Adjust me in my rain and I say oh yes of course

En kort stund idag kändes det som vår.

Vi satt i bilen och solen sprack fram en liten stund, Fotografen satt och blundvilade bredvid mig med handen på mitt högerben och jag log och såg på den blå himlen och kände –

nu kommer det nu är det snart här

Tre grader varmt och snön runt huset som låg där igår medan jag snickrade en sågbock, den hade börjat smälta, drippetidroppeti från taket ner mot marken, och katten som inte ville åka mer bil låg som en pälsig pannkaka tryckt mot täcket, hakan ner mot lakanet, misstanke i blicken, och jag strök henne två gånger över ryggen och sa med den där fåniga djurrösten jag får att det är ingen fara lilla skrutt, du får stanna kvar, vi ses imorgon och vi satte oss i bilen och körde ut i vårdroppet.

Nu regnar det i Borås, jag undrar om katten drog en sådan där lång suck när vi hade åkt utan henne, sådär som hon gör när hon slappnar av innan hon somnar på min mage, eller om hon har vågat sig ner till köket och upptäckt fjäsk-tonfisken i matskålen. Och Fotografen förbereder jobb medan jag ligger i hotellsängen och undviker att momsdeklarera och istället tänker att det ligger en bok i min ryggsäck, en bok av Kate Atkinson som jag köpte i Järvsö för att det var den tjockaste boken de hade på Ica där och boken jag hade med mig hemifrån hade tagit slut. Och det regnar i Borås och det känns inte som vår längre, det är surgrå februari igen, men jag kände våren en stund, och den kommer snart att komma tillbaka, också till Borås.

 

Ny kunskap

Minns ni det här?

Jag har kommit en bit sedan dess. För några veckor sedan, medan det fortfarande fanns snö i Stockholm, köpte Fotografen en nybörjarkurs åt mig. Jag har nämligen försökt åka litegrann med långa mellanrum sedan jag köpte de där skidorna, men det har inte varit nog med snö för att kunna åka med någon sorts regelbundenhet och jag med min fullkomliga brist på teknik har inte riktigt lyckats lära mig. Jag har haft nog med att kämpa på för att hålla mig på fötterna och ramlat ganska ofta. Det går väl inte att komma ifrån att sånt inte är superenkelt när man har föräldrar som inte invigde en i konsten, så att säga. Att i vuxen ålder bestämma sig för att fästa pinnar på fötterna som whackar upp hela balanssinnet är ju inte helt simpelt, så att säga. Och mina egna ansträngningar har inte lett så värst långt, så att säga.

Alltså. Skidkurs. Det var på Hellasgården, det var jag och sju personer till och jag var varken bäst eller sämst, det var skönt, ett gäng med vuxna nybörjare som alla flinade lite generat mot varandra. Och tjejen som höll i kursen såg ut att vara någonstans runt tjugo kanske, hon såg ut som en skidgymnasietjej, hon åkte jättebra, och även om hon kanske inte var superpedagogisk var hon bra på att visa.

Och plötsligt FATTADE jag.

Plötsligt förstod jag var balansen skulle ligga och hur man fördelar kraft. Och jag fick träna på diagonalteknik, på stakning och stakning med frånskjut och plötsligt fattade jag och hade nästan ett så kallat halleluja moment.

Klipp till den här helgen. På mitt initiativ har Fotografen och jag åkt till Harsa i Hälsingland för att åka skidor. Igår åkte vi 7,5 km och idag 15. Och jag kan nu. Jag kan till och med åka ganska fort och jag vågar åka i nerförsbackar utan att ploga för jag håller balansen. Och det är härlighet förstår ni, jag har flinat som en nöjd unge hela dagarna. Det blir inte sämre av att det är så vackert här. Närmare tio minus och massor av snö, det är hej mitt vinterland och jag kan åka skidor nu! Jag kan nu, mamma! Titta på mig!

Men jag måste köpa nya pjäxor, för i de jag har får jag blåtå på högern.

 

 

 

Mental oljning

Jamen, jomen. Dagarna går och jag har inte ens öppnat den här sidan på en stund. Kanske att jag behövde vila från bloggen, eftersom jag också vilade från bokskrivandet. Om man nu kan kalla det vila när man i själva verket har sysslat med miljoner andra saker. Jo, det kan man. Det är att vila, för mig, att inte ha på tankekranen utan bara låta kroppen styra livet, vare sig det handlar om att klippa gräsmattan eller snickra ihop något användbart eller renovera.

Alltså ska jag nu skriva ett helt osammanhängande blogginlägg för att försöka väcka hjärnan till liv igen. Det kommer nog att ta en stund efter att ha varit avstängd.

Apropå gräsmattan. Mina tomater. Jag har massor av tomater, och några av dem är till och med röda. Jag har skördat egen vitlök som nu ligger på tork på farstukvisten. Däremot blev det varken spenat, sallad eller mangold att prata om. Det har sett ut som att det fattas näring i jorden, de har vuxit dåligt, och igår upptäckte jag varför. Myror. En masse. Så imorgon ska jag ta fram kanelen igen, även om det är för sent att rädda mangolden. Men vitlöken är god.

Apropå snickra ihop något. När morbror och jag slängde mammas gamla kök lyckades vi slänga något hon ville ha kvar – det integrerade bakbordet. Alltså ska jag snickra ihop ett bakbord till min mor. Det ska ha en plywoodbotten och lagom höga kantlister så att mjölet håller sig på rätt sida. Och på loppis har jag hittat en liten tallrikshylla som hon ska få som bonus. Den är väldigt nätt och fin i sig själv, men lite utsågad (jag gissar att den har hängt över en ledning eller list), så den behöver lite fix och lite kärlek. Och givetvis lite färg. Jag förnekar mig inte.

Apropå renovera. Snart har mammas Fritzl-badrum torkat ut helt och får börja jobbas med, så jag ska köpa kakel idag. Det är dags att förbereda för sista stoppet på den här renoveringsresan. Jag har hittat en sorts kakel som jag vill se live innan jag visar det för er och enda stället som säljer det ligger i Stockholm, alltså ska jag till Stockholm. Men köket är så gott som klart. Lite golvlister ligger på tork här på mitt golv, jag förmålar kvartsstavar. Men det är inte långt kvar.

Apropå Stockholm.

Idag flyttar min inneboende ut. Mitt sabbatsår från stan är över, liksom största delen av sommaren. Augusti är kommen och med den planerna för höst och jobb och att flytta hem. Så idag ska jag till Stockholm inte bara för kaklets skull, utan också för att få tillbaka nycklar och ställa tillbaka en del saker. Katten har jamat ledset hela morgonen för att jag inte släpper ut henne, hon går mellan ytterdörren och mig och ger oss båda menande, själfulla blickar. Men idag är det innedag för henne eftersom jag ska sova i mitt andra hemma för första gången på ett år. Jag ska jobba igen, ja. Jag har mjukstartat med en liten översättning, och väntar på svar från inte mindre än tre provfilmningar. Alla har gått bra och känns möjliga.  Och boken SKA bli klar.

Den här sommaren. Jag har haft besök av många fina människor och solen har lyst som bara solen kan när den är på sitt mest pillemariska humör. Jag har ont i magen av mjölkprodukterna som jag inte brukar äta, men som jag äter just nu. Jag har börjat jogga igen, det går inte så fort men det går, och när jag kommer tillbaka till Stockholm på heltid ska jag ta kontakt med sjukgymnast och börja specifikt träna min förkalkade axel. Jag har inte hunnit renovera så mycket hos mig själv, däremot har jag varit ett jehu av fix hos min mor, och det kanske var ännu mer värt just här och nu.

Och livet, livet, livet, det rullar på minut för minut och jag sjunger med i alla sångerna på radion, till och med dem jag inte kan.

 

Byggpaus, sommarlov

Jag har fyllt år. Det gjorde jag medan jag iklädd morbrors gamla badshorts och mammas plastsandaler målade och tapetserade hennes hall. Utöver det har jag lagt golv, satt kakelmosaik och grundligt tvättat av kyl/frys, spis, diskmaskin och fläkt för insättning i köket som morbror till sist monterade. Vi ska återkomma till allt det här, men först:

Jag har byggpaus och har åkt tillbaka till landet. Bästisen har varit på besök i några dagar, vi har fnissat och åkt bil och badat och ätit glass. Imorgon kommer Sioe, på fredag träffar jag Tysken och på lördag får jag förhoppningsvis också besök. Så i några dagar nu är det bara sommarlov. Det är bara så varmt att huden nästan svider, så varmt att jag badar varje dag och så varmt att jag smäller i mig laktastabletter en masse för att kunna äta all glass jag vill.

Det här är det bästa livet. Det finns inget jag kan föreställa mig som är skönare än det här.

 

 

Romanticatomaterna växer i snabel och inte i klase

Det är så otroligt vackert nu. Igår när jag gick en promenad luktade det sommar på det där söta sättet, det som säger att det finns smultron någonstans i närheten och att sjön antagligen har ett par varma decimeter vatten på ytan. Min trädgård blommar intensivt, det är färger överallt. Och mitt i det går jag omkring och småpysslar som en liten farbror, snickrar lite här, målar lite där. Idag har jag satt upp en spaljé vid ena dörren för en ros att klättra på, målat ett par brädor som inte hanns med vid takbytet i höstas, skurit till och ståltrådat ihop ett par tunna rundstavar till ett stöd för en av klematisarna att hålla sig fast i, tvättat av fönsterramen som ska först målas och sedan sättas in i sovrummet. Och vattnat lite i trädgården, upptäckt att rådjuren tydligen äter upp spenaten, så nu har jag lagt på täckväv. Och kokat flädersaft. Och kokat marmelad på citronerna som blev över när saften silats bort.

Det är som att jag orkar allt och ingenting just nu. Jag skriver och har inte så vansinnigt mycket kvar på boken nu, men så har det halkat in en provfilmning som ligger lite i vägen i hjärnan, och jag måste nog acceptera att det är så det blir. Det tar tid både att skriva och att lära sig tre scener, så då blir jag en snickarfarbror en stund i stället.

Jag tror att jag ska sätta en till omgång flädersaft imorgon. Det är min bästa saft, och flädern blommar så kort tid. Nu. Nu är den bästa tiden.

 

Sommarlov i vuxenskolan

Intensiva dagar. Facklig riksstämma i dagarna tre (oväntat underhållande mitt i allvaret). Mamma har en fuktskada i sitt hus, i hennes lägenhet påverkar det klädkammare och badrum, det rivs och torkas och pågår arbete utan större information trots att det är mögel inblandat, så jag har skjutsat till morbror och försöker ringa hennes förenings försäkringsbolag för att få veta hur planen ser ut och om min nästan 80-åriga mor kommer att få en ersättningslägenhet eller förväntas bo i mögelsporer och betongborrar i okänt antal veckor framöver. En fika med Mejram och hjärtan som rusar varann till mötes. Ett besked om en fantastisk rolig provfilmning, snart. Och ett möte med någon jag en gång känt så mycket ansvar för och frustration inför. Jag stod still mitt i mig själv, varken backade eller klev framåt i det, och vid ett flertal tillfällen när jag kände hur det skorrade i hens historia kände jag det där är inte min sak att hantera. När sådant händer märker jag att jag har blivit vuxen på allvar.

Och så dagar med morbror och moster, en grillkväll hos deras bästa vänner, och morbror och hans bästis ”pratar finska”, det vill säga lägger till lainen efter allt de pratar om och skrattar så det rinner tårar, och det gör vi alla, vi äter grillad gäddalainen och korvalainen och paprikalainen, och jag är så varm trots att det är lite kyligt ute för vi skrattalainen så mycket. Och jag tänker att det inte är så farligt att vara sextioåriga män heller om man får ha bästisar som ringer minst en gång om dagen utan att ha så mycket mer de vill än säga du, jag var tvungen att ringa så att vi inte glömmer bort finskan.

Så uppdaterar jag morbrors operativsystem och alla drivrutiner och defragmenterar hårddisken och virussöker och rensar, och han tackar så mycket trots att jag bara är glad att kunna ge åtminstone något litet tillbaka för allt självklart han ger mig. När jag åker tut-tutar jag med bilen och moster vinkar från de gula rosorna.

Tillbaka på landet är gräset högt och tomaterna blommar och det finns ett par nya sorkhögar, men jag byter bara objektiv på kameran och går ut och tar en bild som jag ska visa mamma. Det var hon som såg dem först, och hon vinkade åt mig att komma närmare och pekade rätt in i häcken, och då såg jag dem, tätt ihoptryckta i det lilla, lilla boet. De är minst fem-sex stycken, men så fort vi närmar oss är de väldigt tysta. Mamma har tittat till dem flera gånger varje dag, för hon är orolig för att katten eller något annat rovdjur ska ta dem. Imorgon ska jag ringa och säga att de fortfarande har det bra.

 

Måndag i juni och det är så varmt att jag inte kan ha strumpor.

Om en och en halv timme ska jag cykla bort till närpolisen för att prata om Nästgårdsmannen.

Innan dess ska jag berätta att jag har varit på loppis igen och köpt en kaffeburk. Den kostade femton kronor, för loppisen försöker sälja ut rubbet för att kunna slå igen. Jag handlade lite annat smått och gott också, förstås. Ett par små assietter från Gustavsberg, ett litet askfat i porslin, ett bordsur som inte går (men som kanske går att få lagat?), ett brännrör till en av oljelamporna, en kakform med löstagbar botten och en gammeldags, stor glasburk med glaslock (som någon har haft lingonsylt i enligt etikett, men som jag ska använda att grodda i). Jag betalade 70 spänn för alltihop, och allt är nyttigt och användbart. Utom klockan, som just nu bara är vacker och oanvändbar.

Middagen med grannarna blev otroligt lyckad. I stället för att vara sju blev vi tio. Mellan och Mjuka hade besök av ett par vänner och Låtsasbrorsan kom också ner från Stockholm för att vara med. Jag fick för en gångs skull glädje av mina totalt överdimensionerade beräkningar på hur mycket mat folk äter, för jag lagade exakt den mängden jag hade tänkt till sju, och det räckte ändå till alla och blev kvar lite av varmrätten till dagen efter. Det var oerhört trevligt. När jag plockade fram desserten, en rabarbercheesecake med mandel/kokosbotten som var pyntad med jordgubbar och mynta, så blev det helt tyst en lång stund medan folk åt. Jag älskar den känslan. Mmmandet och suckandet. Och Mjuka frågade mig om jag kan tänka mig att baka till Mellans 60-årsfest i sommar. Jag sa ja. Jag tycker om att baka, och har en hel del recept jag gärna vill få provat. Det blir kul.

Vi satt ute i paviljong med myggnät tills det blev för kyligt. Låtsasbrorsan och jag satt uppe vid brasan i kakelugnen och pratade till halv tre på natten. Igår var jag trött och supernöjd i en skön kombination. Låtsasbrorsan åkte hem efter frukost, jag låg i hängmattan och läste och drack kaffe och sov lite. Katten kom och låg hos mig en stund, rullade ihop sig vid min mage och gungade med i vinden. Jag vattnade tomaterna. De blommar.

Om en timme och en kvart ska jag cykla till polisen. När jag kommer hem igen ska jag skriva vidare. Bli inte förvånade om inläggsfrekvensen går ner ännu ett snäpp nu framöver på grund av bokskriv. Jag kommer tillbaka. Lite då och då, skulle jag tro.

 

Skönaste land uppå jord

Idag körde jag en timme härifrån till en annan liten ort i Östergötland för att köpa ett fönster. Det är röta på ramen till sovrumsfönstret, och jag har hållit span för att hitta ett fönster i rätt dimension så att jag kan byta ut det. Jag har redan köpt ett som är lite för stort, men det här är perfekt och dessutom ett helt nytt spröjsat träfönster för en fjärdedel av ordinariepriset. Det gör bytet så mycket enklare. Konkurser är hemska, men tacksamma för sådana som mig. Och för farbrorn som köpt konkursboet och nu säljer ut varorna. Det är det där med död och bröd, igen.

Den här timmen jag körde. Det var så fantastiskt vackert. Jag älskar den här trakten ända långt in i ryggmärgen. Träden, blandningen av barr och löv, det lysande gröna gräset och de svartvita korna som står i små klungor och idisslar medan de ser bort mot billjudet med tunga ögonlock. Himlen med sina vänliga molntussar, sjöarna som blänker till då och då, de vackra gamla trähusen som står mellan åkrar och skogar. Det är faktiskt så vackert att det gör lite ont. Du gamla, du fria, du skogstäta jord, du sitter i mig sedan barn jag lekte. Jag fick lust att fotografera mig själv i klänning och gummistövlar, stående mitt ute på en av de smörblommetäckta ängarna, med ett paraply över huvudet trots solskenet, rakt och allvarligt. Jag tror inte att jag kommer att göra det. Bilden är liksom redan tagen någonstans.

Polisen som har hand om ofredandeärenden är ledig den här veckan. Han kommer tillbaka på måndag. Jag fick ett telefonnummer. Sedan var jag på loppis och köpte två kaffekoppar med fat och fyra vinglas. På lördag är det min tur att bjuda grannarna på middag, Mellan och Mjuka, Italienaren och Skrattfrun, Norran och Gilla. Det kommer att bli jättetrevligt, det vet jag redan. Och trots att jag verkligen är så trött på Nästgårdsmannen att jag skulle kunna explodera, så tycker jag också synd om honom. Jag skulle inte vilja vara han, någon som uppenbarligen är så dålig på folk och samvaro att han inte ens klarar av att bekanta sig på ett bra sätt med världens vänligaste granngäng. Det måste vara smärtsamt att kanske höra drivande ljud från grillkvällar och kräftskivor och aldrig någonsin vara välkommen.

Halvvägs på väg tillbaka från fönsterköpet, med fönstret liggande inkilat bakom framsätena i bilen, stannade jag i en tredje liten ort och åt lunch för mig själv. Och så var jag på en annan loppis och köpte böcker för en femma styck.

Igår planterade jag ut mina tomater i drivhuset. Några av dem har bleknat betänkligt av nattens svalka. Men de lever. Det är jag glad för.

 

 

 

 

Dagens hantverk

Det här är ena gaveln på gamla grishuset. Det vill säga, en av de två byggnader som utöver själva huset utgör min gård. Den andra, snickarboden, är i rätt dåligt skick. Lilla Farbrorn har försökt isolera den på ett sätt jag inte skulle rekommendera någon: genom att spika upp lite allt möjligt på innerväggarna. Som gammal trasmatta, linoleum, masonit, eller varför inte plast i lager på lager. Det här har lett till att det huset luktar röta, och jag är orolig för att det inte kommer att gå att rädda det. Vi får se.

Grishuset däremot är gammalt och har i vissa fall skruttigt trä, men det luktar inte röta och det är torrt och luftgenomsläppligt. Det här är bra. Och det har lett till att jag har tänkt att det så småningom ska bli gäststuga. Och nej, ingen behöver bli orolig för att jag ska lägga mina gäster i en gammal svinstia (även om tanken ju är ren humor), utan jag tänker mig att den gamla höskullen ska bli sovloft, och så ska jag snickra en väggfast våningssäng i det lilla rummet där stegen till loftet finns. Jag tänker inte ens isolera det här huset, bara sätta vindpapp på väggarna och en innerpanel ovanpå pappen. Då blåser det inte rakt igenom huset, men kommer fortfarande att ha ventilation nog att hålla sig friskt. Jag har ju ändå bara gäster här på somrarna, och då krävs inte mycket värme.

Idag har jag alltså börjat renovera lite. Inte för att jag direkt har börjat med något av det viktigaste, men jag har tänkt rätt länge att den här väggen har sett lite sorgsen ut. En del av plankorna har suttit löst och de här spetsdekorationerna hade fullständigt vittrat bort. Om inte annat är det ett lätt sätt att själv se att det händer något, att byta ut småsaker.

När jag tog bort de gamla resterna under fönsterluckan stod jag en stund och bara såg på spikarna. Handsmidda, vackra. Jag har tänkt hela tiden att bodarna måste vara äldre än själva huset som är byggt 1907, och det stämmer. Den sortens spik kommer från 1800-talet någon gång.

Nu är gaveln alltså kompletterad med färsk planka och spik från 2000-talet. Det är ganska häftigt. Jag ska se till att måla den innan juni, för då ska jag plantera ut stockrosor vid den här väggen. Jag har försått några tillsammans med tomaterna som ska ner i drivhuset så småningom och lite annat smått och gott. Resten av huset gör det inget om det tar lite tid med. Jag har gott om tid.

 

 

Dagsverke: drivbänk

Japp. Fem timmar tog det, drygt, från att jag satte sågen i första plankan tills jag hade målat klart. Fönstren måste skrapas och målas de också, men det är ju ingen hets med det. Det var viktigare att få själva drivhuset klart, så att jag kan fylla det med kompostjord och förbereda. Och jag är så nöjd nu. Det enda jag behöver köpa till är plexiglas till kortsidorna, det finns att köpa billigt på Biltema. Annars blev det här gratis. Gammalt spillplank som är kvar sedan jag rev Lilla Gulag (men som fortfarande såg färskt ut när jag sågade i det, hurra för det), lite överbliven läkt från takbytet i höstas till lister för glaset att lutas mot och två gamla fönster som stod och skräpade i garaget. Målarfärgen hade jag också sedan innan.

Fem timmar utomhus där jag först tog av mig tjocktröjan, sedan vek upp byxorna och tog av mig sockorna så att jag gick barfota i träskor, för det blev för varmt annars. Det pirrar skönt i kinderna och pannan, jag är solkysst för första gången i år. Olivia höll mig sällskap hela tiden, rullade runt i gräset och ville för en gångs skull bli kliad på magen. Nu ska jag dricka kaffe.

 

Tillblivandet

Jag är tillbaka på landet. Vid ena husväggen är det just nu helt översållat med snödroppar, och med några små buketter av det där slaget som kommer att bli lupiner när de blir stora.

Häromdagen ringde Norran och sa att min garagedörr stod öppen. Han sa det med många utropstecken, utan att veta att jag har varit med om det förut, att dörrarna blåser upp och sedan åker stoppen ner så att dörrarna blir stående öppna. När jag sa det andades han hörbart ut och sa ja, för cykeln står ju kvar! Men… har du inget lås på dörren? Och jag svarade att nej, det har jag inte. Jag har liksom tänkt att det är bättre att om någon nu tänker bryta sig in, att de hellre får stjäla utan att förstöra. Eller kanske att om det inte är låst, då ser det heller inte ut som att det finns så mycket att stjäla. Allt jag har är ju loppis och begagnat, inget är värt särskilt mycket pengar. Men jo, jag skulle ha blivit ledsen om cykeln hade varit borta, så det var tur. Norran och jag småpratade lite till, jag tycker mycket om honom och hans fru och är glad att vi är landetgrannar. Han tog en lov runt själva huset också och kollade att allt såg okej ut. Det gjorde det.

Nu när jag själv kom ner tog jag själv en lov runt gården, som jag så gott som alltid gör om jag kommer hit dagtid. Sätter på vattnet. Kollar vad av blommor som lever. Kollar så allt står där det ska, att inte presenningen för vedförrådet har blåst bort eller något är trasigt. Norran hade kört ner ett par pinnar för garagedörren så att de inte kunde blåsa upp igen, det var bra tänkt. Och så tog jag en lov runt min lilla odling och upptäckte att vitlöken jag satte i höstas har grott.

 

Söndagsutflykt

Jag åkte till Skärhamn och gick på museum. På vägen dit var det så vackert, solen lyste och det var knappt några moln alls, men när jag kom fram hann det bli gråvitt på nästan ingen tid alls. Det gjorde ingenting. Det har varit en vacker, rofylld dag. Doften av tång och måsskit, den där temperaturen som tidig vår blåser in genom ena örat när man står nere vid vattnet. Och på väg tillbaka, när jag satt i bilen igen, så kände jag hur det pirrade i magen och jag insåg att det var glädje. Glädjepirr en söndag i mars, hörni.

 

Söndagspromenad

Det har varit en vacker dag. Sol, kallt så att det biter i kinderna. Ljuset är på väg tillbaka.

 

Det låter nästan som att någon skrapar med naglarna

Katten stannar till mitt i tuggandet när hon hör regnet mot rutan. Hon står med framtassarna i mitt knä och knastrar så att kattgodiset stänker, men dropparna fascinerar henne ändå. Ljudet. Det är så påtagligt när man bor högst upp i ett åttavåningshus.

Det ska bli vinter nästa vecka enligt meteorologerna. Mot slutet av den ska det smyga sig på några minusgrader och lite snö. Och jag vet ju att det finns massor av människor där ute som tycker att det är en toppennyhet, alltså, hela min norska vänfalang står ju och stampar av otålighet inför att få plocka fram sina skidor och allt det där. Men jag är väldigt nöjd med det här. Jag fick faktiskt rätt nog av den där arktiska evighetsvintern vi hade förra året, av snö som låg till maj och av att aldrig egentligen få en vår utan gå rätt på sommar från världens längsta vinter.

Den här lite fjösiga blötvintern passar mig rätt bra just nu. Jag kan promenera till och från jobbet helt halkfritt och få mina uteluftminuter varje dag, jag behöver inte tre miljoner lager kläder för att inte frysa, och det stör mig inte så mycket att det är mörkt eftersom jag ändå jobbar i en blackbox, så jag ser inte mycket mer av utevärlden utom just under promenaderna till och från, och då är det ändå för tidigt och för sent för dagsljus. Mina skidor är kvar på landet, och skridskorna är kvar i Stockholm. Jag har bara joggingskorna med och hoppas fortfarande att när anemin har betvingats, då ska jag få tillbaka ork och luft att börja springa igen, försiktigt, försiktigt. Och då föredrar jag fjösblött framför isgata, tack så mycket. Men nu har det alltså sagts att vintern är på väg. Jaha. Bring it on, då.

Det här året är framför allt året när jag ska bli frisk igen. Nästa vinter ska jag vara värkfri och stark, har jag bestämt. Det är lika bra att sätta ribban högt.

I morgon ska jag ringa en rekommenderad massör och lämna meddelande på hans svarare. Och är det sol ute på dagtid ska jag gå ut och gå. Precis innan jul upptäckte jag en helt fantastisk orientalisk matbutik i närheten, så imorgon ska jag dit och köpa zereshk, kardemummakapslar och spiskumminfrö och lite annat smått och gott. Sedan ska jag fortsätta det här året med att laga så nyttig och god mat att alla inflammationerna förstår att deras dagar är räknade.

 

Sista veckan på landet för den här gången.

Och här kommer ett soundtrack till den.

Nu ska jag ut på promenad, solen skiner och marken är frosthård.