2016


I somras fick jag lagat en tand jag inte hade bekymmer med. Efter en rutinkontroll sa hon att en lagning skulle bytas.

Sagt och gjort. Hon var skrämmande snabb. På ett inte så bra sätt, alltså. För det första bände hon runt i min mun så att en bit av tanden gick av. Lagningen blev vass och konstig och slutade aldrig att göra ont. Jag gick tillbaka en gång, men det blev inte bra ändå.

Då snokade jag rätt på min gamla tandläkare som jag tappade bort i och med barnledighet för några år sedan. Låt oss kalla henne Tandfen. När jag kom till Tandfen frågade hon diplomatiskt om lagningen jag fått hade gått sönder, för den såg så konstig ut. När jag sa att nä, så har den varit hela tiden, då sa hon diplomatiskt inte mer än oj då. Sedan började hon borra. Och nu börjar The Neverending Story of min jävla tand. För att göra en lång historia kort är jag på väg för att ta bort lagningen för tredje gången, eftersom den inte slutar göra ont när jag tuggar. Allt med lite motstånd, som nötter eller chips, sänder smärtstötar genom hela kroppen. Och Tandfen kämpar och kämpar, men har hittills inte hittat den spricka eller vad det nu är som orsakar skiten. Idag ska hon borra bort hela faderutten och sätta i ett provisorium. Jag ska inte laga den permanent förrän smärtpunkten är identifierad och åtgärdad.

Så mycket skit och ont för en tand jag inte hade besvär av till att börja med. Och vill ni veta det bästa? Tandfen bad om att jag skulle begära ut min journal från butchern så att hon kan se vad problemet var till att börja med. Det har jag gjort, och får den inte.

Something is rotten in the state of tandvärk. Men jag behöver i alla fall ingen rotfyllning, det är något att stilla glädjas åt.

 

 

I sommar fyller jag fyrtio år. Fyra nolla. Big four-oh.

Nej, jag har ingen ålderskris, det tror jag inte i alla fall. Jag gillar fortfarande att bli äldre, plus att de senaste åren har varit strålande bra på många sätt och mycket i livet helt enkelt är precis som det ska. Det gillas.

Så inte kris. Men däremot har jag liksom… tagit tag i en del saker. Ytliga saker, kanske. Ja.

Sedan året började har jag:

  1. Tagit bort allt gammalt amalgam och ersatt med kompositfyllningar
  2. Tagit bort tre ofarliga hudförändringar (fibrom) med laser
  3. Gått på en första femdagarsbehandling hos den famösa dr Nie för att komma tillrätta med några envisa smärtor
  4. Varit på föreläsning om kost och hälsa (och konstaterat att den biten, den kan jag. Faktiskt.)
  5. Börjat med funktionell styrke- och balansträning för att stärka rygg och rörlighet

Utöver detta har jag köpt min första regenererande ansiktskräm. Det vill säga antirynk. Jag är inte särskilt rynkig för att vara snart 40, men jag inser ju att jag kommer att bli så småningom, och jag tänker göra vad jag kan för att förbli så mjuk och smidig i hyn som möjligt. Jag är en torris, och utöver antirynket har jag börjat smörja mig med olja.

Jag är inget undantag, fan vad konstigt. Det är inte bara alla andra, jag blir också äldre. Än så länge är det liksom ändå mer på det hypotetiska planet än det faktiska, men jag… jag tänker att jag vill bli äldre och vara glad. Frisk och stark och glad. Och då är det nu jag tror att jag måste börja ta ansvar för det på riktigt.

Det är en konstig insikt, men också på sitt sätt ganska fin, tycker jag.

 

Minns ni det här?

Jag har kommit en bit sedan dess. För några veckor sedan, medan det fortfarande fanns snö i Stockholm, köpte Fotografen en nybörjarkurs åt mig. Jag har nämligen försökt åka litegrann med långa mellanrum sedan jag köpte de där skidorna, men det har inte varit nog med snö för att kunna åka med någon sorts regelbundenhet och jag med min fullkomliga brist på teknik har inte riktigt lyckats lära mig. Jag har haft nog med att kämpa på för att hålla mig på fötterna och ramlat ganska ofta. Det går väl inte att komma ifrån att sånt inte är superenkelt när man har föräldrar som inte invigde en i konsten, så att säga. Att i vuxen ålder bestämma sig för att fästa pinnar på fötterna som whackar upp hela balanssinnet är ju inte helt simpelt, så att säga. Och mina egna ansträngningar har inte lett så värst långt, så att säga.

Alltså. Skidkurs. Det var på Hellasgården, det var jag och sju personer till och jag var varken bäst eller sämst, det var skönt, ett gäng med vuxna nybörjare som alla flinade lite generat mot varandra. Och tjejen som höll i kursen såg ut att vara någonstans runt tjugo kanske, hon såg ut som en skidgymnasietjej, hon åkte jättebra, och även om hon kanske inte var superpedagogisk var hon bra på att visa.

Och plötsligt FATTADE jag.

Plötsligt förstod jag var balansen skulle ligga och hur man fördelar kraft. Och jag fick träna på diagonalteknik, på stakning och stakning med frånskjut och plötsligt fattade jag och hade nästan ett så kallat halleluja moment.

Klipp till den här helgen. På mitt initiativ har Fotografen och jag åkt till Harsa i Hälsingland för att åka skidor. Igår åkte vi 7,5 km och idag 15. Och jag kan nu. Jag kan till och med åka ganska fort och jag vågar åka i nerförsbackar utan att ploga för jag håller balansen. Och det är härlighet förstår ni, jag har flinat som en nöjd unge hela dagarna. Det blir inte sämre av att det är så vackert här. Närmare tio minus och massor av snö, det är hej mitt vinterland och jag kan åka skidor nu! Jag kan nu, mamma! Titta på mig!

Men jag måste köpa nya pjäxor, för i de jag har får jag blåtå på högern.

12677252_1114641511913781_469108579_n

 

 

Herregud.

Om någon har missat detta med skandalen kring KI och deras forskande ”stjärnkirurg” Paolo Macchiarini, sätt er in i det. Dokumentären i tre delar av journalisten Bosse Lindquist för SVT är skräckinjagande tv som alla, ALLA, borde se.

Den första delen ligger här. Se den. Det går att se den i hela världen.

Efter det kan vi diskutera spännande saker som akademisk kultur, skamlöshet, charm/narcissism och en hel del andra grejer om ni vill. Eller så pratar vi bara om hur vi som samhälle i all vår mänsklighet ska hindra människor att göra så här mot varandra.

Jag har haft ont hela hösten och smärtan sträcker sig in på det nya året. Idag fick jag frikort på sjukgymnastiken. De laminerar det, och så säger de att man ska förvara själva stämpelremsan på ett annat ställe om man tappar bort kortet. När jag går därifrån är det glitter i luften, sådana där snöflingor som liksom ligger i motljuset och darrar utan att falla till marken.

I tunnelbanevagnen står en man och spelar gitarr. Han sjunger till min förvåning på franska, Joe Dassins gamla slagdänga Champs-Élysées, och jag önskar plötsligt att jag hade pengar att ge honom men jag har inget i plånboken. Jag nynnar med, tyst, och funderar på om någon någonsin skulle ha skrivit en sådan sång om Stockholm. Åh, Drottninggatan, åh, Drottninggatan, uti sol, uti regn, mitt på dag eller natt, ja här finns allt som ni vill ha, på Drottninggatan. Nej. Det känns inte troligt.

De är så många, överallt sitter de och fryser och ler eller ser ledsna ut och skakar sina muggar och säger hejhejtjenna och jag har inte råd att ge dem alla pengar. Tänker på Mimsan som har bestämt sig för att inte ge dem mer som ett sorts ställningstagande eftersom, som hon säger, vi stödjer i så fall ett system där en hel generation barn lämnas utan föräldrar i sitt hemland. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag stödjer eller inte, jag vet bara att det ser så jävla skitkallt ut att sitta utanför hus i luftglitter som skvallrar om minst tio minusgrader och att jag hjälper till när jag kan med det jag kan för att jag känner mig hjälplös.

Häromdagen följde en man efter mig in till återvinningsautomaterna utanför mitt Ica, hans händer var nästan lila av köld och han pekade på mina vantar, han ville ha mina vantar, och jag skakade på huvudet och blev illa till mods, nej, men han gav sig inte, han frös och var desperat. Jag gav honom inte mina vantar, men han fick mitt pantkvitto. Som om det skulle värma. Och jag blir rädd, för desperationen, hur rimlig den än är.

När jag nu går in på Ica för att köpa risgrynsgröt som jag plötsligt blev sugen på möter den trötta kvinnan som sitter utanför mig inte bara med ett hejhejtjenna utan också med schampo tror jag, det är i alla fall det jag hör och jag orkar inte just idag stanna till och höra efter bättre, jag har lite för ont efter behandlingen och vill hem och lägga mig och vila. Inne på Ica får jag dåligt samvete och köper utöver gröt och ett par bananer till mig själv en flaska schampo och en smörgås med salami och oliver och ger henne dem på utvägen. Jag vet inte ens om det var det hon bad om, men det är det jag klarar av idag.

I Norge deporteras flyktingar till Ryssland där de släpps av någonstans i trettio köldgrader där de ändå inte är välkomna. Det är så mycket som är så kallt. Och i media debatteras det om sexövergrepp är kulturellt betingat eller inte och jag hukar, orkar inte delta mer än att bli ledsen och köpa mackor åt henne som sitter vid Ica.

Jag smörjer in mig med extra liniment hemma. Jag har värme på burk.