musik


Igår var jag och Fotografen på nattmusik i Storkyrkan. St Jacobs kammarkör, en cellist, en violinist, och så orgel. Programmet bestod mest av Pärt och en för mig ny bekantskap, nämligen lettiske kompositören Eriks Ešenvalds. Han är född året efter mig. Jag kommer definitivt att lyssna mer på Ešenvalds.

Det här stycket, ”Stars”, var så vackert att det kändes som… en saga. Förtrollande. Det overkliga glasljudet och allt.

Den är inte ny, tvärtom, men jag blir fortfarande på supergott humör av den och sjunger med jättehögt!

Jag fick inte det där senaste jobbet jag provfilmade för heller. Det är fjärde jobbet i höst jag är nära men ingen hare. Undrar om det är så jag kommer minnas 2014, när jag tänker tillbaka på det, som året jag aldrig riktigt kom ända fram jobbmässigt? Men redan när jag skriver det tänker jag att det inte är sant. Jag hade en jättebra vår, även om den var väldigt arbetsam, med en superfin ensemble där jag fick nya vänner som jag numera bjuder hem, inte bara kollegor. Och den här helgen ska jag skriva klart råmanuset, på måndag skickar jag det till min förläggare. Så ”inte ända fram” handlar mest om att det är så lätt att minnas det man inte fick i stället för det man fick. Jag är orättvis både mot mig själv och mot det här året.

Utanför fönstret ligger katten på sin hylla och tittar på löven som faller som regn i regnet. Det är alla helgons dag och ikväll kommer det att tändas många ljus på Skogskyrkogården. Hoppas att regnet hinner lägga sig innan dess. Jag brukar gå dit och tända ett kombinerat för mina döda. För pappa, för Lång, för farmor och morfar, för Patrick Swayze. Jag tänkte på det häromdagen när jag körde hem från landet och ”She’s like the wind” spelades på radion, att det också är ett tecken på att livet går, det där att vissa av dem jag drömde om skulle ta min oskuld när jag var i tidiga tonåren numera är döda.

Jag får se om jag går dit. Det beror på hur skrivandet går idag.

Jag köpte en kalender för 2015 för ett par dagar sedan. Och jag överraskade mig med att köpa en annan sort, inte den jag har haft i säkert tio år och köpt på ren rutin. Den här har många tomma sidor. Man kan skriva mycket i den som inte är datumrelaterat. Eller rita och räkna. När jag stod där i kassan med den tänkte jag att hur litet det än är så är det också en inbjudan till att tänka nya tankar. Det ger mig ett litet luftigt ah att tänka så.

Ni som finns på facebook har sett den, vandringslistan folk taggar varandra i där man ska skriva vilka tio album som har betytt mest för en i livet, och varje gång jag har sett den har jag tänkt att det går ju inte, är man en människa som älskar sin musik så räcker det inte på långa vägar med tio album. Dessutom kräver de en liten berättelse, var och en av dem, så det går inte att skriva en lista bara, man måste blogga om det.

Alltså.

Jag har en skiva som är en av de viktigaste, på sätt och vis, men bara för att det var min allra första egna. Det är Kikki Danielssons ”Rock ‘n yodel” och jag var fyra år när jag fick den. Som jag älskade den skivan! Som jag sjöng med i Que sera sera och som jag dansade för mig själv på vardagsrumsgolvet! Inte bara mitt eget, utan hemma hos det äldre paret mitt emot, det äldre paret som varken fått barn eller barnbarn och därför var så förtjusta i mig, de var mina vänner och jag gick ofta dit och ringde på. Jag minns inte vad de hette, men jag minns deras ansikten, deras leenden, den där röda tygdockan med ris i kroppen och jag minns kassetten med Kikki Danielsson och var i sitt vardagsrum de hade bokhyllan.

Musik har alltid varit en av de viktigaste känslorna för mig. Jag vet inget bättre sätt att uttrycka det på än så.

Jag vet inte om de tio album jag listar nu egentligen är ”de bästa”, men det är i alla fall dem jag har haft några av mitt livs starkaste upplevelser till, och alltså har de stannat hos mig.

  1. Jagged little pill – Alanis Morissette Det var kanske den första skivan jag besattlyssnade på och skreksjöng med i, den första skivan som jag kände var skriven om mig och om tiden som var precis då. Alla låtarna handlade om mig och om kampen i hjärtat, om längtan efter annat, om livet som det var meningen skulle börja men som tog sådan tid på sig att göra det. Jag hade med skivan till folkhögskolan där jag gick där alla andra på musikerlinjen lyssnade på svår jazz men jag lyssnade på Alanis även om någon som tittade i min skolåda med cd sa att jag hade schizofren musiksmak. Mest lyssnade på: Ironic
  2. Elephants… Teeth sinking into heart – Rachael Yamagata Åh, Rachael, Rachael är den första och enda artisten jag har kramat utan att kunna hejda mig, den första och enda artisten som jag har lyssnat på medan jag har suttit på scenkanten med en öl alldeles under med rytmen slående ihop med mitt hjärta. Rachaels röst är som vin, som lava, som blod när man har feber. Och texterna, jag hade hjärtesorg när jag hörde henne första gången och hon sjöng mig rakt in i det trasiga och plötsligt blev det vackert och inte bara ont. Mest lyssnade på: Horizon
  3. That great October sound – Thomas Dybdahl Jag fick den här skivan av Systersjälen när vi jobbade tillsammans, och jag kommer alltid att förknippa den inte bara med den tiden utan också med henne och med att upptäcka något nytt både om mig själv och om vänskap och om musik, rytmisering och harmonisering. Mest lyssnade på: From Grace
  4. Five leaves left – Nick Drake Jag minns fortfarande hur ledsen jag blev när jag fick veta att Nick Drake inte levde särskilt länge, hur mycket musik det kändes som att världen och jag hade missat. Men det här albumet, jag gick med det i öronen i veckovis, såg ut genom bussfönster och tunnelbanefönster och upp på himlar och ner i jordar med det. Mest lyssnade på: Day is done
  5. In the red – Tina Dickow Tina Dickow. Jag fick den här skivan av Komikern, han sa att han trodde att jag skulle tycka om den, och det visade sig vara tidernas underdrift. Jag älskade den utan att egentligen förstå varför. Jag satt i fåtöljen bredvid stereon och spelade den och grät, och jag klättrade runt i berg och dalar en hel vinter med den. Mest lyssnade på: Room with a view
  6. Hideaway – the Weepies Jag tror att Weepies är det snällaste bandet jag vet. Det är något med deras till synes enkla melodier och stämmor som är tröstande för mig. De är gifta med varandra, Deb och Steve, och Deb har precis friskförklarats från bröstcancer. Herregud. Mest lyssnade på: Old coyote
  7. White ladder – David Gray Det här är skivan jag älskade älskade ihjäl när jag mötte Den Där Mannen. Första gången jag var hemma hos honom satte han på den utan att veta det och jag tog det som ett tecken. Musiksmaken delade vi, i alla fall, och jag minns mig själv tryckt mot honom, sjungande and there’s so much I want to say mot hans läppar och hur han viskade gör det tillbaka. Mest lyssnade på: Please forgive me
  8. Fox confessor brings the flood – Neko Case Jag hittade Neko av en slump. Jag prenumererade på tidningen Sonic och köpte då och då album som fanns med i deras reklamannonser utan att ha en aning om vad det var för slags musik, och både gjorde rejäla bomköp men hittade några av mina älsklingsartister så. Neko är en av dem. Hennes röst är så egen, så öppen och stor. En sommar på Gotland var hon mitt soundtrack. Mest lyssnade på: Hold on, hold on
  9. Changing of the seasons – Ane Brun Första gången jag hörde Ane Brun var en sommar i Galärparken. En ensam tjej med gitarr, ganska udda, men hon hade något redan då. På hösten samma år kom hennes debutalbum och jag köpte det och började sprida det till alla jag kände. Det här är hennes tredje album, och det låter mitt emellan de första enkla melodierna till dagens etnorytmiska. Mest lyssnade på: The treehouse song
  10. Closing the distance – Christel Alsos Så ömtåligt att jag inte riktigt kan berätta om det, faktiskt. Det är en av de där sakerna i livet, ni vet. Mest lyssnade på: I will send for you

Bara därför tänker jag sluta med något mer nutida. Framtiden. Enjoy.

Tante Jul har lagt upp en annan av hennes låtar på sin blogg, men här kommer en av mina favoritlåtar med Zaz. Ett riktigt lyckopiller till låt, helt enkelt! (Och för er som inte har lyssnat på Zaz – gör det. Hon har världens skönaste röst och är helt underbart… fransk. Helt enkelt.)

Egentligen är det ju oerhört märkligt att det går att känna sig så genuint glad och så sårbar alldeles samtidigt. Jag gissar att det går att jämföra med en förälskelse, faktiskt. Det lyckliga ögonblicket så parat med en känsla av att vara ängslig för att inte räcka till.

De är så fina, mina kollegor. Och jag tycker så väldigt mycket om min regissör. Vi har det snällt och roligt och stimulerande på jobbet, precis så snällt och roligt och stimulerande som man längtar efter. Paradoxalt nog gör det mig liksom lite nervös, kanske för att jag blir just ängslig för att inte hålla måttet, att vara den som förstör något. Jag får aktivt kämpa med att säga till mig själv några gånger om dagen att jag inte ska piska mig, utan bara njuta av att det är så här det är. Det är okej att vara lite dålig också om det skulle vara så. Snällt, roligt, stimulerande. Och jag klarar av att säga åt mig ganska bra, det är ändå som tur är glädjen som är det största. Men jag måste erkänna att jag önskar att det var mer självklart att gilla mig själv fullt ut. Jag önskar att glädjen var så effektiv att den totalt kvävde det där ickekreativa det är att ifrågasätta sig i onödan.

I stället får jag tänka zen och djupandas några gånger. Skrika lite kort ibland och kanske skaka på någon kroppsdel för att komma loss ur mitt eget grepp. Det är tur att jag inte är starkare än så, lite skak får loss mig rätt bra. Sedan kan jag känna glädjen igen. Tyckaomandet.

Det blåser pudersnö utanför fönstret. Gatan är isblank och sprinklad med grus för att man inte ska halka. Idag var jag och lagade ett stenskott i bilrutan, såg på medan han lade i något bindande och smälte ihop den där gropen som något vasst och hårt hade skapat i det blanka, genomskinligt klara. Och jag tänkte att det mesta går att laga. Man ser inte ens spåren. Det blir lika starkt som det var innan, det är bara man själv som vet att det har funnits en spricka. Och jag tänker på Leonard Cohen. There’s a crack in everything, that’s how the light gets in.

 

Igår hittade jag det jag misstänker kommer att vara västkustens motsvarighet till Favoritfiket. Först var jag på loppis och handlade en massa bra-att-ha-saker, sedan gick jag ut för att gå. En dryg halvtimmespromenad från lägenheten, utmed havet hela vägen, för att till sist landa på ett urmysigt café där de har öppen spis och chokladbiskvier. Jag gick i mina nya fodrade gummistövlar hela vägen. De glappade lite på gummistövelvis men jag fick inga skavsår, så man måste säga att de blev promenadgodkända.

Vädret var fantastiskt. Klart, kallt, soligt.

promenad1

promenad2

promenad3

promenad4

Det fanns en kille som jobbar där som var ruggigt hunkig. Alltså en sådan där med spänniga armmuskler under tajt t-shirt. Efter en stund kom han ut med ett litet barn på armen. Då fnissade jag ner i min krage litegrann och fikade vidare. Promenaden tillbaka gick jag en annan väg, en kilometer kortare men med stigning rakt upp på berget där jag bor. Som sagt. Buns of steel.

Jag hade tänkt göra om det hela idag, en söndagspromenad hade varit fint. Men idag när man ser ut genom fönstret möts man av detta:

001

Så… nej. Jag tror att jag hoppar över det.

I morgon börjar jag jobba.

Förresten, utanför loppisen igår stod en musikklass och sjöng luciavisor och sålde fikabröd. Jag kastades tillbaka till min egen högstadietid, när jag gick i åttan hade vi en musiklärare som också var engagerad i samhället, så vi gick lucia på lilla stadens äldreboenden. Det var fint. Många av de gamla grät. Jag minns att läraren spelade O helga natt på althorn, eller om det var barytontuba, och att vi var två tjejer i åttan som gick högt nog att sjunga diskanten på Gläns över sjö och strand. Just på Luciadagen var den andra sjuk, så det var bara jag kvar. Och på det första äldreboendet var jag så nervös för min solodiskantinsats att min röst fick ett sällsamt vibrato, och för att försöka få bort det sjöng jag starkare. Det fungerade inte, men det kan ha varit den tydligast hörda darrdiskanten genom historien.

Nåja. Låtom oss därför lyssna på en kör som inte darrar och en sångerska som har en av de vackraste rösterna jag vet. Jag har alltid tyckt mycket om Luciatiden.

Nästa sida »