böcker


Igår: författarfika. Och jag fick med mig två böcker hem därifrån, den här och den här. Jippi! Här ska läsas, efter att filmen är färdiginspelad. Tills dess läses bara manus. Lite disciplin får man ändå lov att ha. Men jag har hunnit läsa ut den här! Tack Åsa, vilken karamell till bok! Den var verkligen urmysig, och om inte det här blir en romantisk film så kommer jag att äta upp min hatt. (Ja, jag har hatt.)

Så förlöpte kvällen in i något helt annat, in i tankar som följde på en del av det trevliga samtalet. För mig handlade det om kärlek, om tankar på livet vidare efter att saker gått sönder och hur det ska gå till. Jag ska erkänna helt öppet här att jag önskar att allting var enklare. Det finns en enda man som har fångat mitt intresse sedan jag separerade, och han är inte intresserad av mig. (Och nej, det hjälper inte att mina vänner fnyser och säger hur är det möjligt?! Är han blind och dum eller? även om jag vet att de bara försöker göra mig glad.) Ovilja att undersöka något kan man ju inte argumentera mot. Ingen större mening med att undra varför eller förklara att det vore värt ett försök, för om inte jag är den som är blind och dum så har vi kemi. Men jag vet ju själv. Vill man så vill man, vill man inte så vill man inte. Egentligen oavsett skäl. Färdigdiskuterat.

Jag vet inte riktigt varför jag blir ledsen av det. Egentligen känner jag inte den här mannen särskilt väl, han är en vän till en vän och vi har bara mötts sporadiskt några gånger, men rent spontant tycker jag helt enkelt om honom. Han gjorde ett omedelbart, öppet intryck första gången vi möttes och jag blev nyfiken. Det är lätt att prata med honom. Jag tycker om hans skratt. Han har ett hest, ljust skratt och är kvick både i tanke, tal och kropp. Han delar min dumhumor. Han har vackra ögon. Och han är begåvad på det han gör, vilket jag alltid har gillat. Jag tycker om män som har en värld jag kan få besöka. Men, som sagt, han är inte intresserad av mig, han har tackat nej på ett vänligt sätt, fortsätter att vara trevlig när vi möts, det finns egentligen inte så mycket att bli ledsen över. Jag bara blir det ändå.

Det går inte att komma ifrån att jag saknar kärlek. Nej, det är inte ens det som är sanningen, utan jag saknar kärleken. Den. Den där stora, allomfattande, den som rinner ut i hela ens liv och fyller alla skrymslen och vrår med en tjock självklarhet. Den där som med tiden glider över i att man visar upp sina ärr på foten och förklarar hur det värker när vädret slår om. Den som leder till att man växer samman till en seg enhet som klarar vardagsslitaget. Just den. Jag saknar den. Och jag blir ledsen för att det inte var den den här gången heller.

Och ibland känns det som att tiden bara går utan att jag någonsin kommer ett enda steg närmare.

I några dagar nu har det diskuterats hejvilt på nätet om Thomas Salmes självbiografi och Malin Johanssons recension av den, som ledde fram till att nämnde Salme drog det unkna gamla gubbkortet och helt enkelt förklarade att hon var en bitterfitta som behövde få ligga (även om jag måste säga att hans kränkning var ännu töntigare än min omskrivning för den). Det har lett stackars Norstedts till att gå ut i DN med att förlaget inte backar hans åsikter, vilket i sig är ohyggligt intressant och lite märkligt, för det är väl självklart att de inte gör det. Men det är väl så enkelt att all publicitet inte är god publicitet och att vissa saker, som just en unken kvinnosyn och förhärligande av sitt eget könsorgan, inte är så väl sett någonstans. För att uttrycka sig milt.

Just Salme och hans idiotiska bemötande av en icke-imponerad recensent är givetvis varken så intressant i sig eller särskilt typiskt, och jag tycker att Malin Johansson både har skrivit en rimlig recension och bemött hans påhopp på ett vettigt sätt, men själva grejen fick mig att fundera på det här med att vi författare (höhö! Jag sa ”vi”!) så gott som aldrig bemöter kritik. Och det gäller förstås inte bara författare. Under mina femton år som skådespelare har jag aldrig varit med om att en regissör eller någon av oss konstnärliga utövare bemöter kritik, ens om den är dåligt genomförd, har missförstått grundpremissen, eller till och med är elakt skriven och kommer med personliga påhopp. Det är kutym att man tar emot, säger aj och sväljer harmen.

Den här våren i samband med släppet av min romandebut har jag, som den nervösa debutant jag är, läst det mesta av recensioner. Och det har varit mestadels välvilliga texter, så jag har haft tur, men en och annan riktig suris har jag givetvis också stött på och blivit ledsen av, det ska inte förnekas. Jag tror att den som jag blev mest upprörd av var den som föraktfullt skrev att min redaktör hade gjort ett uselt jobb, eftersom älskarinnan mitt i boken byter namn, alltså ursäkta kass, typ. Och där jag som den lejoninna med beskyddarinstinkter mot både bok och min fina fina redaktör fick en sådan våldsam lust att vråla Nähä, det är ju du som är ett pucko som har lyckats missa genom en hel bok att det inte är samma kvinna!! vilket jag givetvis inte gjorde. För jag skulle aldrig gå till personangrepp på det viset, eller anse mig ha rätt till det, även om personen som skrev inte har fattat. Jag har skrivit en bok, som mestadels tagits emot bra, som vissa inte tycker om och som de givetvis har all rätt att inte tycka om. Om det sedan är så att jag har varit för subtil i historien, eller om det är så att själva tematiken med bedragen kvinna/älskarinna gör att vissa genast tar för givet att de delar samma historia/man och vägrar släppa den tanken trots att historien inte hänger samman då, det kan jag inte veta. Jag kan bara gå tillbaka till mig själv och tänka: tycker jag om historien som den är? Och eftersom svaret är ja, så får jag leva med att alla helt enkelt inte fattar vad jag har velat få fram, eller fattar men tycker att det är klyschigt/ointressant/gammeldags/insert valfritt adjektiv.

Samtidigt känner jag såhär: VARFÖR har vi inte en större dialog kring kritik?

Skulle det inte vara intressant att få läsa en saklig diskussion kring ett verk, oavsett om det nu är litterärt eller annat? Är det intressantaste egentligen vad en liten utvald klunga människor tycker, eller är det intressanta VARFÖR de tycker som de tycker? Och skulle det inte vara spännande att läsa ett samtal mellan en upphovsperson och en recensent, där frågor ställs i stället för att omdömen avges? Varför är kutymen att vi som skapar verken ska hålla käften oavsett? Jag är rätt övertygad om att det är ganska många som klarar av att föra en dialog utan att hänvisa till sina överdimensionerade könsorgan. Faktiskt.

För övrigt: ”Vi författare” hade en liten exklusiv middag hos mig igår. Där ”vi” för att vara specifik var Anna Fredriksson, Åsa Hellberg och jag. Tre supertrevliga, kloka damer som absolut både tänker och känner och vill en väldig massa saker med sitt skrivande, inte minst diskutera det, underhålla läsare och berätta bra, helgjutna historier. Som ett litet tips bara.

I kombination med återtåget till storstan bestämde jag mig för att köra en renlevnadsmånad. Så nu har jag varken ätit socker, mjölmat, mejeriprodukter, ägg eller processad mat på en vecka. Inget kaffe heller, eller alkohol för den delen (men det är ju i princip självsagt bara med ordet renlevnadsmånad). Bara massor av grönsaker, bönor, quinoa och bovete, fisk, nötter och frön, och frukt och bär. Ris- eller mandelmjölk, vatten och grönt te. Dessutom, som att det här inte räckte, tar jag en slurk olja på kvällarna. Smörjer kroppen inifrån. Ja, det är ganska äckligt, men oj, vad smidigt tarmarna funkar.

Jag gör sådant här då och då, i alla fall någon gång per år. Rensar kroppen på skräp, låter den återhämta sig. Och varje gång jag gör det inser jag att även om det här livet är lite väl strikt i längden för en njutningsmänniska som mig, så mår jag så himla bra av det. Min IBS? Alla symtom försvinner på någon vecka. (Vilket ju stödjer tesen att en del av sjukdomen grundas på något slags matintolerans. Tror det är mjölk i mitt fall, inte bara laktos.) Hungerkänslorna, när man tar bort allt sött och processat, blir naturligare och jag blir mätt fortare. Smaken på det jag äter förstärks, vilket gör att jag tycker att allt är så gott. Lederna känns smidigare, magen är lugn, och även om jag för all del blir mjuk i knäna av tanken på att baka snickerskakor och äta dem direkt från plåten, går det bra att låta bli. Det är ju bara en månad.

Just det där med att både IBS och leder blir bättre borde ju göra att jag faktiskt övervägde att leva så här i stället för att se det som en relativt njutningsfull detox. Men nej. Det gör jag inte. Jag brukar vara duktig på att behålla element av det, till exempel mår jag klart bäst som vegetarian med fiskinslag och det är inte särskilt svårt att välja bort kött, och jag brukar gå utan kaffe eller socker någon vecka då och då för att inte helt gå bananas, men jag vill inte behöva vara helt utan kakor och bullar och den lilla guldkanten. Eller mackor. Det skulle vara tråkigt att aldrig kunna gå ut och fika eller alltid tacka nej till tårta på kalas. Under en månad är det helt okej att sitta med en kopp te vad som än finns att tillgå för övrigt, det är absolut okej. Men att leva utan en liten kaka till på obestämd tid? Nej.

Jag undrar om jag någonsin kommer att komma dit, att min hälsa blir viktigare än den kortsiktiga njutningen. Jag tror faktiskt inte det. Inte med tanke på att jag har en espressomaskin, kardemummabullar i frysen och några liter nykokt svartvinbärssaft från landet i köket. Men jag känner mig duktig och fräsch för nu, ska erkännas.

(Om någon av er undrar vilken detox-plan jag följer, är det den här. Kan rekommenderas. Den är oknepig, och är man som jag mestadels vegetarisk är det väldigt lätt att både följa recepten och variera dem.)

Jag sov nästan elva timmar i natt. Det är regnet. Blandningen av ljudet och lågtrycket är så sövande, så skönt. Faktum är att jag inte har kommit upp ordentligt idag, alls. Legat kvar i sängen och läst ut ”De imperfekta” av Tom Rachman, som är helt igenom underbar och sorglig och fin och rolig, och bara barfotatassat ner med jämna mellanrum för att hämta något att äta. Frukostmackor med ost och honung. Kaffe. En av gårdagens bullar, tinad i mikro så att den känns helt nybakad. Kaffe. En tallrik med uppvärmda middagsrester från igår. Kaffe. Och utanför fönstret har det regnat oavbrutet hela dagen, det har bara skiftat en aning i styrka då och då.

Jag gick en kvällspromenad igår, innan regnet, förbi hästhagarna där det framför allt fanns en vänlig fux som hoppades på godis och kom fram till stängslet och hälsade, de andra var mer avvaktande, en av dem, en skimmel, rullade sig njutningsfullt i en lite kladdig jordfläck där det inte fanns så mycket gräs kvar, skrubbade något som kliade på ryggen, och jag småpratade med dem på det där dumma sättet man gör med djur, men hej fina hästarna, är det här ni är, får man hälsa, kom ska jag klia dig lite i pannan, oj vad fin du är, sådant, och jag såg deras öron spetsas och lyssna till min främmande röst, och skimmeln som rullat sig kom fram till mig hon med och blåste varmluft på min hand, luktade på den med spetsade öron och beredd blick, beredd på att rusa om jag var farlig. Jag känner igen känslan. Hon lät sig inte klappas.

Någon någonstans har en skälla på en ko, jag såg den inte, bara hörde det dova klongandet på avstånd. Överallt blommar det, de vilda, sköra blommorna fyller hagarna och markerna, jag undrar om de där vita, tussiga, är det de som kallas ängsull? Om inte, hur skulle det kunna finnas något som har förtjänat namnet mer? Så kom han cyklande på skogsvägen, mannen med den yviga grå mustaschen och en tyghatt nertryckt över ögonen, han nickade åt mig och jag nickade tillbaka, och så hann jag inte mer än gå några meter till förrän de första dropparna föll, jag hörde dem innan jag kände dem. Det blev aldrig blött, bara tungfuktigt i luften, håret krullade sig mot himlen, utåt, uppåt.

Tillbaka ute på vägen mot huset såg jag att den överkörda snoken med äggen, fortfarande i en lång äggsäck, som tryckts ur henne, var borta. Spåret låg kvar, man såg den ormformade blodskuggan på asfalten.

Jag gissar att regnet har spolat bort det under natten. Vissa förluster av liv kommer aldrig att märkas om man inte är en av dem som vet.

Idag har jag inte haft gummistövlarna på. Jag har gått barfota hela dagen i varmt gräs. Med shorts och ett linne som jag vikte upp för att försöka få lite sol på magen. (Att det tycks vara så att när skaparen delade ut pigment tyckte hen att jag skulle nöja mig med att få färg i håret och jag därför måste ha spf 30 för att kunna vara ute i solen, det kan vi prata tyst om. Skönt var det i alla fall.)

Och boken? Siri Hustvedts ”Sommaren utan män”. Jag har hunnit ungefär halva, och jag älskar.

Till att börja med: jag spoilar lite här. Så om du har tänkt läsa boken och inte vill veta hur det går, hoppa över just det här inlägget och titta bara på min konstnärliga bild.

”Jag väntar under mossan” är författaren och den eminenta bloggaren Amanda Hellbergs första ungdomsbok, och jag ska säga det med en gång: jag tycker att det här är Amandas bästa bok hittills. I mitt tycke träffar den här boken mitt i prick, det är så mycket som mitt trettonårsjag skulle ha älskat (och ja, jag minns faktiskt exakt vad jag älskade som trettonåring, så lita på det.) Språket är precis rätt, det är inte förenklande men heller inte krångligare än nödvändigt, och historien med alla mysrysiga nordiska skrönor samblandade i en skön kompott är alldeles ljuvlig.

Historien i stora drag: Tilda är en fjortonårig engelsk flicka med svensk mamma, som ska tillbringa en sommar med morfar på landet i Sverige medan föräldrarna åker båt i Norge. Den här sommaren blir väldigt speciell, eftersom det visar sig att Tilda själv är väldigt speciell. Utöver att hon kan höra och känna saker, så finns det också en grannpojke som hon känner ett omedelbart band till, som är både mystiskt och alldeles tonårsromansvanligt på en och samma gång. Tildas morfar lever ensam sedan mormor försvann mystiskt för många år sedan, men morfar tror att mormodern trots allt finns kvar på något sätt. Och det har han rätt i. Det blir Tildas uppgift att ta reda på hur saker hänger samman, och med hjälp av grannpojken, en tidningsredaktör och en mystisk bibliotekarie är det precis det hon gör, och upptäcker sitt öde på vägen.

Saker jag älskar med den här historien: att den är både tydlig och dunkel på en gång. Som bibliotekarien, till exempel – han är en mystisk figur som lika gärna kan vara god som ond, det första mötet Tilda och honom emellan är bara helt enkelt mystiskt och ödesmättat utan att avslöja för mycket. Och det förutbestämda, enkla bandet mellan Tilda och grannpojken Emil, det är nästan min favorit. Jag har sett att andra jämför den här historien med ”Cirkeln”, och jag förstår jämförelsen eftersom bägge rör sig i svensk småstadsmiljö och handlar om häxor, men samtidigt är den här boken helt och hållet sin egen lika mycket som ”Cirkeln” är det. Det jag gillar med ”Jag väntar under mossan” är att de människor som är Tildas bundsförvanter binds till henne av kärlek och att det är relationer som är rena och goda. (I ”Cirkeln” är ju tvärtom en av de fina poängerna att de unga häxorna inte alls gillar varandra från början.) Det gör att jag också tycker att boken skulle kunna funka för lite yngre barn som inte är alltför lättskrämda, för det är många krypläskiga saker i den. Det är fina, nya tankar runt välkända gamla svenska myter. Och jag hoppas att det kan komma en fortsättning på den här boken, för när den var slut ville jag få veta vad som händer sedan. Vad som händer mellan Tilda och Emil, vad som händer i den lilla bygden när fasan är borta, och vilka andra faror som den unga häxan kommer att möta där. Och jag vill få veta exakt vad det är hennes mormor har att lära ut, inte minst.

Slutkläm: Stiligt, Amanda! Och mer av den här sorten!

Har ni inget annat bestämt så kom förbi och lyssna vetja!

I morse började jag dagen på bästa sätt, med ett frukostmöte/miniworkshop i kreativitet hållen av skådespelaren Ida Wahlund och musikern Sofia Karlsson. (Som jag beundrar så mycket att jag inte riktigt vågade säga det, attans, det ska man, för det blir de flesta glada av. Nästa gång!) En del av det som pratades om var boken ”The artists way” (som jag direkt köpte på amazon när jag kom hem) och dragkampen inom den skapande människan, det vill säga kampen mellan den inre kritikern och det fria, skapande barnet.

Jag har funderat mycket på varför det är så lätt att straffa sig så hårt för att man vill skapa. Varför man censurerar bort det ”enkla” och ”löjliga”, varför man håller igen om sin kraft, och varför det är möjligt att längta så mycket efter att göra något som man sedan när tillfälle bjuds drar sig nästan omöjligt mycket för att faktiskt gå igång med. Det har blivit lättare för mig med åren, det har det, men det är fortfarande inte lätt. Som nu till exempel, jag skyller på mitt karpaltunnelsyndrom. (Att klippa 2000 kvm gräsmatta och måla garage samma vecka har utlöst det igen.) Och det är ju klart att det gör ont och är jobbigt när man svullnar och tappar känseln i fingrarna, men ärligt talat – det går fint att skriva med ett handledsstöd. Det är bara så många men och ska bara i mig just nu.

Jodå, jag är hård mot mig själv nu. För visst är det sant att jag måste jobba med annat först, och att det blir kvar en aning för lite energi för att sätta sig och skriva när jag kommer hem. Och visst är det sant att det är lättare att skriva i huset, där det inte finns så mycket annat som pockar på uppmärksamhet. För jag VILL ju, det är inte det! Jag bara… gör det inte just nu. Jag förstår mig inte på mig ibland.

Hur som helst. På fredag är jag med och byter bok på Kulturhuset, på Stora bokbytardagen. Och på tisdag nästa vecka är jag med på Stadsbibliotekets DebutBar. Det är tänkt att jag ska läsa högt ur boken lite. Och det ser ni, det ställer till det lite för mig, för hur ska jag göra? Ska jag läsa ur Josefins eller Ellas del? Hacka lite ur båda? Ni som har läst boken, vad säger ni?

Hjälp mig. Jag är nämligen en blandning av glad och ynk och har ont i handen.

För att få det sagt med en gång: jag ÄLSKAR att vara författare. Så, då har vi fått det ur världen. Jag har haft en fantastiskt rolig helg och dessutom är jag enormt glad över hur lyckat mitt livs första booook-eveeeeent var. Publiken var pigga och engagerade och mixen av oss som satt på scenen var nog sådan att det fanns något för varje smak. Och alltså, Lotta Bromé, detta superproffsens superproffs som direkt skapade både trygg och rolig stämning. En eloge!

Och dessa spännande och roliga och öppna och varma andra skrivarfolk. Jösses. Åsa Hellberg, Anna Fredriksson, Linda Lomelino… alltså, vilka coola katter. Jag blir imponerad och så glad över att få vara med i det gänget. Hotellfrukosten i morse var en av de längsta och trevligaste jag har varit med på på länge. Tack för det!

Men så har förstås projektet Suz-försöker-bli-en-duktig-trädgårdsperson ändå gjort sig påmint. Innan jag somnade googlade jag runt på trädgårdsforum efter tips på hur man får bort kirskål (vilket man tydligen inte får) och när vi på scenen igår, efter att alla författarna pratat klart fick varsin ros, vad hände då i Trädgårds-Suz huvud?

Självklart.

Då var det dags igen. Det gick ju verkligen inget vidare sist, så sämre kan det ju i alla fall inte gå. Vi får väl bara vänta och se hur länge den här överlever jämfört med förra försöket. (Det är fortfarande konfirmations-rosenfarbrorns metod jag ger mig på.) Den var nämligen helt oemotståndlig, den här skirt champagnefärgade skönheten.

Innan den här sommaren är över ska jag ha lyckats få en ros att rota sig.

Jag drunknar lite i jobb just nu. Lite får skyllas på mig själv och lite får skyllas på att deadlines har ändrats. Oavsett gör jag just nu ungefär tre människors arbete samtidigt och ska jobba hela helgen, dessutom håller jag på med en ganska trist förhandling samtidigt med fackligt problematiska inslag. Berättar mer sedan när jag vet hur det gått. Och förresten! På lördag nästa vecka, den 19:e, åker jag till Tylösand och pratar tillsammans med ett gäng författare (höhö! Mitt första booook-eveeeent) och dit kan man gärna komma och säga hej om man vill. Kolla här!

Jag fick inte kortfilmen med den extremt långa provfilmningen, förresten. Men idag ska jag provfilma för en annan grej som jag jätte-jätte-jättegärna vill göra. Så håll tummarna för mig i eftermiddag. Det kan jag behöva, för utöver att jag har haft bisarrt mycket att göra missade min agents assistent att skicka provfilmningsmaterialet till mig, det bidde något strul med hennes mail och hon trodde att jag fått allt men i själva verket fick jag scener först igårkväll efter att ha ringt henne och undrat om de inte ville provfilma några scener utan bara… mig liksom, så jag är trots sent nattplugg egentligen inte alls tillräckligt förberedd, men vafan, jag kör ändå. Skicka god karma.

På måndag, måndag, älskade måndag, då åker jag till huset en vecka och tittar efter om gräset har hunnit gro.

När jag vaknade i morse och det var tre grader ute och regnade blötsnö låg jag kvar i sängen i några timmar i stället för att gå upp och ut i trädgården. Jag tog med frukosten upp och låg och smååt och läste ut Kristofer Ahlströms ”Bara någon att straffa”. Fin bok. Gott te. Goda knäckemackor.

Sedan drabbades jag av det märkligaste på denna sida 30-årsstrecket – lusten att springa i regnet. Innan jag ens själv hunnit fatta vad jag gjorde hade jag dragit på mig både huvtröja och överdragsjacka och mjukisbralla och ja, så gick det som det gick.

Fem kilometer skog senare är jag nästan löjligt nöjd med mig själv. Och det underligaste av allt – det var riktigt mysigt, trots gegg och småsnöregnspikar i ansiktet. Jag fattar absolut ingenting, men jag skyller på det där med cyklandet. Kroppen vill plötsligt sitt, liksom.

Alltid lika lyckat grönt. Mitt älsklingstillbehör till i princip all mat är ruccola, sockerärtor, körsbärstomater, olivolja, balsamvinäger, flingsalt och svartpeppar. Det är till och med gott till vanliga pannkakor, det blir liksom instant crèpesfeeling. Prova vetja.

Inte lika lyckat grönt. Stackars rossticklingar, och stackars mig. Googlefarbrorn glömde tala om när man ska ta bort plastpåsen som liksom är taket i det improviserade växthuset, så jag chansade. Och eftersom vi alla redan vet hur bra jag är på blommor var min chansning uppenbarligen tvärfel. Dagens sorg. Men jag försöker snart igen, skam den som ger sig.

Tröstshopping. Blommor är jag inte så bra på. Men snickra är bra. Plankor dör inte. De bara går över i en annan form.

Dagen toppades av en superfin eftermiddag på Dramatens lilla scen, med uppläsningar av Szymborska-dikter och piano, och mer än ett kärt återseende. Att cykla dit var som att cykla i en slushpuppie, men när jag åkte hem hade det mesta av snön regnat bort och solen sken. Det var en spegling, inuti som utanpå. Och Szymborska, Szymborska. Läs henne.

Det är långfredag, och nu är det lottningsdags! Jag har fått hjälp att sköta det här så att allt har gått rättvist till (och jag har inte haft en chans att tjyvkika på lapparna.)

Var och en av de anmälda deltagarna har fått sitt namn på en lapp och så har mitt sällskap blandat och skakat och så har jag helt enkelt dragit en av dem. Och vinnaren blev:

Grattis, Helena! Maila mig din adress på adressen till höger, så kommer boken i posten efter påsk. Hurra hurra!

Och jag har inte städat nånting alls! Men dagen är ju inte slut än, heller. Vänta bara, snart drabbas jag av den stora städenergin. Vänta bara. Vänta bara. Vänta…. äh.

I stället har jag pysslat med mina rosensticklingar, som faktiskt verkar… lovande. Alltså han farbrorn där som jag googlade fram. Han verkar ju veta vad han pratar om. (Jag påminner: konfirmationsbukett från 1967. På den tiden var jag bara en glad sprittning i min fars byxor medan farbrorn konfirmerade sig och förökade buketten. Så olika det kan vara. Ah well.)

Dessutom har jag stödshoppat lite. Till bakningen och vattningen av de nysådda gräsfröna på landet.

Och så har jag träffat en riktig författare. En sån som jag planerar att bli en vacker dag. Fast jag vet inte om jag kommer att ha råd att vara med i Författarförbundet ens om jag får.

Och: vad kul att ni är så många som vill att jag lottar ut en bok! Då är det taget. Jag håller öppet för fler intressenter i några dagar till, om någon mer vill vara med, och så drar jag en vinnare på fredag. Tjoho, spännande långfredag, blir det!

Nu som motvikt till klagobloggen ska jag fråga två saker.

Ett: Är det några av er som läser här som inte har införskaffat min bok men skulle vilja läsa den?

Och

Två: Tycker ni att jag ska lotta ut en? Om ja, skriv upp er för lottning i kommentarsfältet så kan det bli åka av!

« Föregående sidaNästa sida »