kultur


I morse började jag dagen på bästa sätt, med ett frukostmöte/miniworkshop i kreativitet hållen av skådespelaren Ida Wahlund och musikern Sofia Karlsson. (Som jag beundrar så mycket att jag inte riktigt vågade säga det, attans, det ska man, för det blir de flesta glada av. Nästa gång!) En del av det som pratades om var boken ”The artists way” (som jag direkt köpte på amazon när jag kom hem) och dragkampen inom den skapande människan, det vill säga kampen mellan den inre kritikern och det fria, skapande barnet.

Jag har funderat mycket på varför det är så lätt att straffa sig så hårt för att man vill skapa. Varför man censurerar bort det ”enkla” och ”löjliga”, varför man håller igen om sin kraft, och varför det är möjligt att längta så mycket efter att göra något som man sedan när tillfälle bjuds drar sig nästan omöjligt mycket för att faktiskt gå igång med. Det har blivit lättare för mig med åren, det har det, men det är fortfarande inte lätt. Som nu till exempel, jag skyller på mitt karpaltunnelsyndrom. (Att klippa 2000 kvm gräsmatta och måla garage samma vecka har utlöst det igen.) Och det är ju klart att det gör ont och är jobbigt när man svullnar och tappar känseln i fingrarna, men ärligt talat – det går fint att skriva med ett handledsstöd. Det är bara så många men och ska bara i mig just nu.

Jodå, jag är hård mot mig själv nu. För visst är det sant att jag måste jobba med annat först, och att det blir kvar en aning för lite energi för att sätta sig och skriva när jag kommer hem. Och visst är det sant att det är lättare att skriva i huset, där det inte finns så mycket annat som pockar på uppmärksamhet. För jag VILL ju, det är inte det! Jag bara… gör det inte just nu. Jag förstår mig inte på mig ibland.

Hur som helst. På fredag är jag med och byter bok på Kulturhuset, på Stora bokbytardagen. Och på tisdag nästa vecka är jag med på Stadsbibliotekets DebutBar. Det är tänkt att jag ska läsa högt ur boken lite. Och det ser ni, det ställer till det lite för mig, för hur ska jag göra? Ska jag läsa ur Josefins eller Ellas del? Hacka lite ur båda? Ni som har läst boken, vad säger ni?

Hjälp mig. Jag är nämligen en blandning av glad och ynk och har ont i handen.

Jag har haft en hel del för mig de senaste dagarna, som ni har märkt på tystnaden. Utöver filmfestivalen och mingel så har jag haft besök av Camus och Skriverskan, som hastigast, sett lite teater, jobbat ganska mycket – samt deltagit i en stafettläsning av SCUM-manifestet. För er som inte känner till SCUM skrevs det av Valerie Solanas, en radikal 60-talsfeminist som är mest känd för att ha försökt mörda Andy Warhol. Sara Stridsberg har skrivit boken Drömfakulteten om henne, det har blivit pjäs av den (”Valerie Solanas ska bli president i Amerika”) och jag har sett både Stockholms- och Oslo-versionen. SCUM har dubbel betydelse. ”Cutting Up Men” kan betyda både att skära upp och att skärskåda, och innan gårdagen har jag inte läst manifestet. Nu har jag alltså det, tillsammans med en hel rad andra kulturarbetare.

Det är en oerhört drastisk, grov ställa-saker-på-huvudet-text. Men den är också utan tvekan politiskt brännbar, den har några nästan skrämmande klara analyser och poänger, och – och! – den är faktiskt helt enormt ROLIG. Det är ett djupt fascinerande tankeexperiment att ställa mannen helt och fullständigt under kvinnan, att konstatera att penisavund inte existerar, varför skulle det, utan att det som finns är mannens fittavund, eftersom han inte kan föda barn – men numera har vi spermabanker så han behövs inte längre. Det är en djupt provokativ text, en fullständig slakt av mannen som intellektuell eller emotionell varelse (”en manlig »konstnär« är en självmotsägelse”). Det är faktiskt fantastiskt underhållande och en helt egensinnig, bitchig text.

Så till det mindre roliga. Skälet till stafettläsningen igår var att det var en solidarisk handling, eftersom Andrea Edwards, en skådespelerska som just nu spelar SCUM-manifestet som monolog på TUR-teatern här i Stockholm, har blivit mordhotad. Alltså har läsningar gjorts på teatrar runt om i Sverige, för att stödja och stötta det konstnärligt fria ordet.

Och jag kan inte låta bli att tänka så här. Ja visst, man kan bli provocerad av att någon ställer sig och från en scen läser en text som handlar om mannens totala underlägsenhet. Man kan bli provocerad av förhärligandet av kvinnan. Man kan bli provocerad av att män ”inte behövs” och att samhället av idag sägs vara helt ointressant för kvinnor. Inledande stycket i manifestet lyder:

Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering och förstöra det manliga könet.

Man har all rätt att bli provocerad av det. Men jag tycker nog att innan man tycker att det är så farligt att en kvinna som läser det högt för andra ska mordhotas, så kanske man bara ska ta sig en funderare på hur kvinnor skildras på tv, film och scener. Hur vi tittar på våldtäkter regelbundet på storskärm och det är del av vardagsdramatiken, hur kvinnors öde är att tillhöra män på olika sätt och hur kvinnor trycks ner i de flesta sammanhang. Se bara på ”Mad Men”. Vi accepterar det, vi ser det. Men en högläsning av SCUM-manifestet som monolog är tydligen helt galet och omöjligt att acceptera. Varför det?

Brevet är kanske skrivet på en av de gamla skrivmaskinerna som står staplade på hyllorna i galleriets källarplan. Det är adresserat till en frøken Greta Anderson, med ø, medan resten av brevet är skrivet med svenska ö:n, precis som de finaste gamla skrivmaskinerna har. Min gissning är att brevet har skrivits mitt i känslan av Unteroffizier Fritz som kanske heter Grif i efternamn, sedan har han överlåtit på sin sekreterare att ta reda på vad den unga damen heter som smädade honom eller damerna han var i sällskap med, eller kanske dem alla tre. Greta Anderson måste inse att hon lever och att man inte ostraffat ger uttryck för sina känslor inför ockupationsmakten. Han har makten att lägga bakom orden han bemöter den unga damens svordom med.

Det är inte svårt att föreställa sig en ung kvinnas reaktion på det här brevet. Maktlösheten, hatet mot de kanske jämnåriga flickorna som fraterniserar med fienden medan deras egna fäder och bröder och kanske fästmän har kämpat emot. Det är heller inte svårt att föreställa sig hur rädd hon måste ha blivit av det här hotet. Tystnade hon? Vågade hon fortsätta svära åt tyskarna? Vad hände med Greta Anderson? Och vad hände med de två norska damerna som varit i sällskap med Unteroffizieren och hans gelikar? Vad hände med Unteroffizier Fritz själv?

Hans brev, som vi inte vet om det skrivits i affekt, om han var ledsen eller arg eller vad, finns idag i en privat samling i Bodø. Där finns mängder av saker människor har skänkt som minner om en annan tid, andra möjligheter och omöjligheter. Bilden är klickbar, om man vill läsa texten större.

Tre teaterföreställningar, två muséer, tre gallerier, ett litteraturhus, två antikvariat. Det är vad vi har hunnit med i Berlin på fyra dagar. I konstväg, alltså. Inte så illa, om jag får säga det själv. Men den här sista kvällen bestämde jag mig för att ta lugnet före kulturen, och lät de andra tre gå på teater utan mig. Jag packade ner mig i sängen i den lånade lägenheten med en kopp te, en snaps ur flaskan kräuter-halb-bitter, lebkuchen och en bok. Jag har slutat läsa för en stund sedan, tittar på bilderna jag har tagit i stället, tänker och smälter intrycken.

Den här staden. Jag är förälskad. Jag trodde inte, jag som är urtypen av frankofil, att något kunde klå Paris. Och det intressanta är att nu inser jag att det inte egentligen handlar om det heller. Paris är Paris och Berlin är Berlin, och det fungerar väl att likt en förälder älska flera barn på olika sätt med en lika häftig kärlek. Jag har gjort rum i en bit av mitt hjärta för den här märkvärdiga staden.

Den här staden osar. Den osar av historia, tung, grå och estetisk fullkommen historia. Den osar av konst, överallt denna konst från så många århundraden att det är en självklarhet för tyskarna. Och den osar av avgaser. Håret blir strävt av smuts och när man tvättar händerna efter att ha varit utomhus blir vattnet grått, lika DDR-grått som Volksbühne. Volksbühne, denna mastodont till teater från östtyska delen av Berlin, en helt annan sorts teater än något jag tidigare sett, med en skådespelarensemble under Castorf som känns tajt och samspelad och har en teaterenergi jag tycker mycket mycket om. Det är samtidigt alldeles bekant och alldeles obekant, språket är oförståeligt för mig men det känns som att jag borde förstå vad de säger, jag förstår ju. Märklig känsla.

Även om staden blivit ett igen är den fortfarande gjord av två, det känns. Även om Prenzlauer Berg och Hackesche Höfe är så trendiga att det svider är området annorlunda än Charlottenburg, där lägenheten ligger. Charlottenburg är det gamla väst, och det både syns och känns. Det är mindre graffiti, färre trasiga fasader. Ljusare. Dyrare.

Sedan finns också den andra känslan, den privata. Hemkänslan. Jag tror att det kanske har att göra med att vara här med tre andra jag delar ett slags själsligt hem med. Systersjälen, Skriverskan och Hjärtekrull, vi ser samma saker, vi går in på samma ställen och känner oss hemma där. Jag pratade länge med Skriverskan om det medan de andra två älgade en gata fram på jakt efter mat, att det finns saker som är viktigare än språk, som går över gränserna, som handlar om det igenkännbara, bekanta. Det som är hem i mig och hem i dig, och kanske också hem i andra. Sedan kan vi diskutera vilka tapeter våra väggar har och föredra olika färger, men vi bor i samma hus. Det är lätt att känna sig hemma när man känner igen sig själv. Det kanske låter abstrakt, men faktum är att det är otroligt konkret.

Jag satt under föreställningen av Die Soldaten och kände dig hålla min hand. Jag saknar dig.

Det är så mycket, finns förstås andra delar också, mycket lättare och vardagligare, som shopping på rea, otaliga koppar kaffe, fantastisk vietnamesisk mat, prat om Botox och päls och den pirrande glädjen över att få lära känna Hjärtekrull lite bättre, Hjärtekrull som jag tror är lite som jag, lite blyg och lite burdus på samma gång, lite ängslig och lite översvallande, och helt enkelt någon jag tycker om. Glädjen över att hitta stråk, hitta gatorna som man vill gå på, förtjusningen i en tunnelbana utan biljettspärr.

Jag är lite osammanhängande nu, jag vet det. Lite osorterad. Det blir lätt så när man är förälskad, känslan är svår att sätta ord på.

Han som faktiskt heter Khaled (hans bror heter Mohammed vet vi nu) tutar glatt när han kommer för att hämta upp oss och polisen som vaksamt hållit ett öga på oss där vi har stått och väntat lyfter på hakan för att visa att det är ok. Vi hoppar in i taxin och det känns som att möta en gammal bekant. Khaled är på gott humör idag också. Det är inte så underligt. När han berättar vad en månadslön här i Egypten kan vara inser jag att summan vi tänker betala honom för dagens åkande är nästan en tredjedel av den summan.

Vi har på oss moskévänliga kläder, det vill säga, Jakob har t-shirt och jeans medan jag som är kvinna har vida kläder som täcker armar och ben och har svept in hår och huvud i en grön sidenscarf. Det känns lite koko, men när vi är framme känns det plötsligt mycket bra att ha tänkt till innan och visa respekt. Jag är nämligen absolut enda kvinnan där och männen som skyndar förbi in mot moskén ögnar mig snabbt, men lägger ingen vikt vid mig. Khaled säger glatt att vi kan titta på byggnaden, det tar högst en kvart, sedan försvinner också han in för att be med de andra. Böneutropen från ett av de höga tornen har redan börjat.

Byggnaden är helt makalös. Det är en av de största moskéerna i området, och den ligger i en del av Sharm El-Sheikh som skiljer sig en hel del från de putsade hotellfasaderna. Runt moskén ligger slitna lägenhetshus, i ett av dem bor för tillfället Khaled och hans bror tillsammans med några andra taxichaufförer. Ingen av egyptierna som jobbar i Sharm bor egentligen i Sharm. Det är nog egentligen först här, stående på torget framför moskéns entré, som jag inser skillnaden i liv. Det är en enda stor uppsamlingsplats för män vars fruar och barn lever någon annan stans, och i stället har de varje dag blottat västerländskt kött för ögonen. De lever enligt tron att det inte är bra för kvinnor att visa mer än ansikte och händer, och hela dagarna ser de västerländska kvinnor i bikini. Jag undrar plötsligt vad den där killen som sade något till mig på arabiska efter att jag duschat av mig havssalt egentligen sade, men inser också att jag nog inte vill veta det. Faktiskt.

Vi går upp bredvid moskén, där ännu en ingång finns, runt den står skor och tofflor av olika slag. När Khaled kommer ut erbjuder han sig att ta några bilder inne i moskén, det märks att han är stolt över att den är vacker, och vi tackar. När han kommer ut för andra gången tar han ett kort av oss också innan han berättar hur det går till, de fem bönerna, tvättandet av händer, fötter, ansikte och hår innan man går in i moskén. När vi går ler han inte längre, utan säger bara people come here and they so afraid of arabs, but we just come here to pray. I take you here in peace, we want peace och jag förstår honom så väl. Skuggan över ansiktet.

På väg tillbaka till vårt hotell är han munter igen och berättar om alla sina bröder och alla deras söner. Mohammed, Ahmed och Hassan har alla var sin fru och två eller tre söner. Han själv ska få en dotter, tror han. Och jag säger first girl in the family! och han svarar we muslim like boys, because girls can not work. If you can only show face and hands, how can you work? Sedan förklarar han att för en bra muslimsk flicka är det där inget problem. Det har varit så i över tusen år.

Inne på hotellet igen tar jag upp kameran och tittar på bilden av mig och Jakob på moskéns område. Jakob är sig lik. Jag ser ut som en formlös tant med sjalett. Jag tar av mig den vida skjortan och drar på mig en åtsittande, båtringad t-shirt.

Egentligen har vi bestämt med samma taxikille som skjutsade ut oss till Shark’s Bay (vi utmanar ödet, ja) att han ska hämta oss klockan fem, men när vi kommer upp från stranden till spärrbommen som sköts av ett antal män så står det ingen där och väntar. Eftermiddagsböneutropet från moskén längre bort sätter igång, vackra ornamenteringar. Vi väntar och lyssnar. Solnedgången ligger som ett dis över den rödbruna ökensanden mot bergen. Nere på stranden spelar killarna som har hand om solstolar och försäljning fotboll. Arbetsdagen är över.

När en taxi kommer åkande visar det sig att det inte är vår kille utan en annan. Han erbjuder sig glatt att vänta med oss i fem minuter för att se om den andre kommer eller ej, och under tiden småpratar vi. Han frågar var vi kommer från, precis som alla andra, men han fortsätter också att fråga. Det är en glad och öppen ung man. Han frågar om vi har barn, och efter att jag pekat på Jakob och han sagt ja säger han but not from this woman? och pekar på mig. She looks young. Jag skrattar och säger Not so young! och han säger Twenty-one? Jag skrattar igen och säger No, thirty-five! varpå han himlar med ögonen och säger Noooo! och sedan undrar han hur gammal vi tror att han är.

Han är tjugofem och bor egentligen i Kairo. Jag uppfattar inte om det är han eller hans bror som heter Khaled, de delar i alla fall på taxin när de jobbar här i Sharm El-Sheikh. Han har varit gift i nitton månader, hans fru är gravid med deras första barn, han ska bli pappa om 24 dagar. Jag säger det inte, men tänker jul, hans bebis ska födas till jul. Hans fru är bara arton år och han säger glatt we muslim are not allowed to have girlfriend, we must marry. Han berättar att de får ta upp till fyra fruar och rycker på axlarna när han säger we don’t like divorce. So we marry another woman. Jag tänker att jag förstår att det verkar praktiskt. Ingen blir skild och hamnar utanför, barnen blir försörjda, och det får väga upp mot att man är ung och oerfaren första gången man gifter sig. Har man gift sig mest av hormonella skäl och längtan efter att få ligga med den man gillar så blir det bara en slags inkörsport i vuxenlivet.

Om man är man, vill säga. Jag kan inte låta bli att undra. Om man är kvinnan som gift sig vid sjutton års ålder och inte trivs riktigt i äktenskapet, när ens man bestämmer sig för att gifta sig med en till och sedan kanske ännu fler, får man vara med på beslutet? Finns det någon slags oskriven och outtalad överenskommelse att även om man håller ihop äktenskapet, att hon också får förälska sig, söka andra inofficiellt? Jag gissar nej. Jag gissar att kvinnan vi såg härom dagen med den paljettprydda glipan där ögonen stack fram får leva med det beslut som tagits i antagligen mycket unga år, oavsett om det gör henne lycklig eller ej.

Den andre taxikillen kommer inte så vi hoppar in i bilen. Han som kanske heter Khaled berättar att han har en enorm familj. Hans far har fyra fruar och han har många syskon. Därför är han och hans bror i Sharm El-Sheikh och tjänar pengar. Böneutroparen ornamenterar vidare och kanske-Khaled erbjuder sig att ta med oss till moskén. I morgon, kanske? Antingen han eller hans bror kommer och hämtar oss. Vi tackar ja.

Ordet betyder ”att hålla fast uppmärksamheten”.

Vad är underhållning? Att hålla under intresset, hålla fast det, hur gör man, och varför håller vissa saker fast oss så självklart medan andra inte lyckas ens i några minuter? Vad vill vi ha, vad vill NI ha?

Alexander Ekman ställer frågan i sitt första helaftonsverk för Cullbergbaletten, ”Ekmans triptych – A study of entertainment”. Vi var på genrep igår och det var väldigt sevärt, både skrattframkallande och ganska groteskt bitvis, och frågorna sätter sig efteråt.

Att tillhöra underhållningsbranschen är inte det mest självklara längre. Vem underhåller vi, och hur, och kanske allra mest, varför?

Om jag nu kan få låna Blubbys och era andras öron för en stund. Blubby, skruva på hörapparaten.

Jag är egenföretagare inom kultursektorn. Att vara det innebär att man är alla partiers smutstvätt. Att vara kulturarbetare innebär per definition att de enda som anser en ha existensberättigande i tillvaron, är de rödgröna. Att vara egenföretagare hyllas av allianspartierna – åtminstone med ord, även om jag faktiskt inte kan se effekten av det i min vardag. Problemet i sammanhanget är att kombinationen egentligen är helt omöjlig, och fullständigt ickefungerande i samhället av idag.

Att vara egenföretagare är som ordet antyder att helt och hållet vara sin egen. Att, som det så fint heter, ”skapa sina egna arbetstillfällen”, eller som det mer sanningsenligt innebär, jobba väldigt mycket mer och fler timmar för väldigt mycket mindre utdelning och mycket mindre säkerhet i tillvaron. Jag får behålla mindre av mina intjänade pengar – och ska dessutom själv, efter skatt och egenavgifter, betala mina försäkringar och försöka pensionsspara. Inget av de två är möjligt i dagsläget, jag måste helt enkelt leva på mina slitsamt inarbetade slantar. Att bli en glad pensionär är inte ett troligt framtidsscenario, snarare att jag aldrig riktigt kommer att ha råd att gå i pension, alternativt göra ett reumatiskt svanhopp från Västerbron när jag vid 84 års ålder känner att jag inte orkar jobba längre. (Jag är kulturarbetare och jobbar med fantasi och bilder. Överse med de dramatiska utspelen och hör undertexten.) Trots detta är jag alltså glad över att vara egenföretagare. Jag är glad att ha tagit det klivet, mest för att jag i större grad blir behandlad som en självgående vuxen. Jag slipper AF och a-kassan och deras idiotiska administration.

Jag har skrivit en hel del arga inlägg redan tidigare om de omöjliga villkoren vi kulturarbetare lever under. Jag har skrivit arga drapor om att som vuxen människa ses på som någon som lattjar sig till pengar, som någon helst ska ge en utan att man anstränger sig. Jag har skrivit om verkligheten där bakom, om omöjliga arbetstider, sextontimmars arbetsdagar, att aldrig aldrig vara ledig på helger (jag spelade t ex föreställning fyra nyårsaftnar i rad utan extra ersättning från teatern jag arbetade på. Det var ju en succé och folk ville se. Det ska vi som arbetar vara glada och nöjda med.) Att dessutom vara en ensam kugge i ett enormt patriarkalt, nepotisktiskt, sexistiskt och i största allmänhet ganska unket maskineri, det är inte speciellt lätt. Att vara kvinna i det hela är dessutom oerhört utsatt eftersom ungefär sjuttio procent av våra kvinnliga kollegor fryses ut ur arbetslivet mellan åldern 45-55. Sedan kanske man kan börja spela farmor och sånt igen. Jag har ju nu vidgat yrkesrollen till att omfatta mer, för att kunna överleva detta och fortsätta att försörja mig inom kultursektorn också när jag hamnar i glappet. Det innebär att jag jobbar minst sexdagarsvecka som det ser ut idag, för att försöka skapa mig en tryggare bas. MEN – hör och häpna – allt det här är jag beredd att fortsätta leva i. Allt det här kan jag faktiskt se bort ifrån, när det kommer till politik och val och allmänna samhällsfrågor. Allt det här är jag nämligen både van vid och har hittat ett förhållningssätt till.

Det är det andra jag vill ha hjälp med, Blubby och kollegor.

Jag vill att något parti, eller förhoppningsvis alla, inför en allmän pension för egenföretagare som är baserad på de pengar vi faktiskt drar in. Dessutom vill jag att vi ska vara berättigade till sjukdagar och sjukskrivning, en allmän sjukförsäkring som inte ska kosta skjortan för oss. Att vi ska få en grundläggande trygghet i tillvaron som går att jämställa med att vara anställd. Det är inte särskilt mycket begärt, egentligen. De flesta som startar enskilda företag är just företagsamma människor med stor arbetskapacitet, som är beredda att slita ganska hårt för att det ska gå ihop – och gör det. Sliter hårt. Vi är kreativa människor som hittar sätt att försörja oss, hittar arbeten där de kanske egentligen inte finns, skapar oss vår egen plattform. Vi belastar ingen, sliter hårt och kräver lite. Det enda jag begär är lite förbannad jävla enkel medmänsklig trygghet här, en känsla av att jag inte kommer att gå i konkurs om jag måste operera blindtarmen eller inte kommer att behöva göra det där dyket som gammal dam. Det vore fint.

Tackar som frågar. Allt annat kan jag som sagt faktiskt hantera.

(Herregud, vad är det för samhälle vi har numera?)

Åh, vad jag önskar att det var jag som sade sådana här fantastiska svar på idiotiska förslag.

Att vilja kalla ”kultur” för ”underhållning” är ungefär samma sak som att vilja döpa om ”näring” till ”pizza”.

jag vet
jag hör inte hemma här
jag kommer från en annan tid
när gatorna var gråa vatten
där skepnader av oss
ständigt sprang mot land

jag vänder mig om
jag minns caféborden där vi satt
varje natt verkade så ljum
och trogen min väg bort
hade jag lika långt till stjärnorna
som stjärnorna till mig

(Väg bort, ur ”Det förlorade ordet”)

Jag minns det faktiskt, första dikten jag läste av Bruno K Öijer, jag minns exakt var jag var, vad jag hade på mig och känslan, det där underligt välbekanta och ändå svindlande öppnande mot någonting större. Jag var nitton år och det var min första riktiga kärleksupplevelse med poesi. Visst hade jag läst dikt innan, jag hade försökt mig på alla de där man skulle känna igen sig i, Karin Boye, Edith Södergran, ledsna flickpoeter men nej, det var Bruno K som först sög in mig i det förståeligt abstrakta. Det var inte dikten ovan, nej, det var den meningslösa hettan, den som börjar spelar ingen roll vem av oss som dog. Jag läste den sittande på golvet med huvudet liggande i sidled mot en stol och plötsligt förstod jag någonting, någonting annat än det jag kunde säga högt.

Svindlande rymder av ord och blod, det var det det var, och min ilska fick plats i dem, och min litenhet och längtan och hisnande ömhet.

Bruno K Öijer, denne märklige estradör med sitt överdrivna, melodramatiska uttryck. Sitt enorma hår och rangliga mimik. Sina arga utspel och politiska inlägg. Trots att han fått en del spe har han blivit publikt populär, men utan att någonsin bli insmickrande. Han, bland andra poeter, tackade nej till att skriva dikt till kronprinsessbröllopet, och jag bara fnittrade när jag hörde det. Den dikten hade jag annars velat höra.

Jag är inte längre tonåring och Bruno håller på att bli gammal. Men han är fortfarande en av de poeter som rör mig mest. Det öppnar sig fortfarande något när jag läser.

en torr
livlös mark
och vad hade du väntat dej
här växer ingenting
bara tistlar sly och ogräs
om jag stannar till
och sätter mina tankar i jord
kommer någon att gå förbi nästa år
och se ut över ett fält
där blåklockor och prästkragar
sjunger för varandra
samma människa
kommer att sitta ute en natt
och rulla en cigarett under stjärnhimlen
lyfta sitt glas
mot den gnistrande minneslunden över alla
som levt på den här jorden
och för en kort stund
inte känna sig mindre ensam och övergiven
men mer betydelsefullt
mer värdefullt ensam och över­given 

(ur ”Svart som silver”)

Alla vägar tar slut någonstans, igår åkte vi utmed en av dem till dess ände. Där vägen tog slut tog också världen slut och havet tog över. Vi stod ute på stenpiren och lät vattnet dansa för oss en stund. Sedan gick vi ner till det enda cafét i sommarbebyggelsen och åt enorma våfflor och drack kaffe. En gammal farbror satt och skrev ett mail på en nästan lika gammal laptop vid ett av borden. Till och med vid världens ände finns det internet.

Alla små samhällen som en gång har funnits ligger kvar någonstans. Små vindpinade hus med spår efter odlingar och kryddträdgårdar. Övervuxna stigar, sönderrostade verktyg. Någon har levt här, någon har levt nästan överallt. Vi gick förbi kyrkogården, många små vita kors, många döda barn. De har haft pestår en gång i tiden. En gång i tiden har det varit ett stort fiskeläge, hus från 1800-talet står kvar, vackra gamla slitna hus. Ingen bor här permanent. Man plogar inte vägen på vintern längre. Det är bara skuggor av ett samhälle kvar, skuggor av något som en gång varit livskraftigt och lika självklart som vi och nu.

Men vägen är vacker både dit och från. Naturen nästan overklig, den med.

På väg hem svävade en stor örn lågt över bilen en stund, så nära att jag kunde se gliporna mellan fjädrarna.

Det är dags för er att bli avundsjuka nu, jag bara varnar, innan ni läser vidare.

För ikväll har jag en biljett till The Last BouncE på Globen. Jag kommer att vara en av dem som ser den allra sista föreställningen någonsin av Sveriges bästa streetdance-kompani, som nu lägger ner. De har varit en helt egen och fantastisk del av den svenska dansscenen, de har gjort ”Gökboet” som dansföreställning, de har dansat i Orionteaterns tak så att man som publik sett dem underifrån genom galler, och de har utan tvekan revolutionerat dansvärlden genom att visa på att dans, hur avancerad den än är, inte behöver vara pretentiös eller svår eller tråkig utan lätt att ta till sig och känna och bli förförd av. Sist jag såg BouncE stod hela publiken upp i raderna och skrek de sista numren, och jag gissar att det inte kommer att bli sämre ikväll. Jag kommer att se den allra sista BouncE, folkens. Och jag kommer att minnas det med glädje.

Det var en synlig skillnad på väg ut från Paris om man jämför med bara en vecka tidigare på väg in. Grönare gräs och skira lövslöjor. Våren håller på att ta grepp. Och sista dagen i staden igår, en dag av både regn och sol, strosande promenader på väg till ingen särskild stans och därför hela tiden på rätt plats, mängder av små koppar kaffe och en och annan större. Världens godaste bröd, pain aux figues från mitt älsklingsbageri på rue Monge, och en promenad därifrån rakt in i ett drama mellan en katolsk präst och ett par män från en tv-kanal. En ung fotograf och en lite äldre reporter som fick minst varsitt slag i ansiktet av den fradgande ilskna prästen, reportern tappade glasögonen på asfalten och fotografen fick ett illande rött märke över höger kind, men ingen av dem tog till våld tillbaka, i stället ringde de polisen. De var där för att intervjua folk på väg till påskmässan i den lilla kyrkan vid rue de Bernadins, eller jag tror i alla fall att det var vid rue de Bernadins, det är inte förbjudet att intervjua folk utanför en kyrka i ett demokratiskt land med yttrandefrihet inskrivet i grundlagen, men på tv-bilen stod det parle de l’islam! och det var tydligen nog för att prästen skulle gå fullkomligt i spinn och tuppa upp sig högrött. Polisen kom, ställde sig och skyddade bil och reporter. Jag stod bredvid och tittade på, lyssnade, tog in. Såg den lille mannen i blankt vinrödrandig skjorta skrika connards! med ådrorna bultande i pannan, såg den lilla kvinnan med svart schalett som ilsket försökte förklara att de inte hade gjort något, såg den unge mörklockige fotografen titta på sin darrande hand och sedan stryka sig över den uppsvullna kinden. Och polismannen som sade mycket stillsamt till mannen i randigt att man inte kan slåss hur som helst, och som svar bara fick ännu ett connards!

Jag är turist och inte turist, jag förstår och förstår inte. Men det är en verklig dag i en verklighet. Inte mer eller mindre verklig än alla de där kopparna kaffe eller katten som gömde sig bakom en strategiskt utplacerad plansch när en mycket blaserad hund traskade förbi. Lika verkligt. En annan slags tavla bara.

Promenader, promenader. Les balades le long du canal. Och så uppåt, förbi Bastille, mot place des Vosges och alla de älskade gallerierna med samtidskonstnärerna, vårat nu. Det är en av få gånger jag önskar att jag hade mer pengar, när jag ser skulpturerna, de fantastiska verken av människohänder. Särskilt en konstnär griper mig, han heter Bruno Catalano. Skulpturerna är i brons, och de föreställer människor som bär tunga resväskor, mitt i ett steg på väg någonstans. Mitt i ett liv. Och det ser ut som att någon har med en gigantisk hand ryckt ut en del av deras kropp, hälften av dem är tomrum. Ett mellanrum. Jag liksom drar efter andan när jag ser det, känner igen. Och texten beskriver på engelska uppenbart direktöversatt från franska:

When we travel, we leave, even unconscionably, parts of us in the places, our vibrations, sounds, words, don’t get lost in the space instead they increase in the place and stay there timelessly. Or it is just the places that are stealing from us our lives and soul parts which still invisible to us?

Liv och bitar av själ. Jo, så är det. Det ligger bitar av oss kvar överallt. Kanske är det så att vi själva väljer om vi vill se det som en rikedom eller en förlust.

Hemma igen. Jag åker inte svarttaxi från T-centralen trots att tunnelbanan slutat gå utan väntar på en bil från ett av de stora bolagen. Så åker jag genom ett nattligt Stockholm som verkar ha smält bort det sista av snön utan att veta att den redan den här morgonen skulle komma igen, jag är trött och lugn. Taxin åker förbi stället där jag busparkerade bilen för en vecka sedan innan den stannar vid min port. Jag har inte fått någon parkeringsbot.

Till: Medlemmarna i yrkesavdelning 110 (skådespelaravdelningen) inom TF

Hej!

Det har knappast undgått någon vilket enormt genomslag Ekots enkät om sexuella trakasserier inom scenkonst- och filmbranschen har fått.

Med detta brev vill vi rikta ett stort och varmt tack till alla er 1600 Teaterförbundsmedlemmar som svarat på enkäten, och bidragit med era upplevelser. Stort tack även till er som svarade på enkäten om skådespelares hälsa. Tack vare er har våra kunskaper på området ökat, och vi fortsätter arbetet!

Era enkätsvar har satt många bollar i rullning. Teaterförbundet har i många år arbetat mot trakasserier, bland annat genom att hålla utbildningar på arbetsplatser, granska jämställdhetsplaner och utarbeta checklistor. Äntligen har nu också andra aktörer fått upp ögonen för problematiken, och förutsättningarna för att vi ska kunna åstadkomma ett kraftfullt resultat har därmed ökat.

Vi samarbetar redan med arbetsgivarorganisationen Svensk Scenkonst på det här området, och vi kommer nu intensifiera detta samarbete. Kulturministern och riksdagens kulturutskott har också reagerat, och kallat till möten.

Enligt diskrimineringslagen är det arbetsgivarens ansvar att sätta stopp för trakasserier och arbeta förebyggande. Också vi på Teaterförbundet har ett ansvar att driva på utvecklingen och att hjälpa och stötta enskilda medlemmar.

Tillsammans kan vi alla på olika sätt driva utvecklingen framåt när det gäller en god arbetsmiljö; fackförbund, förtroendevalda, arbetsgivare, anslagsgivare, politiker, yrkesverksamma med flera.

Ingen medlem ska behöva bli utsatt för trakasserier på sin arbetsplats, varken idag eller i framtiden!

Återigen, stort tack!

Anna Carlson, ordförande, Teaterförbundet
Lars G Svensson, ordförande, yrkesavdelningen för skådespelare (avd 110) inom Teaterförbundet

Kontakt, jämställdhets- och diskrimineringsfrågor
Förtroendevald: Ulla Svedin, ledamot av Teaterförbundets styrelse, även ordförande i förbundets grupp för jämställdhet och andra diskrimineringsfrågor, ulla.svedin@trappan.net
Kansli: Nina Stone, nina.stone@teaterforbundet.se
.

Läs mer
Resultatet av Ekot-undersökningen kan du läsa mer om på www.sr.se. I slutet av februari kommer du också kunna läsa om resultaten av skådespelarundersökningen på www.storaskådespelarundersökningen.nu.

P.S: Vet du någon TF medlem som ej fått enkäten? Det beror på att vi inte har rätt e-postadress på den personen! Nu är det lätt att själv ändra uppgifter som e-post, adress etc. Gå in under Mina sidor på TF-webben eller kontakta medlemsregistret, medlem.tf@teaterforbundet.se.

« Föregående sidaNästa sida »