årstiderna


En kort stund idag kändes det som vår.

Vi satt i bilen och solen sprack fram en liten stund, Fotografen satt och blundvilade bredvid mig med handen på mitt högerben och jag log och såg på den blå himlen och kände –

nu kommer det nu är det snart här

Tre grader varmt och snön runt huset som låg där igår medan jag snickrade en sågbock, den hade börjat smälta, drippetidroppeti från taket ner mot marken, och katten som inte ville åka mer bil låg som en pälsig pannkaka tryckt mot täcket, hakan ner mot lakanet, misstanke i blicken, och jag strök henne två gånger över ryggen och sa med den där fåniga djurrösten jag får att det är ingen fara lilla skrutt, du får stanna kvar, vi ses imorgon och vi satte oss i bilen och körde ut i vårdroppet.

Nu regnar det i Borås, jag undrar om katten drog en sådan där lång suck när vi hade åkt utan henne, sådär som hon gör när hon slappnar av innan hon somnar på min mage, eller om hon har vågat sig ner till köket och upptäckt fjäsk-tonfisken i matskålen. Och Fotografen förbereder jobb medan jag ligger i hotellsängen och undviker att momsdeklarera och istället tänker att det ligger en bok i min ryggsäck, en bok av Kate Atkinson som jag köpte i Järvsö för att det var den tjockaste boken de hade på Ica där och boken jag hade med mig hemifrån hade tagit slut. Och det regnar i Borås och det känns inte som vår längre, det är surgrå februari igen, men jag kände våren en stund, och den kommer snart att komma tillbaka, också till Borås.

Minns ni det här?

Jag har kommit en bit sedan dess. För några veckor sedan, medan det fortfarande fanns snö i Stockholm, köpte Fotografen en nybörjarkurs åt mig. Jag har nämligen försökt åka litegrann med långa mellanrum sedan jag köpte de där skidorna, men det har inte varit nog med snö för att kunna åka med någon sorts regelbundenhet och jag med min fullkomliga brist på teknik har inte riktigt lyckats lära mig. Jag har haft nog med att kämpa på för att hålla mig på fötterna och ramlat ganska ofta. Det går väl inte att komma ifrån att sånt inte är superenkelt när man har föräldrar som inte invigde en i konsten, så att säga. Att i vuxen ålder bestämma sig för att fästa pinnar på fötterna som whackar upp hela balanssinnet är ju inte helt simpelt, så att säga. Och mina egna ansträngningar har inte lett så värst långt, så att säga.

Alltså. Skidkurs. Det var på Hellasgården, det var jag och sju personer till och jag var varken bäst eller sämst, det var skönt, ett gäng med vuxna nybörjare som alla flinade lite generat mot varandra. Och tjejen som höll i kursen såg ut att vara någonstans runt tjugo kanske, hon såg ut som en skidgymnasietjej, hon åkte jättebra, och även om hon kanske inte var superpedagogisk var hon bra på att visa.

Och plötsligt FATTADE jag.

Plötsligt förstod jag var balansen skulle ligga och hur man fördelar kraft. Och jag fick träna på diagonalteknik, på stakning och stakning med frånskjut och plötsligt fattade jag och hade nästan ett så kallat halleluja moment.

Klipp till den här helgen. På mitt initiativ har Fotografen och jag åkt till Harsa i Hälsingland för att åka skidor. Igår åkte vi 7,5 km och idag 15. Och jag kan nu. Jag kan till och med åka ganska fort och jag vågar åka i nerförsbackar utan att ploga för jag håller balansen. Och det är härlighet förstår ni, jag har flinat som en nöjd unge hela dagarna. Det blir inte sämre av att det är så vackert här. Närmare tio minus och massor av snö, det är hej mitt vinterland och jag kan åka skidor nu! Jag kan nu, mamma! Titta på mig!

Men jag måste köpa nya pjäxor, för i de jag har får jag blåtå på högern.

12677252_1114641511913781_469108579_n

 

 

Jamen, jomen. Dagarna går och jag har inte ens öppnat den här sidan på en stund. Kanske att jag behövde vila från bloggen, eftersom jag också vilade från bokskrivandet. Om man nu kan kalla det vila när man i själva verket har sysslat med miljoner andra saker. Jo, det kan man. Det är att vila, för mig, att inte ha på tankekranen utan bara låta kroppen styra livet, vare sig det handlar om att klippa gräsmattan eller snickra ihop något användbart eller renovera.

Alltså ska jag nu skriva ett helt osammanhängande blogginlägg för att försöka väcka hjärnan till liv igen. Det kommer nog att ta en stund efter att ha varit avstängd.

Apropå gräsmattan. Mina tomater. Jag har massor av tomater, och några av dem är till och med röda. Jag har skördat egen vitlök som nu ligger på tork på farstukvisten. Däremot blev det varken spenat, sallad eller mangold att prata om. Det har sett ut som att det fattas näring i jorden, de har vuxit dåligt, och igår upptäckte jag varför. Myror. En masse. Så imorgon ska jag ta fram kanelen igen, även om det är för sent att rädda mangolden. Men vitlöken är god.

10560929_570415583068573_625101823_n

Apropå snickra ihop något. När morbror och jag slängde mammas gamla kök lyckades vi slänga något hon ville ha kvar – det integrerade bakbordet. Alltså ska jag snickra ihop ett bakbord till min mor. Det ska ha en plywoodbotten och lagom höga kantlister så att mjölet håller sig på rätt sida. Och på loppis har jag hittat en liten tallrikshylla som hon ska få som bonus. Den är väldigt nätt och fin i sig själv, men lite utsågad (jag gissar att den har hängt över en ledning eller list), så den behöver lite fix och lite kärlek. Och givetvis lite färg. Jag förnekar mig inte.

2014-08-04

Apropå renovera. Snart har mammas Fritzl-badrum torkat ut helt och får börja jobbas med, så jag ska köpa kakel idag. Det är dags att förbereda för sista stoppet på den här renoveringsresan. Jag har hittat en sorts kakel som jag vill se live innan jag visar det för er och enda stället som säljer det ligger i Stockholm, alltså ska jag till Stockholm. Men köket är så gott som klart. Lite golvlister ligger på tork här på mitt golv, jag förmålar kvartsstavar. Men det är inte långt kvar.

005b

Apropå Stockholm.

Idag flyttar min inneboende ut. Mitt sabbatsår från stan är över, liksom största delen av sommaren. Augusti är kommen och med den planerna för höst och jobb och att flytta hem. Så idag ska jag till Stockholm inte bara för kaklets skull, utan också för att få tillbaka nycklar och ställa tillbaka en del saker. Katten har jamat ledset hela morgonen för att jag inte släpper ut henne, hon går mellan ytterdörren och mig och ger oss båda menande, själfulla blickar. Men idag är det innedag för henne eftersom jag ska sova i mitt andra hemma för första gången på ett år. Jag ska jobba igen, ja. Jag har mjukstartat med en liten översättning, och väntar på svar från inte mindre än tre provfilmningar. Alla har gått bra och känns möjliga.  Och boken SKA bli klar.

Den här sommaren. Jag har haft besök av många fina människor och solen har lyst som bara solen kan när den är på sitt mest pillemariska humör. Jag har ont i magen av mjölkprodukterna som jag inte brukar äta, men som jag äter just nu. Jag har börjat jogga igen, det går inte så fort men det går, och när jag kommer tillbaka till Stockholm på heltid ska jag ta kontakt med sjukgymnast och börja specifikt träna min förkalkade axel. Jag har inte hunnit renovera så mycket hos mig själv, däremot har jag varit ett jehu av fix hos min mor, och det kanske var ännu mer värt just här och nu.

Och livet, livet, livet, det rullar på minut för minut och jag sjunger med i alla sångerna på radion, till och med dem jag inte kan.

Jag har fyllt år. Det gjorde jag medan jag iklädd morbrors gamla badshorts och mammas plastsandaler målade och tapetserade hennes hall. Utöver det har jag lagt golv, satt kakelmosaik och grundligt tvättat av kyl/frys, spis, diskmaskin och fläkt för insättning i köket som morbror till sist monterade. Vi ska återkomma till allt det här, men först:

Jag har byggpaus och har åkt tillbaka till landet. Bästisen har varit på besök i några dagar, vi har fnissat och åkt bil och badat och ätit glass. Imorgon kommer Sioe, på fredag träffar jag Tysken och på lördag får jag förhoppningsvis också besök. Så i några dagar nu är det bara sommarlov. Det är bara så varmt att huden nästan svider, så varmt att jag badar varje dag och så varmt att jag smäller i mig laktastabletter en masse för att kunna äta all glass jag vill.

Det här är det bästa livet. Det finns inget jag kan föreställa mig som är skönare än det här.

råg

badvik

 

Det är så otroligt vackert nu. Igår när jag gick en promenad luktade det sommar på det där söta sättet, det som säger att det finns smultron någonstans i närheten och att sjön antagligen har ett par varma decimeter vatten på ytan. Min trädgård blommar intensivt, det är färger överallt. Och mitt i det går jag omkring och småpysslar som en liten farbror, snickrar lite här, målar lite där. Idag har jag satt upp en spaljé vid ena dörren för en ros att klättra på, målat ett par brädor som inte hanns med vid takbytet i höstas, skurit till och ståltrådat ihop ett par tunna rundstavar till ett stöd för en av klematisarna att hålla sig fast i, tvättat av fönsterramen som ska först målas och sedan sättas in i sovrummet. Och vattnat lite i trädgården, upptäckt att rådjuren tydligen äter upp spenaten, så nu har jag lagt på täckväv. Och kokat flädersaft. Och kokat marmelad på citronerna som blev över när saften silats bort.

Det är som att jag orkar allt och ingenting just nu. Jag skriver och har inte så vansinnigt mycket kvar på boken nu, men så har det halkat in en provfilmning som ligger lite i vägen i hjärnan, och jag måste nog acceptera att det är så det blir. Det tar tid både att skriva och att lära sig tre scener, så då blir jag en snickarfarbror en stund i stället.

Jag tror att jag ska sätta en till omgång flädersaft imorgon. Det är min bästa saft, och flädern blommar så kort tid. Nu. Nu är den bästa tiden.

blommor

Intensiva dagar. Facklig riksstämma i dagarna tre (oväntat underhållande mitt i allvaret). Mamma har en fuktskada i sitt hus, i hennes lägenhet påverkar det klädkammare och badrum, det rivs och torkas och pågår arbete utan större information trots att det är mögel inblandat, så jag har skjutsat till morbror och försöker ringa hennes förenings försäkringsbolag för att få veta hur planen ser ut och om min nästan 80-åriga mor kommer att få en ersättningslägenhet eller förväntas bo i mögelsporer och betongborrar i okänt antal veckor framöver. En fika med Mejram och hjärtan som rusar varann till mötes. Ett besked om en fantastisk rolig provfilmning, snart. Och ett möte med någon jag en gång känt så mycket ansvar för och frustration inför. Jag stod still mitt i mig själv, varken backade eller klev framåt i det, och vid ett flertal tillfällen när jag kände hur det skorrade i hens historia kände jag det där är inte min sak att hantera. När sådant händer märker jag att jag har blivit vuxen på allvar.

Och så dagar med morbror och moster, en grillkväll hos deras bästa vänner, och morbror och hans bästis ”pratar finska”, det vill säga lägger till lainen efter allt de pratar om och skrattar så det rinner tårar, och det gör vi alla, vi äter grillad gäddalainen och korvalainen och paprikalainen, och jag är så varm trots att det är lite kyligt ute för vi skrattalainen så mycket. Och jag tänker att det inte är så farligt att vara sextioåriga män heller om man får ha bästisar som ringer minst en gång om dagen utan att ha så mycket mer de vill än säga du, jag var tvungen att ringa så att vi inte glömmer bort finskan.

Så uppdaterar jag morbrors operativsystem och alla drivrutiner och defragmenterar hårddisken och virussöker och rensar, och han tackar så mycket trots att jag bara är glad att kunna ge åtminstone något litet tillbaka för allt självklart han ger mig. När jag åker tut-tutar jag med bilen och moster vinkar från de gula rosorna.

Tillbaka på landet är gräset högt och tomaterna blommar och det finns ett par nya sorkhögar, men jag byter bara objektiv på kameran och går ut och tar en bild som jag ska visa mamma. Det var hon som såg dem först, och hon vinkade åt mig att komma närmare och pekade rätt in i häcken, och då såg jag dem, tätt ihoptryckta i det lilla, lilla boet. De är minst fem-sex stycken, men så fort vi närmar oss är de väldigt tysta. Mamma har tittat till dem flera gånger varje dag, för hon är orolig för att katten eller något annat rovdjur ska ta dem. Imorgon ska jag ringa och säga att de fortfarande har det bra.

fågelungar

Om en och en halv timme ska jag cykla bort till närpolisen för att prata om Nästgårdsmannen.

005

Innan dess ska jag berätta att jag har varit på loppis igen och köpt en kaffeburk. Den kostade femton kronor, för loppisen försöker sälja ut rubbet för att kunna slå igen. Jag handlade lite annat smått och gott också, förstås. Ett par små assietter från Gustavsberg, ett litet askfat i porslin, ett bordsur som inte går (men som kanske går att få lagat?), ett brännrör till en av oljelamporna, en kakform med löstagbar botten och en gammeldags, stor glasburk med glaslock (som någon har haft lingonsylt i enligt etikett, men som jag ska använda att grodda i). Jag betalade 70 spänn för alltihop, och allt är nyttigt och användbart. Utom klockan, som just nu bara är vacker och oanvändbar.

008

Middagen med grannarna blev otroligt lyckad. I stället för att vara sju blev vi tio. Mellan och Mjuka hade besök av ett par vänner och Låtsasbrorsan kom också ner från Stockholm för att vara med. Jag fick för en gångs skull glädje av mina totalt överdimensionerade beräkningar på hur mycket mat folk äter, för jag lagade exakt den mängden jag hade tänkt till sju, och det räckte ändå till alla och blev kvar lite av varmrätten till dagen efter. Det var oerhört trevligt. När jag plockade fram desserten, en rabarbercheesecake med mandel/kokosbotten som var pyntad med jordgubbar och mynta, så blev det helt tyst en lång stund medan folk åt. Jag älskar den känslan. Mmmandet och suckandet. Och Mjuka frågade mig om jag kan tänka mig att baka till Mellans 60-årsfest i sommar. Jag sa ja. Jag tycker om att baka, och har en hel del recept jag gärna vill få provat. Det blir kul.

Vi satt ute i paviljong med myggnät tills det blev för kyligt. Låtsasbrorsan och jag satt uppe vid brasan i kakelugnen och pratade till halv tre på natten. Igår var jag trött och supernöjd i en skön kombination. Låtsasbrorsan åkte hem efter frukost, jag låg i hängmattan och läste och drack kaffe och sov lite. Katten kom och låg hos mig en stund, rullade ihop sig vid min mage och gungade med i vinden. Jag vattnade tomaterna. De blommar.

Om en timme och en kvart ska jag cykla till polisen. När jag kommer hem igen ska jag skriva vidare. Bli inte förvånade om inläggsfrekvensen går ner ännu ett snäpp nu framöver på grund av bokskriv. Jag kommer tillbaka. Lite då och då, skulle jag tro.

Nästa sida »