Okategoriserade


Den 11:e november, 2016. Bara ett fåtal dagar efter att Trump har blivit vald till president i USA. Jag är i New York för första gången i mitt liv och både gillar det och gillar det inte alls. Det är inte min drömstad, jag känner mig inte omedelbart hemma som jag har gjort på andra platser. Jag har svårt för amerikanernas sätt, buffligheten och de breda leendena. Jag har jetlag. Jag hatar trängseln. Jag älskar Greenwich village. Vi går och äter på By Chloe, och Fotografen påpekar mycket träffande att det är som att befinna sig i en högstadiecafeteria. Maten är väldigt god, men volymen där inne är helt öronbedövande. Folk låter extremt högt, musik står på som ska överröstas, ingen långsitter eller samtalar lugnt. Alla är egentligen på väg någon annan stans.

_87a7557

Det är en förbryllande stad. Fotografen har varit där flera gånger i sina yrkesdansardagar, han minns dynamiken och intensiteten och att en gång i tiden var New York en farlig stad, men ack så levande och eggande. Det är den inte längre, inte farlig. Men den är hård. En hård stad med många uppgivna människor. På gatan många med textade pappskyltar. Unemployed dad trying to feed my 5-year-old daughter. Han har pullover och byxor med pressveck. Just had miscarriage due to sexual assault, want to go home to Arizona. Please help. Hon ser ut att vara ungefär sjutton-arton år. Tunna jeansklädda ben, blå täckjacka. Will pay forward when I can. Herregud, tänker jag där jag går förbi dem. Herregud. Vi går förbi en grind med massor av lappar, meddelanden, dikter? strofer?, jag tar ett foto innan jag inser att vi står utanför David Bowies hem.

_87a7533

Bergdorf Goodman ska tydligen ha en Moncler-avdelning, och Fotografen vill prova en Moncler-jacka, så vi går dit. Vi går förbi Trump Tower. Det är uppställt avspärrningsstaket framför, poliser i full kravallutrustning, journalister och demonstranter. New York har en sorts arg sorg. När vi väl har hittat in till jackan och en mycket artig, välklädd expedit i det stora lyxvaruhuset förstått att vi är svenskar säger han so what do you think about this that is happening to us? och vi säger samma sak som vi har sagt till Pete utan framtänderna på cafe Arte och till den indiska kvinnan som har hälsokostbutiken och till alla andra random amerikaner som vi har kommit i samtal med: we are really worried. Och han nickar, han med. Fotografen köper inte jackan. Den är skitdyr och dessutom inte så snygg.

_87A7547.jpg

Vi går på Moma. De har ett ganska fantastiskt konstverk på besök, en världskarta gjord av mångfärgad taggtråd med invävda element av redskap för flykt. Jag ser inte riktigt först vad den är vävd av, det ser ut som garn, jag går närmare för att se efter. Ungefär samtidigt som jag inser att det är taggtråd hör jag vaktens röst. Please step back, ma’am! Bestämt, auktoritärt. I varje sal på Moma finns det minst fyra vakter, fler än vi är besökare. Vakterna ser uttråkade ut. Vid en skulptur är det Fotografens tur. Not so close, sir! Skulpturen är kanske en och en halv meter hög, en meter bred och gjord av brons. Jag har ingen aning om varför man inte får komma närmare och titta. Man bara får inte det. It’s the law, står det överallt på olika skyltar. Plocka upp efter din hund, It’s the law. Kör åt sidan för fordon med sirener, It’s the law. Attackera inte taxichauffören, It’s the law, du kan få upp till 25 år i fängelse. Det är som att det inte finns några rimliga förväntningar, bara lagar som ska följas. Jag tänker att för att vara the home of the free är det ett väldigt ofritt land.

På väg tillbaka till hotellet köper vi en varsin kopp kaffe på ett café som har tidernas otrevligaste barista. Han ser knappt på oss, svarar inte ens på direkt tilltal, himlar med ögonen när jag frågar om något av bakverken är dairy free och skakar på huvudet. Men kaffet är strålande, sojamjölken skummad till krämig perfektion.

När vi kommer ut ryker det om gatan precis som på film.

_87a7565

_87a7921

Sol genom spetsgardin på landet. Smutsiga fönster i solen.

_87a7922

Katt i fotändan av sängen.

_87a7925

En stickning som är så enkel att jag kan se på film samtidigt.

Tid att andas. Ibland är det så enkelt att vara glad.

På förekommen anledning (i helgen ska vi till Harsa och åka skidor):

fischer-rc-classic-my-style-dam

Det här är en Fischer RC Classic My Style-pjäxa. Att det här räknas som ”en ganska bra sko” och inte ”en sketabra sko” handlar om att det är en pjäxa för motionsåkare som kanske får för sig att tävla lite, i motsats till en tävlingspjäxa. Men det betyder också att det är en sketabra pjäxa för mig, jag tävlar ju som bekant bara med mitt eget balanssinne i nerförsbackarna. Det allra bästa med den här pjäxan är att den är ordentligt fodrad, så en fryspinne som jag håller sig mjuk och varm om fötterna. Det är jätteskönt. Förra året fick jag utöver isfötter också blåtå på ena foten, och det var slutet för mina gamla pjäxor. Alltså investering i dessa i år. De är jättesköna, jag fick inte minsta antydan till skoskav den hittills enda gången det fanns snö nog att åka i Stockholmsområdet i år.

Jag har också köpt en sketabra sko, som jag ska prova för första gången nu i Harsa:

5044184-bk064

Det här är en turpjäxa, Alpina Alaska BC. Det är en riktig värstingsko i sammanhanget, men till för lite annat än motionsåkning. Det är en pjäxa för fjällturer på breda turskidor med stålkant. Man kan ha den som långfärdsskridskopjäxa också, men jag har faktiskt en tredje pjäxa till det… en Lundhagspjäxa, för att vara precis. Den är inte lika skön (stenhård i hälen) men den är strålande stabil att skrinna med. Men det var en digression. Egentligen ska jag följa med Fotografen på fjälltur till påsk, vintertälta och hela rubbåstubbet, men frågan är om det kommer att vara möjligt med tanke på utbrändhet etcetera. Vi får se. Jag har inte uteslutit det helt än, men den turen hänger ju av naturliga skäl lite löst. Hur som helst har jag i alla fall sketabra skor, när det nu än blir av.

Söndag: Vi är på middag hos Låtsasbrorsan, för första gången på länge. Det är trevligt, men jag är så såsig i huvudet. Allt går liksom långsammare, och jag har svårt att skilja ut det ena samtalet från det andra. Filtren jag i vanliga fall har är upplösta, allting får samma vikt, min uppmärksamhet lyckas inte fästa på något specifikt utan rinner omkring från mun till mun till ljud till skratt till skvalp till musiken i bakgrunden. Det är ok. Jag deltar på det sätt jag kan, Fotografen ger mig då och då en blinkning för att kolla av att jag är ok. Och jag är det. Ok.

Det är tolv personer i rummet, typiskt Låtsasbrorsan, han är alltid lite ängslig för att det ska bli för lite och alltså blir det i stället för mycket, som riset, han har kokat ris till trettio personer ungefär, men han har också lagat vegansk mat för att kunna bjuda med oss, och det är så himla fint och omtänksamt. Jag har gett honom några recepttips och han har till och med provlagat i förväg. Östgöten förstår på riktigt inte att vi menar allvar när vi pratar om den veganska grytan utan tror att det är ett skämt, tills vi förklarar att det han äter är soja-bourguignon och han istället deklamerar att han aldrig mer ska äta kött. Hans fru himlar med ögonen och alla skrattar.

Låtsasbrorsan har träffat en tjej, hon  är med, och jag är imponerad av henne. Hon möter sin nya killes tio närmaste vänner för första gången på en och samma gång och hon tacklar ett rum fullt av kulturkackel på ett otroligt bra sätt. Hennes tonårsdotter är vegan, och hon har lovat dottern en bit av snickerstårtan jag också har tipsat om (som förövrigt är så god att det nästan är löjligt). Hon är fin. Det känns som att hon är här för att stanna. Det gör mig glad i magen.

Jag orkar stanna till ungefär 22. Då säger Fotografen att det är dags för oss att gå, när jag börjar tappa stinget, klipper med ögonlocken och gäspar. Vi promenerar hem, hand i hand. Dricker te hemma, ligger i sängen och ser på ett avsnitt av Flash innan vi somnar.

Måndag: Det känns som att någon har kört mitt huvud i en torktumlare. Jag har ingen aning om vad vi kommer att äta till middag idag. Det spelar inte så stor roll heller, för den delen. Det blir bra. Det är soligt idag.

 

lrm_export_20170213_111728

Vi ligger i sängen och äter och ser på The Flash på Netflix och vi håller varandra i handen. Vi håller fortfarande varandra i handen, ofta, alltid. När vi ligger bredvid varandra är det alltid någon kroppsdel som ska nudda. Mina ben över hans, fötterna under knävecken, huvud mot axel, hans hand om min rygg, eller bara å vad jag är varm, jag kan inte ligga så nära, håll mig i handen.

Det är klyschigt men sant. Det spelar inte så stor roll var vi är. Han är mitt bo.

Den är inte ny, men den är väldigt bra.

060a1887

Min Gustav-Vasa-frippa som åstadkommes för en kort stund mellan fön och plattång.

lrm_export_20170210_114205

Med passande sepiafilter för att understryka trötthetsskuggorna under ögonen.

Och ja, luggen är egentligen faktiskt rätt jämn och fin. Det skulle man minsann inte kunna tro.

_87a7910

En citronpress, som solen lyser in på genom köksfönstret.

Solen är förresten inte gul. Solen är stor och vit.

Jag ska klippa min lugg först, sedan ska jag gå en promenad upp till min mans kontor och äta lunch med honom. Det är 2,8 minusgrader och solen är stor och vit.

Weehaa! Preachin’ for the choir!

Jag har ju ätit mestadels vegetariskt i ganska många år, även om jag inte har varit helvegetarian så har jag rört mig åt det hållet länge. I flera år har jag haft en veganmånad per sommar. Jag valde bort kött av det enkla skälet att jag blev sjukare av det. Efter att jag slutade äta kött har jag inte en enda gång haft händer som har skiftat mellan spända korvar och vanlig storlek…

photogrid_1396967066783

… utan jag har bara haft lite molvärk som värst. Jag sover fortfarande med handledsskydd ibland om jag har ansträngt händerna mycket, men det där inflammerade svullet, det är borta. Jag kan alltid ha på mig vigselringen vilket är trevligt, och jag slipper äta antiinflammatorisk medicin vilket min mage uppskattar.

Med andra ord – utöver att vara miljömupp och därför tycka att vegetariskt är bra, så är det för mig personligen bra för hälsan. Fotografen har varit lakto-ovo-vegetarian i 25 år, och Bästisen nästan lika länge. Jag hakade på. Det tråkiga är att min mage inte alltid har varit med på banan, även om de reumatiska besvären har lindrats har kistan klagat. Så höstas tog jag äntligen omfattande matintoleransprover, jag testades med blodprov för 200 olika matvaror. Det visade sig att jag fick en reaktion mot 42 stycken av dem, och de två som låg överst på listan med starkast reaktion var mjölkprotein och äggvita. Det var alltså inte bara laktosintolerans, som jag trodde. Jag tål inte mjölk över huvud taget. Så i höstas blev Fotografen och jag veganer. Efter det har min mage stabiliserats rejält. Med några av de resterande 40 matvaror jag är känslig mot kan jag fuska lite, om jag inte gör det för ofta. Det är de som hamnade långt ner på listan, de med lägst reaktion. Mjölk kan jag inte fuska med. Nu när jag helt har tagit bort allt som har med mjölk att göra ur min kost, blir jag jättedålig om jag får i mig det. Vi kan hoppa över historien om när jag mig själv ovetande åt en chokladboll som inte var gjord på mjölkfritt smör i oktober, men för att sammanfatta: it wasn’t pretty.

För att göra en lång historia kort är alltså all mat jag äter ”i stället för kött”. Och eftersom jag är en foodie, så innebär det att jag experimenterar jättemycket och läser många både svenska och utländska veganbloggar för att få till god mat med mycket umami. Och om jag ska vara krass: det är inte svårt eller tråkigt att vara vegan om man lagar sin egen mat. Det är mest svårt när man ska äta ute om man lämnar storstäderna. Vi äter väldigt gott och varierat, och jag saknar ingenting. Så vad äter vi? Tre exempel:

20170112_172250

Middag med impfaktor: Jättegoda ”friterade-fast-ugnsbakta-blomkålsvingar” från Yup, it’s vegan. Vi åt dem ihop med en risnudelsallad med solrosgroddar, riven morot, edamame och rödkålsstrimlor i en jordnöts-lime-dressing.

20170123_194333

Enkel vardagsmiddag: Ekko gourmets jordnötsbiffar, blomkålsmos, rårörda lingon, stekt lök, rostade sesamfrön och kikärtsmajonnäs. Liten sallad vid sidan om med avokado och rädisor.

20170128_194452

Allmänt jättegod middag: Black pepper tofu på recept från den här boken, som jag verkligen rekommenderar varmt. Både rätten och själva boken i sig. Den är kanonbra.

 

Åh, herregud. Det är så mycket. Som att behöva borsta tänderna två gånger om dagen, eller kläder som sitter dåligt. Eller mer självklara saker som att behöva säga samma sak flera gånger, manspreaders på t-banan eller att ha glömt plånboken hemma när man är i affären. Men det är ändå bagateller jämfört med det här:

2017-02-06

Detta är alltså en skärmdump från min facebooksida. Det här gör mig så trött. Att strömningar världen över gör världen till en plats jag blir rädd för. Och att allt det goda, som att förnybar energi håller på att ta över från fossila bränslen, att fler och fler äter vegetariskt, att Holland har tagit ett initiativ till att ersätta de pengar som Trump dragit in för kvinnohälsa (dvs preventivmedelsrådgivning, gynekologi och abortkliniker) tappas bakom rubriker som de jag referar till i statusen från 25:e januari, när vi alltså fick veta att Ryssland infört att det är lagligt med misshandel i hemmet eller att jävla Anna Kinberg Batra försöker jämställa SD med Vänsterpartiet för att eventuellt kunna få regera med bajs som uppbackning. Igår läste jag en nyhetsartikel om att ”näringslivstoppar oroar sig för ökande klyftor” vilket i mina ögon är ungefär samma sak som att skriva ”kannibaler oroar sig för uppätna människor”.

Ibland hatar jag den här världen. Och det gör mig så inihelvete trött.

Så. Nu ska jag på möte med vårt fackförbunds styrelse för att diskutera arbetsmiljö- och avtalsfrågor. Ajöken.

 

Hela dagen har jag funderat på det. En viktig lök. Först kom jag inte på något, för jag gillar lök och det är ju toppen för att smaksätta i princip all mat, alla sorter är bra, vit och röd och gul och purjo och gräs och schalotten och pärl och vår och sallad. Lök är bra. Gott och bra. Alltid? Alltid. Men viktig? Njae.

Men så tänkte jag på julmaten som Fotografen och jag lagade hemma hos hans föräldrar. Och så insåg jag att där är löken viktig, för hans syster och ena systerdotter tål inte lök. Ingen lök. Så allt vi lagar måste vara något som är gott utan lök. Eller så har vi löken vid sidan om. Det är rätt fint egentligen, att löken är viktigast för den som inte tål den.

Det här blev både lite rörigt och bladdrigt och utan bild, men hey? Temat var lök.

_87a7893

Nespresso med skummad havremjölk, glutenfri fralla med ört-tartex och smörgåsgurka.

Nära, ömt.

Jag känner att jag vill lägga in en disclaimer: egentligen är jag en ganska välordnad person. Jag gillar system för saker så att det blir lätt, att allt ska ha sin plats etc. Med det sagt finns det en skampunkt i mitt liv som jag av något skäl inte lyckas skapa något system runt. I give you:

_87a7884-2

Detta är alltså min sida av sängen. Nattygsbordet är fullt av krämer, pennor, böcker, stickning, handledsskydd, godis, antagligen finns det en och annan levande varelse från yttre rymden som gömmer sig där också. Den klädsamma klädhögen är egentligen inte så stor som den ser ut, det är bara gårdagskläderna samt gårdagskvällens myskläder, men de ligger ovanpå tre väskor (fotoryggsäcken, träningsryggsäcken och dataväskan) som jag regelbundet använder men inte har hittat någon bra förvaringsplats för. Än. Jag har några provplaner i huvudet.

På golvet ståtar även dator, hörlurar i fodral och externt numeriskt tangentbord. Man ser också papper, alltså räkningar och administration. Det vill säga, det här är också min arbetsplats från igår.

Om det var frestande att städa lite i högen innan jag fotade? Ja. Om jag insåg att ifall jag inte städar innan jag fotar, så kommer jag att ha ett mycket tydligt incitament att städa efter på grund av självpåförd skam? Ja. Det här är alltså en sorts fulterapi.

Vi bor två personer på 56 kvadrat med lite för lite förvaringsutrymme, och det märks. Fotografen är egentligen minimalist, och varje gång jag har tagit bort allt från ett rum/hörn på grund av att det ska renoveras blir han stjärnögd och säger vore det inte jättehärligt att ha en tom yta här? varpå jag svarar jodå, men vi har saker! vart ska vi ha våra saker? och sedan städar vi, det blir rent och prydligt och vi lovar varandra dyrt och heligt att hålla efter stöket bättre. En vecka senare ser det ut så här igen, eftersom vi har för lite förvaringsutrymme och de saker vi har faktiskt är saker vi använder regelbundet.

(Han har sina högar han med. Bara så att det är sagt.)

Att tapeten är trasig på bilden beror på att vi byggde om garderoberna förra året och då revs en gammal vägg. Vi har köpt en ny tapet och det här rummet ska målas om och tapetseras fondvägg från Cole & Son i. Någon gång under nästa århundrade när vi har fått fason på stöket.

 

_87a7881

Det är ett platsbyggt kök från när huset byggdes. Jag har målat om det flera gånger, tapetserat en ny fondvägg så sent som förra året. Bordet och de formgjutna stolarna är Blocketfyndade (hurra!), de två vita stoppade stolarna (som räddar tapeten från ryggstödsskrap) är från Fotografens gamla lägenhet. Mattan är ett reaköp. Vi har gasspis, vilket jag gillar.

Man ser en skymt till höger, bakom dörren, av mer förvaring. Där har jag kaklat bänken, och ovanpå den står en av husets viktigaste grejer, kaffemaskinen. Vi har en Nespresso med mjölkskummare. Ja, jag återvinner kapslarna. Jag är ju miljönörd.

Den svarta rutan på dörren har jag målat dit med tavelfärg, så att vi kan skriva vad som behöver handlas eller så. Ibland skriver vi andra saker där också. Och ritar.

Om det ser ut som att det är färgskillnad på skåpen uppe och nere till vänster så beror det på att det är det. Såhär. Att köket ser ut som det gör nu beror på att vi skulle byta köksfläkten förra året. Vi tog ner den gamla tillsammans, spacklade och målade väggen bakom spisen, och Fotografen hjälpte mig att hålla upp nyfläkten medan jag markerade för att borra hål för den. Sedan gick han till jobbet. När han kom hem från jobbet satt inte bara fläkten på plats, utan jag stod också uppflugen på en pall och målade väggen runt fönstret vit, hade köpt den grå tapeten och ljusgrå lackfärg till skåpluckorna och mosaiken till bänken och utropade svettigt förlåt, jag fick feeling, om du inte gillar tapeten byter vi den! Han gillade tapeten.

Diskbänken är ganska hackig, och egentligen tänkte jag byta den, så jag målade inte underdelen, för om bänken skulle bytas tänkte jag lika gärna byta rubbet under till modern standardhöjd så att vi får in en diskmaskin. (Jag kan drömma våta drömmar om en diskmaskin, trots att Fotografen diskar i princip alltid hemma hos oss.) Men så gick tiden och annat viktigt liksom blev viktigare. Nu har det snart gått ett år så här. Man vänjer sig. Nu har vi börjat släppa idén om att bygga om här, det orkar vi inte. Vi ska måla underdelen och sätta in en bänkdiskmaskin i stället, den står redan i källaren. Men vi måste få hit en elektriker som flyttar på en fast bänkbelysning, för den sitter i vägen, så lågt är det. Modern standardhöjd känns långt borta. Bänkdiskmaskinen har stått i källaren jättelänge.

Jag trivs i det här köket.

img_20160817_155418

Jag är hon som klipper sitt eget hår, för det ser ändå aldrig jämnt ut när jag låter det självtorka, så vad spelar det för roll. Jag är hon som blir extremt trött och lättirriterad om jag inte får mat fort när jag är hungrig. Jag är hon som inte trivs med smink utan alltid glömmer bort när jag har det, kliar mig i ögonen och tänker visstfan ja. Jag är hon som gäspar jättestort utan att dölja det bakom handen. Jag är hon som stickar mössan själv. Jag är

kattmänniska tedrickare frankofil utmattad fyrtioåring ordförande händig känslig fru kreativ företagare kär cyklist bekväm plikttrogen älskad

Jag är stark och svag, pratglad och introvert, skrattig och gråtig, naiv och dominant.

Jag är hon som ser rakt på och åt sidan. Jag är tydlig. Jag är otydlig. Jag är min egen motsats.

 

« Föregående sidaNästa sida »