Tystnad pga bröllopsresa.

 

Kapstaden, Le Cap, Kaapstad

Jag har inga ord för den här staden. I alla fall inte än. Det är många starka intryck, bara.

 

Söndagsutflykt

Jag åkte till Skärhamn och gick på museum. På vägen dit var det så vackert, solen lyste och det var knappt några moln alls, men när jag kom fram hann det bli gråvitt på nästan ingen tid alls. Det gjorde ingenting. Det har varit en vacker, rofylld dag. Doften av tång och måsskit, den där temperaturen som tidig vår blåser in genom ena örat när man står nere vid vattnet. Och på väg tillbaka, när jag satt i bilen igen, så kände jag hur det pirrade i magen och jag insåg att det var glädje. Glädjepirr en söndag i mars, hörni.

 

Söndagspromenad

Det har varit en vacker dag. Sol, kallt så att det biter i kinderna. Ljuset är på väg tillbaka.

 

Dagens ego

Jag tog med mig kameran ut i skogen imorse, det var så fint väder. Och jag pälsade på mig ungefär allt stickat jag äger, för nu är det ganska kallt. Men det var fint, och solen bröt igenom med jämna mellanrum. Jag tog en massa bilder av mig själv och lekte att jag är en sådan där bloggare som gör det ofta. Men ni skulle bli uttråkade, för jag skulle visa typ samma kläder hela tiden.

 

Att vara på tur, som de säger.

 

Himmelskt vinterljus

 

Ibland slår förhoppningarna in

 

Random bilder från min Instagram

… och jo, bilen gick igenom besiktningen utan problem.

Det ska jag nu fira med att köpa ett helt överdimensionerat dyrt sideboard från Asplund.

(Ja, jag har fått filmlönen. Tjolahoppsanhejsan, nu ska pengarna rulla.)

 

Om fina blommor och äcklig taktik.

Minns ni den där bladrosetten jag frågade i våras om någon visste vad det var?

Jovisst var det en lilja. För att vara mer specifik: den här liljan.

Den har dykt upp lite här och där på gården, och klarat sig lite si som så, eftersom… ja, är det något jag har lärt mig om trädgård efter att jag blev husägare, så är det att det finns en förtjust ätande insekt för varenda växt. Liljorna har liljebaggar. Själva baggen är röd och ganska snygg. Baggens larver, bered er nu, täcker sig själva i sin egen avföring för att skrämma bort rovdjur, som det uttrycks på Wikipedia. Och det är också så det ser ut, på de sönderätna bladen. Som små bajsklumpar undertill. Många små bajsklumpar. Och när jag letade på det helt strålande forumet Odla.nu efter lösning i stil med såpvatten och fick veta att det enda sättet att bli av med dem i princip är att använda jättegiftigt supergift eller plocka bort dem för hand, så kände jag: smaklig måltid, bajsbaggar. Jag tar inte i dem med fingrarna, det kan ni glömma. Uäk.

Med andra ord: äcklig, men effektiv taktik det där med bajset.

Jag längtar till huset.

 

Mina hoods

 

Livet på en pinne

 

Street art: Oslo

Jag är på lite miljöombyte och frottera-sig-med-goda-vänner i några dagar. Går lite på andra gator och tänker andra tankar.

Puss på er så länge.

 

Kvällsregn

 

Dag 30 – valfri bild

Det handlar om att se ut. Se över.

Jag försöker få både tänkt och skrivet, vilket inte är det lättaste. Att ha fått se hur min bok nummer ett kommer att se ut väcker förstås omedelbart tanken på bok nummer två. Jag vill skriva den, jag vill skriva den nu. Jag skulle helst vilja fly allt det där som måste göras i Stockholm, till exempel tjänas pengar till själva vardagen, och bosätta mig i huset ett tag, bara vara på landet tills bok nummer två är skriven. Problemet är väl att sedan skulle jag vilja göra detsamma tills bok nummer tre, nummer fyra och så vidare. Perpetuum mobile.

Till min egen förvåning känns det som att jag skulle kunna tänka mig att leva så. Ensam i ett litet hus där jag eldar varje kväll för att hålla värmen. Där jag samlar ihop fallfrukten i en skottkärra och häller ut i en stor trälåda. Där jag klipper gräset när det är soligt ute trots att fukten från igår ligger kvar. Där jag tar paus för att dricka kaffe och lyssna lite på radio. Jag skulle kunna leva så.

Min handled är lindad, det värker i mina leder igen. Jag har burit tungt och städat och målat, och nu säger högerhanden stopp. Den har svullnat till nästan dubbel storlek. Jag har fortfarande inte vant mig vid just den begränsningen, men det kommer jag att göra. Man vänjer sig ju vid det mesta.

Det är så många tankar som bara flyger förbi mitt huvud nu utan att fästa. Jag tänker otroligt roliga saker med jämna mellanrum, men skriver sällan ner dem. Kanske att de heller inte verkar lika roliga i skrift. En av dem kom när jag hade köpt en bit takränna till verandan och fäst den på bilens takräcke, och när jag körde mot huset sjöng den med ett dovt, flöjtande ljud i vinden. Då tänkte jag att jag var som en överdimensionerad, enkelspårig Dana Dragomir. Det tyckte jag var jätteroligt.