böcker


Jajjemen! Nu är det dags, mina vänner! Jag tänkte att det kanske finns någon av er trogna läsare som hänger kvar här trots min ytterst opålitliga inläggsfrekvens som kanske vill läsa den nya boken? Om ja, så tänkte jag lotta ut två exemplar! En inbunden för den som helst läser själv, och en ljudbok för den som hellre lyssnar på när jag läser.

Med andra ord: skriv något i kommentarsfältet, så är du med i utlottningen. Vad som helst går bra. En liten hälsning, en teckning, en svordom eller ett mut. Allt är tillåtet och välkommet. Nästa vecka åker jag och fjällvandrar, så jag drar en vinnare när jag är hemma igen, den 14:e. Alltså har ni två veckor på er att vara med.

Givetvis skriver jag en liten hälsning i till den som vinner. Eller ritar nåt. Eller båda. Vem vet!

20150901_211600-01

Sin andra bebis. Förlåt, roman. Den kommer i slutet av augusti.

11150524_696463393816619_885864651538755037_n

Jag bara älskar omslaget. Det är fantastiskt vackert, originalet är en akvarell av Lars Lerin som heter ”Det sista ljuset”.

Det kan inte bli mer perfekt än så.

Jag har inte riktigt orken att skriva så mycket här parallellt med att jag skriver på boken, men jag ska ge er några tips tänkte jag.

En tv-serie: Andra säsongen av Orange is the new black finns nu ute på Netflix! Jag har binge-sett alla tretton avsnitten på två dagar och kan konstatera att serien är lika genial fortfarande, men till och med har ökat politiken ett snäpp. Den är rörande, hemsk, rolig och vacker. Se den! Helt enkelt.

En blogg: A beautiful mess är en inspirerande och (för mig) glädjespridande blogg. Skrivs av Elsie och Emma som tar vackra bilder, gör fina saker och bakar helt dregelframkallande grejer. Det är som att äta lite godis att läsa den.

En bok: Ifall någon har missat Kerstin Ekmans ”Grand final i skojarbranschen”, läs den. Det är en finurlig och sorglig och rolig historia om två kvinnor som är – inte alltid så lyckligt – starkt bundna till varandra.

En syssla: Sätt er, eller lägg er, någonstans där det är en fläck med sol, och gör absolut inget mer än att kanske lägga en hatt ovanpå ansiktet en stund. Lyssna kanske på radio samtidigt. Eller inte. Det är helt upp till er.

 

Hur det går med skrivandet? Jotack, framåt. Jag bakar varannan dag, så nu rör det på sig.

Idag körde jag en timme härifrån till en annan liten ort i Östergötland för att köpa ett fönster. Det är röta på ramen till sovrumsfönstret, och jag har hållit span för att hitta ett fönster i rätt dimension så att jag kan byta ut det. Jag har redan köpt ett som är lite för stort, men det här är perfekt och dessutom ett helt nytt spröjsat träfönster för en fjärdedel av ordinariepriset. Det gör bytet så mycket enklare. Konkurser är hemska, men tacksamma för sådana som mig. Och för farbrorn som köpt konkursboet och nu säljer ut varorna. Det är det där med död och bröd, igen.

Den här timmen jag körde. Det var så fantastiskt vackert. Jag älskar den här trakten ända långt in i ryggmärgen. Träden, blandningen av barr och löv, det lysande gröna gräset och de svartvita korna som står i små klungor och idisslar medan de ser bort mot billjudet med tunga ögonlock. Himlen med sina vänliga molntussar, sjöarna som blänker till då och då, de vackra gamla trähusen som står mellan åkrar och skogar. Det är faktiskt så vackert att det gör lite ont. Du gamla, du fria, du skogstäta jord, du sitter i mig sedan barn jag lekte. Jag fick lust att fotografera mig själv i klänning och gummistövlar, stående mitt ute på en av de smörblommetäckta ängarna, med ett paraply över huvudet trots solskenet, rakt och allvarligt. Jag tror inte att jag kommer att göra det. Bilden är liksom redan tagen någonstans.

Polisen som har hand om ofredandeärenden är ledig den här veckan. Han kommer tillbaka på måndag. Jag fick ett telefonnummer. Sedan var jag på loppis och köpte två kaffekoppar med fat och fyra vinglas. På lördag är det min tur att bjuda grannarna på middag, Mellan och Mjuka, Italienaren och Skrattfrun, Norran och Gilla. Det kommer att bli jättetrevligt, det vet jag redan. Och trots att jag verkligen är så trött på Nästgårdsmannen att jag skulle kunna explodera, så tycker jag också synd om honom. Jag skulle inte vilja vara han, någon som uppenbarligen är så dålig på folk och samvaro att han inte ens klarar av att bekanta sig på ett bra sätt med världens vänligaste granngäng. Det måste vara smärtsamt att kanske höra drivande ljud från grillkvällar och kräftskivor och aldrig någonsin vara välkommen.

Halvvägs på väg tillbaka från fönsterköpet, med fönstret liggande inkilat bakom framsätena i bilen, stannade jag i en tredje liten ort och åt lunch för mig själv. Och så var jag på en annan loppis och köpte böcker för en femma styck.

20140527_154826_2

Igår planterade jag ut mina tomater i drivhuset. Några av dem har bleknat betänkligt av nattens svalka. Men de lever. Det är jag glad för.

 

 

 

b598261ca46d11e38b2c12477a2530da_8

Jag har förbrukat kvoten datasurf på mitt mobila bredband, (damn you Netflix! Men nu har jag sett Hungerspelen!) och det som händer då är att de drar ner hastigheten. Rejält. Enligt bredbandskollen har jag just nu 0,07 Mbit/s att surfa på. Det går inte skitfort, kan man säga. Det blir mycket trummande med fingrarna.

Och jadå, jadå, jag är gammal nog att minnas både tider med uppringt telefonmodem och tider utan internet över huvud taget, så jag är helt medveten om att det här inte är någon katastrof och att några dagar med världens segaste nät inte kommer att betyda något i det stora hela. Men ändå!! Det är ju tokirriterande, när man är van vid att ha det på annat vis.

Jäjä. Hur som helst. Det jag ska göra idag är att läsa vidare i bästa Caroline Erikssons ”Djävulen hjälpte mig” som har fått hänga med en stund och väntat på att jag ska ha tid. Nu har jag tid, och har läst halva, och den är sketabra. Den ska ni läsa, allihop.

Så då vet ni det.

c7f79604505c11e3a49c12b76d6e4152_8

… och huvudvärken har släppt nu framåt kvällskvisten, tack ske lov och pris för det, men jag är fortfarande så pass kokiloki att jag inte klarar av att tänka jättemycket, så jag svarar på bokfrågor en stund i stället. Hittade dem här.

Senast köpta inbundna bok: ”Nyckeln”! Yesss, som jag har längtat! Fast den är ju inte inbunden på riktigt utan i kartonnage, men det är i alla fall inte i pocket. Om det måste vara inbundet-inbundet köpte jag ”I trädgårdsmästarens spår”, en odlarbibel, för att jag måste lära mig mer om trädgård i stället för att bara hopplahejsa omkring som jag gör och hoppas på det bästa.

Senast köpta pocketbok: ”Drunkna inte i dina känslor”.

Favoritgenre: Romaner, helt tveklöst. Jag är inte så intresserad av BOATS, men biografier kan jag gilla, jag har precis lånat ”Jag vill ju vara fri”, Lena Nyman-biografin, på bibblan. Jag läser en del fakta och en del psykologi också, men romanerna ligger verkligen ohotade i toppen.

Favoritbokhandel: Adlibris, om man nu räknar den som en bokhandel. Annars gillar jag Aspuddens bokhandel.

Favoritbibliotek: Lilla lokala bibblan några kilometer från mig här på landet. Så himla mysigt, och när jag var där sist fick jag nytt kort, för nu har de gemensam biblioteksservice i hela Östergötland. Proffs!

Favoritplats att läsa (i hemmet): Soffan eller sängen.

Favoritplats att läsa (utanför hemmet): I bilen (om någon annan kör förstås…), på tänkbänken, även om det var ett tag sedan jag var där.

Fem författare du alltid köper i inbundet format: Inga. Jag köper nästan bara pocket, men däremot brukar jag ibland när jag har läst något jag tycker är extra bra, köpa samma bok inbunden för att ha i hyllan och läsa om.

Bästa lässnackset: Frukost, lunch eller middag. Eller kaka. Helt enkelt det man måste äta när man blir hungrig under läsandet.

Bästa läsdrycken: Här skulle jag förstås ha svarat kaffe om det inte var just nu, eftersom det är den gudomligaste nektar på jord. Men te går också bra. Varmt ska det vara i alla fall.


Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Brasa! Annars tystnad. Jag är ingen musik- eller pratläsare, min hjärna liksom blockerar ut det ena för att koncentrera sig på det andra, så antingen hör jag ändå inte vad som spelas eller har jag ingen aning om vad jag har läst för att jag har hört musiken. På det planet har jag noll simultankapacitet.


När på dygnet läser du helst? Helt oväsentligt. Jag kan inte läsa mig till sömns dock, jag blir pigg av att läsa en bra bok och har mången gång legat och läst ut till halv fyra på morgonen.

Bästa kollektivtrafikläsningen: Tidning, får jag nog säga då. Jag åker så pass kort i stöten och byter ofta linje, så det blir för svårt att koncentrera sig på att läsa något riktigt.

Bästa bakfylleläsningen: Jag blir inte bakis, av den enkla anledningen att jag inte dricker tillräckligt för det, så där måste jag nog svara pass.

Jag såg första avsnittet av ”Halvbroren” på NRK1 (älsk-älsk-älskade boken när jag läste den för ett antal år sedan) och det var en bra början, jag ska absolut se serien vidare, men… alltså, Mariann Hole som spelar Vera! Är inte hon en fullständig kopia av Marie Richardson? Se själva.

Mariann HMarie

Hur gick det här till? Har Marie ett norskt kärleksbarn? Och vet Jakob Eklund om det här? Vem är pappan? Eller har någon klonat Marie för att de tyckte att Norge också behöver henne?

Hm. Så många frågor, så få svar.

Men se eller läs ”Halvbroren”, alltså. (Halvbrodern – Lars Saabye Christensen på svenska biblos.)

Bekännelse: jag är lite rädd, det är kanske därför det går långsamt.

Jag pratar om boken jag skriver nu. Ni förstår, jag har en historia här som gapar över stora stycket. Den vill så mycket och handlar om så mycket, eller kanske: jag vill så mycket och hoppas att jag gör grundhistorien rättvisa. Den har både en del med verklighetsbakgrund och är samtidigt helt och hållet en produkt av min fantasi. Den har krävt research som är både historisk och som har krävt att jag sätter mig in i en nutida värld jag inte känner till alls. Det finns människor jag vill göra rättvisa nu, verkliga människor. Vissa av dem lever inte längre, men det spelar ingen roll.

Dessutom handlar den här boken en hel del om död. Och i och med det handlar den om liv, och att överleva. Det är ju inget litet skruttämne, precis. Jag tänker flera gånger om dagen att jag inte har kompetens nog för det här. Men jag vill. Och jag försöker.

Det går sakta att skriva den, jag värker ur mig rad för rad, och det blir ju sidor av det till slut. Jag har kommit en ganska god bit på väg, det har jag. Och för varje dag som går skriver jag lite till, lägger långsamt orden efter varandra. Men det är en helt annan slags process än det var att skriva den förra, och det är nog först nu jag på riktigt har erkänt för mig själv att det kanske är så det är den här gången. Jag kan inte vänta mig samma slags flöde som sist, för det här är en annan historia, en helt annan slags process.

Jag har ingen aning om när jag blir klar. Det känns inte som att jag prokrastinerar, nämligen, det är inte det som är problemet. Det tar helt enkelt bara tid.

Herregud, jag hoppas verkligen att jag ror det här i land. För vet ni? Om jag gör det, då blir det något jag kommer att vara oerhört, enormt och magnifikt stolt över. Så det är nog värt det, det plågsamma värkandet. Men det tar sådan tid.

I morgon klockan tio ska jag ha ett litet hemmalotteri för pocketen. Fram till nio hinner man alltså haka på, om man vill. Vem vet. Det kanske blir den enda avslutade bok av mig ni kommer att se på ett bra tag.

… så tänkte jag ställa en säkert helt uppenbar fråga:

Är det någon av er som läser den här bloggen som fortfarande inte har läst min bok, men som skulle vilja göra det?

pocket

Jag sitter ju nämligen på några sådana här, och tänkte lotta ut två pocketar, om intresse finnes. Så, finnes intresse för det? I så fall, lämna en kommentar med ett glatt tillrop (eller jösses, vad kräver jag, det räcker fint med ett ”ja”) så ska jag dra lott och skicka när jag är tillbaka hemma i Sverige och året är nytt och färskt. Med andra ord – ni har till den 3:e januari på er att hoppa på utlottningen om ni vill vara med.

Kom igen, folkens! Gör en färsk författare glad!

Till exempel på Adlibris!

pocket

Jag har riggat mina musfällor i huset, satt igång en liten mysbrasa i kakelugnen för att välkomna mössen och sedan flytt fältet för att riktigt ge dem fri lejd att riskera sina små pälsiga liv. Efter en lugn promenad i regnet där en herre med paraply sträckte ut handen mot mig och sa hejhej mest för att jag tror att en promenerare känner igen en annan sitter jag nu på biblioteket i lillstan och andas stort. För där var den ju.

Det kan förstås verka fånigt att reagera på det här, eftersom jag har både fått hem en låda med massor av mina böcker, sett dem i bokhandlar och pratat om den inför folk. Men… bibliotek! Det är något annat. Jag som själv har vuxit upp i en småstad, jag har tilbringat så många timmar på biblioteket med att fantisera om den stora världen utanför, och fått så många chanser att flyga ut på besök via alla härliga, hemliga världar mellan två hårda pärmar. När jag fortfarande bara drömde om att bli antagen, då var det just det här som var min största dröm. Att kunna gå in på ett bibliotek och hitta min egen bok på en hylla.

Det är stort, faktiskt. Att det är på riktigt.

Så här sitter jag nu och sneglar och rodnar av glädje medan jag bygger vidare på nästa historia, det som jag hoppas ska bli min nästa bok så småningom. Det regnar och blåser ganska kallt där utanför, men härinne är allt väldigt bra. Och har jag tur kanske den där musen som verkar immun mot pipmojängen åker dit medan jag är här. Det skulle vara dubbel lycka, det.

Och det ska jag för att min bok blir pocket mot slutet av året. Jippiyay!

Den får ett nytt omslag också till pocketversionen. Vad tycker ni?

“You will lose someone you can’t live without, and your heart will be badly broken, and the bad news is that you never completely get over the loss of your beloved. But this is also the good news. They live forever in your broken heart that doesn’t seal back up. And you come through.  It’s like having a broken leg that never heals perfectly—that still hurts when the weather gets cold, but you learn to dance with the limp.”

― Anne Lamott

Nästa sida »