är bland det godaste jag någonsin har ätit. Jag snickrar, målar och översätter, men skriver fortfarande för lite. Det är som att både min hjärna och mitt hjärta har tagit en paus, en liten slummer för att återhämta sig. När jag skickar in mitt sista översättningsuppdrag ska jag bara skriva, inget mer, och jag inleder med att gå på bokmässan en enda dag, men det räcker, tusen intryck, och jag blir påmind om på förlagsmiddagen vilka fina människor jag har fått möta för att jag skriver.

oktober

Det börjar kännas höst, vacker höst, det är färgrikare än på många år, och C döper sin dotter, i kyrkan läser jag dikt och måste hålla mig för gråt. Jag börjar äntligen känna igen. Det gör mig ledsen, jag är ledsen. Jag sover många timmar per natt utan att bli piggare. Och jag ligger mycket i soffan och ser på film. Jag börjar skriva, men det går sakta, plågsamt, kanalen dit är fortfarande trång, liksom igenslammad av året som varit. Men jag envisas och tvingar fram ord efter ord genom den motvilliga tunneln. Jag får ett nytt tak och bjuder på en väldig massa mat.

november

Jag får äntligen den där provfilmningen jag har varit lovad sedan i våras, och jag går och klipper mig för att känna mig extra fin och stark inför den. Det är ett otroligt misslyckat drag, när jag kommer därifrån känner jag mig fråntagen min säkerhet i stället för tvärtom. Jag åker till min frisör i Stockholm som räddar det som räddas kan, går på förlagsfest, dagen efter provfilmar jag och åker till huset igen. Det börjar bli kallt. Jag undrar varför jag är så trött, det är en trötthet jag inte känner igen, och jag börjar bli orolig. Jag skriver så mycket jag klarar, och det börjar bli något, men det går fortfarande så sakta, saktare, saktaste.

december

Det gör ingenting att det inte kommer någon snö, jag tar gärna en mild vinter i år. Sviterna från den förra sitter fortfarande i. Jag får nej på provfilmningen, släpper snabbt besvikelsen. Jag åker till Uddevalla och installerar mig i ny lägenhet, på ny teater med nya kollegor och en ny regissör, och jag trivs och tycker om dem. Det gör mig gott. Jag är fortfarande trött, och den här gången visar provet att jag har blodbrist. Utanför mitt fönster på åttonde våningen flyger kajorna i stora flockar, ibland ser det ut som ett svart moln som lyfter. Himlen är oändligt föränderlig. Det gör fortfarande ont i kroppen, men det gör lite mindre ont. Och när julen kommer är den fredfull och klar.

Och jag firar jul hos mamma för första gången på många år, vi sitter iklädda varsin blå pyjamas och tittar på tv, och vi skrattar åt Malena Ernman som gör en scenvolt och sjunger samtidigt, och där sitter vi. Där sitter vi. Mamma har griljerat en liten julskinka, utöver den är det vanlig mat, vanlig mammamat, och vi delar på en folköl och mamma säger att hon kommer att bli full, och jag säger inte då och mamma tar lite till.

Efter ett tag, jag vet inte hur hon kommer in på det, så plockar hon fram en massa gamla pass, makulerade, och i dem alla foton, på henne och på pappa och på lillebror som är kanske åtta år och jag ser mest på bilderna av henne, de gamla bilderna där hon är så ung, hon är ungefär lika gammal som jag är nu. På den bilden där hon är runt fyrtio har hon nästan samma frisyr som jag har nu. Jag tar ett kort av det gamla passet, och ett av mig, och lägger bilderna bredvid varandra, och tänker att cirkeln är sluten.

IMG_20131224_210020

Mamma somnar under Love Actually, jag ser hela trots att jag har sett den flera gånger förut, jag tycker om den filmen, och när jag går och lägger mig ligger mamma och snarkar lite. De på våningen över har fest, det går en basgång och röster genom taket, jag somnar till deras rytm.

På morgonen kommer morbror och hans fru för att äta frukost med oss, de skrattar så glatt, har så varma ögon när de ser på mig. De berättar fnissanekdoter, som den om honom som försökte stjäla en frusen kyckling på Willys, och stoppade in den i sin hatt, och blev så kall på huvudet att han svimmade i kassakön. Jag tänker att det där är ett typiskt exempel från verkligheten som skulle ha verkat för mycket om man hade hittat på det i en bok. Vi skrattar allihop, öppet, hjärtligt, jag ser min moster klia morbrors rygg med kärlek i fingrarna och måste skratta lite till bara för det.

När jag kommer tillbaka till huset är katten oerhört upptagen med att jaga något som prasslar under skänken, och javisst är det en mus, ingen näbbmus den här gången utan en riktig brun husmus, blanksvarta ögon och vita öronlappar, och den kommer undan vår gemensamma ansträngning och springer in bakom spisen. När jag drar ut den är musen borta men det finns ett hål i golvet där brädan inte sluter tätt mot skorstenen, en bekväm in- och utgång rakt in från husgrunden. Jag går ut i boden och hämtar sand och kalk, blandar till kalkbruk och täpper till, väl vetande om att det finns många fler sådana hål i gamla hus och att det här bara är ett av dem. Katten sniffar och sniffar runt skänken tills jag har städat bort muspluttarna, då lägger hon sig i fåtöljen och sträcker nöjt ut frambenen.

Det är frid den här julen. Det här är verklig frid.

 

Men jag måste nog flagga för att min bloggkalender slaknar här. Jag har lite arbete kvar att göra innan jul och just nu är jag en björn med väldigt liten hjärna. Det bevisas av det här superfina julkortet jag har kreerat som jag hoppas att ni kan glädjas åt. (Nej, det är ingen som helst idé att försöka få på Olivia en riktig tomteluva och ta cheezy julkort om man inte accepterar klössår över hela armarna och en kattblick som säger ”god jul då för fan”. Så jag körde på gammal hederlig go klotterkonst. Enjoy!)

Men god jul då hörni! Vi hörs snart!

 

Pictures1

Klockan tolv i Kärrtorp på söndag. Då möts vi för en antirasistisk demonstration. Jag kommer inte att kunna vara där annat än i anden, men jag säger ändå vi, för det är en fråga om att solidarisera sig och visa vad man står för. Jag accepterar inte att vi har ett samhälle där media rapporterar kastade glasflaskor mot barnvagnar som ”urspårning” eller ett samhälle där riksdagspolitiker går bananas på nätet och uttalar sig om människor som om de inte vore människor. Jag säger nej till det och ja till förståelse, humanism och acceptans.

Alla som kan, hoppas jag överväger att åka ut till Kärrtorp på söndag för att gå med. Alla som inte kan men vill, vi kan väl gemensamt gå ut på det sätt vi förmår med att vi stöttar antirasismen? På facebook, twitter, bloggar eller över en kaffe?

Låt oss vara det samhälle vi vill ha, låt oss skapa den värld vi vill leva i.

Boom snap clap ba-boom snap clap snap, boom snap clap ba-boom snap shhh.

Det är nämligen det jag har lärt mig idag. Både med händer och fötter.

Hejdå, förhoppningsvis fräschare hjärna imorgon.

Så får jag ett lyckligt meddelande från Nico om att hon ska på dejt och att han verkar normal, och jag ler lite med henne samtidigt som jag tänker att det ju egentligen är helt absurt att man ska bli lycklig av att någon verkar normal, men har livet varit lite snålt med normalitet inom kärleken kan det väl vara så att man just i första hand, helst av allt och väldigt gärna, vill ha just normalitet. Och Låtsasbrorsan har en sorts förvånad kärlekssorg, inte den här gången heller alltså trots att det var hon, på riktigt Hon, och han frågar mig om de har rätt, de där som säger att han måste vara mindre intensiv i kärlek och vänta sig mindre, och jag blir skitförbannad, för det är klart att de inte har rätt.

Vi är de vi är. Det kan vi inte göra så mycket med. Det enda vi kan välja är hur vi möter och bemöter dem vi ska vara med, och väljer vi uppriktighet och innerlighet är det i sig gott nog. Det måste få vara gott nog. Och nej, jag tror uppriktigt talat inte att Hon lämnade honom för att han älskar henne för mycket, utan för att Hon har problem med att leva i sin egen kärlek. Det är en helt annan sak, det där att verkligheten när den bjuds ibland inte känns som man föreställde sig, att det är lättare för vissa att vilja ha något i teorin än i verkligheten. Vissa verkar ha det som en generell regel i livet, att deras bild av sig själv och av vad de vill ha skorrar falskt när det faktiskt står där framför dem. Då vill de plötsligt inte alls varken vara eller ha.

Och jag då? Jag vet inte. Jag har inte älskat på länge nu. Det känns sorgligt, att inte ens ha någon jag kan leka med drömmarna kring. Det är tomt, torrt, tömt på kärlekslagret. Jag känner mig… obrukad, som ett stycke jord i träda. En kropp som inte riktigt hänger med, en själ där det är stillsamt och blankt, stilla sjö. Det är inte på något vis obehagligt, men jag känner mig som jag föreställer mig att det är att vara gammal, när allt det som låg framför en ligger bakom i stället, när det man har kvar är minnen, smulor, aska.

Ibland tänker jag på mina forna kärlekar bara för att minnas hur det är att älska. Jag minns händer över mina axlar, händer över mitt ryggslut, händer i mina händer. Ögon i mina ögon. Själ i min själ. Och jag vet att det kan vara lika ensamt att älska som det är att inte älska. Jag vet också hur frustrerande det är med kärlek som varken lever eller dör, som befinner sig i ett limbo. Jag kommer aldrig mer att välja det.

Jag har nått botten, tror jag, botten i mig. Vad var det Ekelöf skrev om det?

Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Nästa sida »