personligt


Jag har en sådan där förkylning som man ser på film, som en kompis så precist uttryckte det. Jag snörvlar och andas tungt och kan varken säga n eller m. Men jag är rätt glad ändå, mitt i alltihop. Igår såg jag på sammanfattningen av ”Gift vid första ögonkastet”, denna märkliga tv-såpa slash experiment med människors kärlekslängtan som finns på SVT play. Människor som pratar om det där mystiska mellan människor, kemi. Deras ”favoritexpert”, en av terapeuterna de har med, pratar om att kemi uppstår av att människor verkligen försöker, jobbar med den, tar i varandra, är fysiska. Jag rynkade pannan och frågade förkylt Fotografen om han trodde på det där.

För oss var det inte så. Kemin liksom uppstod mellan första gången vi träffades och andra. Första gången vi träffades pratade vi i fem timmar om allt möjligt, högt och lågt, skrattade, jag tänkte att han hade fina ögon, snälla, men jag tänkte liksom aldrig att jag ville känna på honom, jag tänkte bara gud vad han är trevlig, vilken himla trevlig kille! och när vi skildes åt bestämde vi att vi skulle ses igen, det var liksom mest en logisk konsekvens av att vi hade så mycket att prata om. Och så skickade han ett sms redan samma kväll, samtalet fortsatte omedelbart, och ringde redan dagen efter, och vi pratade igen, länge, och någonting liksom började glöda, röra sig, skutta, och så bestämde vi att vi skulle ses ett par dagar senare för jag hade manusinlämning på boken jag skrev då och var tvungen att jobba intensivt i några dagar, men vi ringdes varje dag och det blev liksom varmare hela tiden, sådär så att tårna krullar sig lite,

och när vi träffades, han kom hem till mig för att plocka upp mig med bil på väg till en konsert, så kramade vi varandra lite valhänt nervöst i hallen och pang, kemi. Då fanns den där för fullt, värmen. Jag började svettas kraftigt och slutade inte svettas på fyra veckor eller så. Fotografen kan fortfarande skratta åt det där, att jag var så totalt ocoolt genomskinlig i början, det var helt uppenbart att jag gillade honom. Mitt hjärta slog så hårda da-dunk-da-dunk att man kunde se min tröja hoppa och jag fick fläkta bort svetten med tröjan. Han hade det bredaste leendet jag någonsin har sett tror jag, det har han fortfarande. Han är vansinnigt snygg när han ler.

Jag ligger mot hans axel och kan inte ens snörvla för att jag är så förkyld, det är bara kompakt täppt, men vi skrattar båda två åt minnet, det pirrar fortfarande att tänka på det. Hans fingrar gnider långsamt min febriga hårbotten, han stryker med andra handen över min arm.

Den där första konsertkvällen, han följde med mig hem, och någonstans mitt i en kyss avbröt han och sa allvarligt du, är vi ihop nu? För jag tycker att det känns så och jag sa lika allvarligt ja, jag tycker också att det känns så och sedan åkte han liksom aldrig hem,

och tre år senare, gifta, tänker jag att vi på ett sätt är orättvisa mot andra relationer när det är så det var och är för oss, så fullständigt givet enkelt, som att hälla kaffe i en kaffekopp, det fanns inget att verkligen jobba på, det var bara att säga ja och ta den utsträckta handen. Det känns bara mindre orättvist när jag tänker på alla konstiga relationer jag har haft tidigare, och han med, folk vi har försökt vrida och snida oss till att fungera ihop med, som att gå med ett ständigt skoskav.

Jag snyter mig och släpper snytpappret på golvet, katten blinkar lojt till mot det men orkar inte ta utmaningen. Fotografen har köpt hem blåbärssoppa till mig, det är ungefär det enda jag klarar av att äta just nu. Han är frisk som en lärka, förstås. Jag förstår inte hur det är möjligt, men han blir aldrig smittad av mina förkylningar.

Vi är på landet, mamma och jag. Det blåser så att det sjunger i väggarna. Frisk bris, enligt SMHI.

Förra helgen fyllde hon 80 år. Jag erbjöd mig att ordna kalas, bjuda in folk, men det ville hon inte. Nej herregud nej. Det är inget att fira. Så jag frågade om hon hellre ville åka ner till landet med mig i ett par dagar, umgås kravlöst. Det ville hon. Nästa gång vi pratade mindes hon inte att vi hade bestämt det, men när jag påminde om det tyckte hon att det lät som en trevlig idé. Efter det har min bror påmint henne om det, och morbror. Det är en trevlig idé varje gång.

Och så kommer idagen och det är ringa matleveransen och hej, ingen mat fredag till söndag! och ringa hemtjänsten och hej, hon är tillbaka hemma söndag kväll! och fråga om tandborsten är med och om hon inte ska ha på sig byxor ovanpå långkalsongerna (och där var svaret nej, hon ville ha dem med sig i väskan bara) och hon frågar om jag har morötter för hon vill äta en morot varje dag och hon frågar om jag har bröd för hon vill inte äta middag, bara macka med yoghurt.

Jag förstår plötsligt litegrann hur det är att ha ett barn.

Och framme bäddar jag i vardagsrumssoffan istället för gästrummet, för till gästrummet måste man gå i trappor och hon kommer att gå upp och kissa i natt och har taskig balans så inga trappor funkar, och hon har glömt sina inkontinensskydd så hon är rädd att hon ska kissa i soffan, och jag bäddar med både en sopsäck och en handduk under lakanet och säger kissa på du bara så tvättar vi det imorgon i så fall, det är ju bara kiss och jag förstår plötsligt litegrann hur det är att ha ett barn.

Efter mackan och yoghurten går vi ut för att hämta ved, eller rättelse: jag går ut för att hämta ved och mamma följer med för att beundra prydligheten i vedboden, och hon har på sig mina fodrade vintergummistövlar och jag tar Fotografens, och jag får hålla henne under armen för hennes balans är verkligen dålig, men hon ska med ut till vedboden och hon tycker dessutom att vi ska bära vedpåsen tillsammans tillbaka till huset. Jag ler och säger nej, du ska inte bära någonting och hon försöker flera gånger, men jag håller i påsen hela tiden. När jag till slut har fyllt den och hivar upp den på axeln så tappar mamma balansen när hon vänder sig om mot huset, jag står nära nog att greppa hennes arm och kan inte annat än börja fnissa. Så du ska bära veden tycker du? Du som inte ens kan vända dig om utan att tappa balansen? och hon svarar, blixtsnabbt Det är de här jäkla stövlarna, man får ingen jämvikt i dem, hon försöker mörka, men när jag börjar skratta gör hon också det, och vi går skrattande in igen, jag med ena handen om hennes arm och vedpåsen på andra axeln.

Och så kommer det där bekanta klagomålet om att hon ju inte får sova, jag får aldrig sova, jag sover inte längre förstår du, jag är vaken hela natten och går upp ack så tidigt för det är lögn att sova, och det är ju så otroligt märkligt med tanke på att hon börjar gäspa runt åtta redan, runt åtta när jag börjar baka en vegansk cheesecake till morgondagen när morbror och hans fru kommer på middag, och när jag tittar in till mamma som jag har satt framför streamade tv-nyheter på datorn ligger hon och sover. Jag väcker henne försiktigt för att få henne att lägga sig åt rätt håll så att hon kan sträcka ut med huvudet på kudden, och hon säger något vimsigt om att katten slickar mig i håret som jag lugnt svarar på, det gör inget, och två minuter senare sover hon igen, tungt. Jag lämnar lamporna i fönstret och hallen på så att hon hittar till toan.

I somras fick jag lagat en tand jag inte hade bekymmer med. Efter en rutinkontroll sa hon att en lagning skulle bytas.

Sagt och gjort. Hon var skrämmande snabb. På ett inte så bra sätt, alltså. För det första bände hon runt i min mun så att en bit av tanden gick av. Lagningen blev vass och konstig och slutade aldrig att göra ont. Jag gick tillbaka en gång, men det blev inte bra ändå.

Då snokade jag rätt på min gamla tandläkare som jag tappade bort i och med barnledighet för några år sedan. Låt oss kalla henne Tandfen. När jag kom till Tandfen frågade hon diplomatiskt om lagningen jag fått hade gått sönder, för den såg så konstig ut. När jag sa att nä, så har den varit hela tiden, då sa hon diplomatiskt inte mer än oj då. Sedan började hon borra. Och nu börjar The Neverending Story of min jävla tand. För att göra en lång historia kort är jag på väg för att ta bort lagningen för tredje gången, eftersom den inte slutar göra ont när jag tuggar. Allt med lite motstånd, som nötter eller chips, sänder smärtstötar genom hela kroppen. Och Tandfen kämpar och kämpar, men har hittills inte hittat den spricka eller vad det nu är som orsakar skiten. Idag ska hon borra bort hela faderutten och sätta i ett provisorium. Jag ska inte laga den permanent förrän smärtpunkten är identifierad och åtgärdad.

Så mycket skit och ont för en tand jag inte hade besvär av till att börja med. Och vill ni veta det bästa? Tandfen bad om att jag skulle begära ut min journal från butchern så att hon kan se vad problemet var till att börja med. Det har jag gjort, och får den inte.

Something is rotten in the state of tandvärk. Men jag behöver i alla fall ingen rotfyllning, det är något att stilla glädjas åt.

 

 

Alicia Vikander har just vunnit en Oscar, hon har glittrig gul klänning och silverskor och hon är bara tjugosju år och karriären blommar som en fullskalig pion och hon är vacker som en indianprinsessa och här hemma, här står jag och har visst någon sorts fyrtioårskris?

Jag sitter med i skådespelaravdelningens styrelse på teaterförbundet och kanske att det är det viktigaste jag gör, jag kämpar och bryr mig om andras arbetsförhållanden och rättigheter, men inte fan är det någon stjärnglans och silverskor och inte är jag särskilt vacker heller, de grå hårstråna är ungefär det enda som glittrar på mig, och jag har släppt taget om den privatlivskontroll som jag har suktat efter i hela mitt liv, jag har låtit mig släppa taget, och det är helt rätt att göra det men fan så läskigt samtidigt.

För första gången i mitt liv släpper jag efter och lutar mig. Hela livet har jag varit den som håller i och håller upp och släpar på och foteniklämjajamänsan och hardutagitfanibåten, men inte nu, jag har saktat ner och slutat släpa, jag har slutat göra sånt jag inte måste och låter Fotografen vara den som håller i och håller upp, och det gör att jag är rädd för att han ska sluta med det, för då faller jag, då skulle jag falla så hårt att det nog inte går att räddas.

Jag låter Fotografen vara min klippa och det väcker gammal rädsla. Herrejävlar så mycket avvisande jag har haft genom livet, så mycket oro för att inte räcka och duga, och nu är det ju egentligen ett annat liv, jag fyller förihelvete förti i sommar och borde vara förbi det där, borde stå stolt för mina gråa hårstrån och för att livet har gett mig mer patina och vara stolt över att jag släpper taget och litar på och vågar vara rädd i stället, det kräver så mycket mod, och han är så varm om händerna, de där händerna som håller om mig utan att vackla när jag vacklar. Att kärlek är stark och besvarad gör tanken på att mista den än mer outhärdlig.

Tänk att det går an att vara så liten i sin stora kropp.

Och igår träffade jag en brittisk regissör och vi pratade om playing age, jag vet inte hur jag ska definiera den, snart förti men ser yngre ut? och hon sa you could be in your twenties och jag tänkte nej, det kan jag inte, för det krävs det gult glitter och silverskor och känslan av att livet är helt outsläckligt, och står jag bredvid någon som är in their twenties så syns mina märken så mycket tydligare. Mitt tempo är ett annat, min rädsla har blivit annorlunda. Det är inte längre det jag är rädd för att inte få, det är vad jag är rädd för att förlora.

En dag om inte alltför länge kommer min kropp att sluta skicka ut påminnelser om att det går att göra barn, det kommer att slockna och gå in i något annat, och de grå håren kommer att streta hårdare utåt och bli svårare att färga, och min mamma kommer att dö och jag vara den äldsta och nästa på tur. Livet, för fan, livet, ibland känns du så kort när jag tänker på dig, och det finns bara ett som är mer skrämmande än tanken på att förlora dig, och det är tanken på att förlora honom innan jag förlorar dig.

Jag vill vara den som dör först. Jag vill aldrig dö.

I sommar fyller jag fyrtio år. Fyra nolla. Big four-oh.

Nej, jag har ingen ålderskris, det tror jag inte i alla fall. Jag gillar fortfarande att bli äldre, plus att de senaste åren har varit strålande bra på många sätt och mycket i livet helt enkelt är precis som det ska. Det gillas.

Så inte kris. Men däremot har jag liksom… tagit tag i en del saker. Ytliga saker, kanske. Ja.

Sedan året började har jag:

  1. Tagit bort allt gammalt amalgam och ersatt med kompositfyllningar
  2. Tagit bort tre ofarliga hudförändringar (fibrom) med laser
  3. Gått på en första femdagarsbehandling hos den famösa dr Nie för att komma tillrätta med några envisa smärtor
  4. Varit på föreläsning om kost och hälsa (och konstaterat att den biten, den kan jag. Faktiskt.)
  5. Börjat med funktionell styrke- och balansträning för att stärka rygg och rörlighet

Utöver detta har jag köpt min första regenererande ansiktskräm. Det vill säga antirynk. Jag är inte särskilt rynkig för att vara snart 40, men jag inser ju att jag kommer att bli så småningom, och jag tänker göra vad jag kan för att förbli så mjuk och smidig i hyn som möjligt. Jag är en torris, och utöver antirynket har jag börjat smörja mig med olja.

Jag är inget undantag, fan vad konstigt. Det är inte bara alla andra, jag blir också äldre. Än så länge är det liksom ändå mer på det hypotetiska planet än det faktiska, men jag… jag tänker att jag vill bli äldre och vara glad. Frisk och stark och glad. Och då är det nu jag tror att jag måste börja ta ansvar för det på riktigt.

Det är en konstig insikt, men också på sitt sätt ganska fin, tycker jag.

 

Minns ni det här?

Jag har kommit en bit sedan dess. För några veckor sedan, medan det fortfarande fanns snö i Stockholm, köpte Fotografen en nybörjarkurs åt mig. Jag har nämligen försökt åka litegrann med långa mellanrum sedan jag köpte de där skidorna, men det har inte varit nog med snö för att kunna åka med någon sorts regelbundenhet och jag med min fullkomliga brist på teknik har inte riktigt lyckats lära mig. Jag har haft nog med att kämpa på för att hålla mig på fötterna och ramlat ganska ofta. Det går väl inte att komma ifrån att sånt inte är superenkelt när man har föräldrar som inte invigde en i konsten, så att säga. Att i vuxen ålder bestämma sig för att fästa pinnar på fötterna som whackar upp hela balanssinnet är ju inte helt simpelt, så att säga. Och mina egna ansträngningar har inte lett så värst långt, så att säga.

Alltså. Skidkurs. Det var på Hellasgården, det var jag och sju personer till och jag var varken bäst eller sämst, det var skönt, ett gäng med vuxna nybörjare som alla flinade lite generat mot varandra. Och tjejen som höll i kursen såg ut att vara någonstans runt tjugo kanske, hon såg ut som en skidgymnasietjej, hon åkte jättebra, och även om hon kanske inte var superpedagogisk var hon bra på att visa.

Och plötsligt FATTADE jag.

Plötsligt förstod jag var balansen skulle ligga och hur man fördelar kraft. Och jag fick träna på diagonalteknik, på stakning och stakning med frånskjut och plötsligt fattade jag och hade nästan ett så kallat halleluja moment.

Klipp till den här helgen. På mitt initiativ har Fotografen och jag åkt till Harsa i Hälsingland för att åka skidor. Igår åkte vi 7,5 km och idag 15. Och jag kan nu. Jag kan till och med åka ganska fort och jag vågar åka i nerförsbackar utan att ploga för jag håller balansen. Och det är härlighet förstår ni, jag har flinat som en nöjd unge hela dagarna. Det blir inte sämre av att det är så vackert här. Närmare tio minus och massor av snö, det är hej mitt vinterland och jag kan åka skidor nu! Jag kan nu, mamma! Titta på mig!

Men jag måste köpa nya pjäxor, för i de jag har får jag blåtå på högern.

12677252_1114641511913781_469108579_n

 

 

Om bara några dagar är det jul igen.

Fotografen och jag gör samma turné som förra året, jag gissar att det kommer att se ut så så länge våra föräldrar finns i livet. Vi åker till min släkt först, det serbiska firandet på sankt Nikolaus, och så till hans föräldrar över vanliga jul. Jag är glad över att till och med det löser sig så lätt, vi måste inte välja vart vi ska utan kan göra både och. Det har trots allt vissa oväntade fördelar att ha utländskt påbrå.

Vi ska laga vegetarisk middag på julafton. Jag tänker mig något nästantraditionellt, något som påminner om vanlig julmat men är lättare och grönt. Lutar just nu åt glaserad äppel-och-linslimpa, mandel/cashewbollar, potatisgratäng, västerbottenpaj och en matig sallad, kanske med grönkål och granatäpple eller något annat lite festligt. Apelsinkaka med pepparkaksbotten, glutenfri förstås. Hemkokt kola? Hemkokt kola.

Det känns så fint. Jag har blivit Fotograf-familjens glad-i-att-laga-mat-person. Tänk att jag numera är del av Fotograf-familjen. Tänk att den där framtiden jag drömde om är här nu, jag har precis den där upplevelsen jag önskade mig. Min man har varma, trygga händer som är fulla av kärlek. Ofta när jag ser på honom blir jag fortfarande alldeles pirrig över att den där fina, fina mannen är min.

Han har anmält sig till en kurs i serbiska i vår, det är liksom… rörande. Att han vill förstå.

Vi behöver jul nu. Att åka bort från jobb och stad och bara ägna oss åt mat och stearinljus och varandra. Han är inte lika trött som jag, men nästan. Han behöver också några veckor av tyst telefon och färre mail. Och så kommer nästa år. Vi ska fira in nyåret på landet, i vårt sommarhus som numera har luftvärmepump installerad, tänk vilken lyx.

Tänk vad livet ändå är stort i de små detaljerna.

 

Nästa sida »