personligt


Jag har en sådan där förkylning som man ser på film, som en kompis så precist uttryckte det. Jag snörvlar och andas tungt och kan varken säga n eller m. Men jag är rätt glad ändå, mitt i alltihop. Igår såg jag på sammanfattningen av ”Gift vid första ögonkastet”, denna märkliga tv-såpa slash experiment med människors kärlekslängtan som finns på SVT play. Människor som pratar om det där mystiska mellan människor, kemi. Deras ”favoritexpert”, en av terapeuterna de har med, pratar om att kemi uppstår av att människor verkligen försöker, jobbar med den, tar i varandra, är fysiska. Jag rynkade pannan och frågade förkylt Fotografen om han trodde på det där.

För oss var det inte så. Kemin liksom uppstod mellan första gången vi träffades och andra. Första gången vi träffades pratade vi i fem timmar om allt möjligt, högt och lågt, skrattade, jag tänkte att han hade fina ögon, snälla, men jag tänkte liksom aldrig att jag ville känna på honom, jag tänkte bara gud vad han är trevlig, vilken himla trevlig kille! och när vi skildes åt bestämde vi att vi skulle ses igen, det var liksom mest en logisk konsekvens av att vi hade så mycket att prata om. Och så skickade han ett sms redan samma kväll, samtalet fortsatte omedelbart, och ringde redan dagen efter, och vi pratade igen, länge, och någonting liksom började glöda, röra sig, skutta, och så bestämde vi att vi skulle ses ett par dagar senare för jag hade manusinlämning på boken jag skrev då och var tvungen att jobba intensivt i några dagar, men vi ringdes varje dag och det blev liksom varmare hela tiden, sådär så att tårna krullar sig lite,

och när vi träffades, han kom hem till mig för att plocka upp mig med bil på väg till en konsert, så kramade vi varandra lite valhänt nervöst i hallen och pang, kemi. Då fanns den där för fullt, värmen. Jag började svettas kraftigt och slutade inte svettas på fyra veckor eller så. Fotografen kan fortfarande skratta åt det där, att jag var så totalt ocoolt genomskinlig i början, det var helt uppenbart att jag gillade honom. Mitt hjärta slog så hårda da-dunk-da-dunk att man kunde se min tröja hoppa och jag fick fläkta bort svetten med tröjan. Han hade det bredaste leendet jag någonsin har sett tror jag, det har han fortfarande. Han är vansinnigt snygg när han ler.

Jag ligger mot hans axel och kan inte ens snörvla för att jag är så förkyld, det är bara kompakt täppt, men vi skrattar båda två åt minnet, det pirrar fortfarande att tänka på det. Hans fingrar gnider långsamt min febriga hårbotten, han stryker med andra handen över min arm.

Den där första konsertkvällen, han följde med mig hem, och någonstans mitt i en kyss avbröt han och sa allvarligt du, är vi ihop nu? För jag tycker att det känns så och jag sa lika allvarligt ja, jag tycker också att det känns så och sedan åkte han liksom aldrig hem,

och tre år senare, gifta, tänker jag att vi på ett sätt är orättvisa mot andra relationer när det är så det var och är för oss, så fullständigt givet enkelt, som att hälla kaffe i en kaffekopp, det fanns inget att verkligen jobba på, det var bara att säga ja och ta den utsträckta handen. Det känns bara mindre orättvist när jag tänker på alla konstiga relationer jag har haft tidigare, och han med, folk vi har försökt vrida och snida oss till att fungera ihop med, som att gå med ett ständigt skoskav.

Jag snyter mig och släpper snytpappret på golvet, katten blinkar lojt till mot det men orkar inte ta utmaningen. Fotografen har köpt hem blåbärssoppa till mig, det är ungefär det enda jag klarar av att äta just nu. Han är frisk som en lärka, förstås. Jag förstår inte hur det är möjligt, men han blir aldrig smittad av mina förkylningar.

Vi är på landet, mamma och jag. Det blåser så att det sjunger i väggarna. Frisk bris, enligt SMHI.

Förra helgen fyllde hon 80 år. Jag erbjöd mig att ordna kalas, bjuda in folk, men det ville hon inte. Nej herregud nej. Det är inget att fira. Så jag frågade om hon hellre ville åka ner till landet med mig i ett par dagar, umgås kravlöst. Det ville hon. Nästa gång vi pratade mindes hon inte att vi hade bestämt det, men när jag påminde om det tyckte hon att det lät som en trevlig idé. Efter det har min bror påmint henne om det, och morbror. Det är en trevlig idé varje gång.

Och så kommer idagen och det är ringa matleveransen och hej, ingen mat fredag till söndag! och ringa hemtjänsten och hej, hon är tillbaka hemma söndag kväll! och fråga om tandborsten är med och om hon inte ska ha på sig byxor ovanpå långkalsongerna (och där var svaret nej, hon ville ha dem med sig i väskan bara) och hon frågar om jag har morötter för hon vill äta en morot varje dag och hon frågar om jag har bröd för hon vill inte äta middag, bara macka med yoghurt.

Jag förstår plötsligt litegrann hur det är att ha ett barn.

Och framme bäddar jag i vardagsrumssoffan istället för gästrummet, för till gästrummet måste man gå i trappor och hon kommer att gå upp och kissa i natt och har taskig balans så inga trappor funkar, och hon har glömt sina inkontinensskydd så hon är rädd att hon ska kissa i soffan, och jag bäddar med både en sopsäck och en handduk under lakanet och säger kissa på du bara så tvättar vi det imorgon i så fall, det är ju bara kiss och jag förstår plötsligt litegrann hur det är att ha ett barn.

Efter mackan och yoghurten går vi ut för att hämta ved, eller rättelse: jag går ut för att hämta ved och mamma följer med för att beundra prydligheten i vedboden, och hon har på sig mina fodrade vintergummistövlar och jag tar Fotografens, och jag får hålla henne under armen för hennes balans är verkligen dålig, men hon ska med ut till vedboden och hon tycker dessutom att vi ska bära vedpåsen tillsammans tillbaka till huset. Jag ler och säger nej, du ska inte bära någonting och hon försöker flera gånger, men jag håller i påsen hela tiden. När jag till slut har fyllt den och hivar upp den på axeln så tappar mamma balansen när hon vänder sig om mot huset, jag står nära nog att greppa hennes arm och kan inte annat än börja fnissa. Så du ska bära veden tycker du? Du som inte ens kan vända dig om utan att tappa balansen? och hon svarar, blixtsnabbt Det är de här jäkla stövlarna, man får ingen jämvikt i dem, hon försöker mörka, men när jag börjar skratta gör hon också det, och vi går skrattande in igen, jag med ena handen om hennes arm och vedpåsen på andra axeln.

Och så kommer det där bekanta klagomålet om att hon ju inte får sova, jag får aldrig sova, jag sover inte längre förstår du, jag är vaken hela natten och går upp ack så tidigt för det är lögn att sova, och det är ju så otroligt märkligt med tanke på att hon börjar gäspa runt åtta redan, runt åtta när jag börjar baka en vegansk cheesecake till morgondagen när morbror och hans fru kommer på middag, och när jag tittar in till mamma som jag har satt framför streamade tv-nyheter på datorn ligger hon och sover. Jag väcker henne försiktigt för att få henne att lägga sig åt rätt håll så att hon kan sträcka ut med huvudet på kudden, och hon säger något vimsigt om att katten slickar mig i håret som jag lugnt svarar på, det gör inget, och två minuter senare sover hon igen, tungt. Jag lämnar lamporna i fönstret och hallen på så att hon hittar till toan.

I somras fick jag lagat en tand jag inte hade bekymmer med. Efter en rutinkontroll sa hon att en lagning skulle bytas.

Sagt och gjort. Hon var skrämmande snabb. På ett inte så bra sätt, alltså. För det första bände hon runt i min mun så att en bit av tanden gick av. Lagningen blev vass och konstig och slutade aldrig att göra ont. Jag gick tillbaka en gång, men det blev inte bra ändå.

Då snokade jag rätt på min gamla tandläkare som jag tappade bort i och med barnledighet för några år sedan. Låt oss kalla henne Tandfen. När jag kom till Tandfen frågade hon diplomatiskt om lagningen jag fått hade gått sönder, för den såg så konstig ut. När jag sa att nä, så har den varit hela tiden, då sa hon diplomatiskt inte mer än oj då. Sedan började hon borra. Och nu börjar The Neverending Story of min jävla tand. För att göra en lång historia kort är jag på väg för att ta bort lagningen för tredje gången, eftersom den inte slutar göra ont när jag tuggar. Allt med lite motstånd, som nötter eller chips, sänder smärtstötar genom hela kroppen. Och Tandfen kämpar och kämpar, men har hittills inte hittat den spricka eller vad det nu är som orsakar skiten. Idag ska hon borra bort hela faderutten och sätta i ett provisorium. Jag ska inte laga den permanent förrän smärtpunkten är identifierad och åtgärdad.

Så mycket skit och ont för en tand jag inte hade besvär av till att börja med. Och vill ni veta det bästa? Tandfen bad om att jag skulle begära ut min journal från butchern så att hon kan se vad problemet var till att börja med. Det har jag gjort, och får den inte.

Something is rotten in the state of tandvärk. Men jag behöver i alla fall ingen rotfyllning, det är något att stilla glädjas åt.

 

 

Alicia Vikander har just vunnit en Oscar, hon har glittrig gul klänning och silverskor och hon är bara tjugosju år och karriären blommar som en fullskalig pion och hon är vacker som en indianprinsessa och här hemma, här står jag och har visst någon sorts fyrtioårskris?

Jag sitter med i skådespelaravdelningens styrelse på teaterförbundet och kanske att det är det viktigaste jag gör, jag kämpar och bryr mig om andras arbetsförhållanden och rättigheter, men inte fan är det någon stjärnglans och silverskor och inte är jag särskilt vacker heller, de grå hårstråna är ungefär det enda som glittrar på mig, och jag har släppt taget om den privatlivskontroll som jag har suktat efter i hela mitt liv, jag har låtit mig släppa taget, och det är helt rätt att göra det men fan så läskigt samtidigt.

För första gången i mitt liv släpper jag efter och lutar mig. Hela livet har jag varit den som håller i och håller upp och släpar på och foteniklämjajamänsan och hardutagitfanibåten, men inte nu, jag har saktat ner och slutat släpa, jag har slutat göra sånt jag inte måste och låter Fotografen vara den som håller i och håller upp, och det gör att jag är rädd för att han ska sluta med det, för då faller jag, då skulle jag falla så hårt att det nog inte går att räddas.

Jag låter Fotografen vara min klippa och det väcker gammal rädsla. Herrejävlar så mycket avvisande jag har haft genom livet, så mycket oro för att inte räcka och duga, och nu är det ju egentligen ett annat liv, jag fyller förihelvete förti i sommar och borde vara förbi det där, borde stå stolt för mina gråa hårstrån och för att livet har gett mig mer patina och vara stolt över att jag släpper taget och litar på och vågar vara rädd i stället, det kräver så mycket mod, och han är så varm om händerna, de där händerna som håller om mig utan att vackla när jag vacklar. Att kärlek är stark och besvarad gör tanken på att mista den än mer outhärdlig.

Tänk att det går an att vara så liten i sin stora kropp.

Och igår träffade jag en brittisk regissör och vi pratade om playing age, jag vet inte hur jag ska definiera den, snart förti men ser yngre ut? och hon sa you could be in your twenties och jag tänkte nej, det kan jag inte, för det krävs det gult glitter och silverskor och känslan av att livet är helt outsläckligt, och står jag bredvid någon som är in their twenties så syns mina märken så mycket tydligare. Mitt tempo är ett annat, min rädsla har blivit annorlunda. Det är inte längre det jag är rädd för att inte få, det är vad jag är rädd för att förlora.

En dag om inte alltför länge kommer min kropp att sluta skicka ut påminnelser om att det går att göra barn, det kommer att slockna och gå in i något annat, och de grå håren kommer att streta hårdare utåt och bli svårare att färga, och min mamma kommer att dö och jag vara den äldsta och nästa på tur. Livet, för fan, livet, ibland känns du så kort när jag tänker på dig, och det finns bara ett som är mer skrämmande än tanken på att förlora dig, och det är tanken på att förlora honom innan jag förlorar dig.

Jag vill vara den som dör först. Jag vill aldrig dö.

I sommar fyller jag fyrtio år. Fyra nolla. Big four-oh.

Nej, jag har ingen ålderskris, det tror jag inte i alla fall. Jag gillar fortfarande att bli äldre, plus att de senaste åren har varit strålande bra på många sätt och mycket i livet helt enkelt är precis som det ska. Det gillas.

Så inte kris. Men däremot har jag liksom… tagit tag i en del saker. Ytliga saker, kanske. Ja.

Sedan året började har jag:

  1. Tagit bort allt gammalt amalgam och ersatt med kompositfyllningar
  2. Tagit bort tre ofarliga hudförändringar (fibrom) med laser
  3. Gått på en första femdagarsbehandling hos den famösa dr Nie för att komma tillrätta med några envisa smärtor
  4. Varit på föreläsning om kost och hälsa (och konstaterat att den biten, den kan jag. Faktiskt.)
  5. Börjat med funktionell styrke- och balansträning för att stärka rygg och rörlighet

Utöver detta har jag köpt min första regenererande ansiktskräm. Det vill säga antirynk. Jag är inte särskilt rynkig för att vara snart 40, men jag inser ju att jag kommer att bli så småningom, och jag tänker göra vad jag kan för att förbli så mjuk och smidig i hyn som möjligt. Jag är en torris, och utöver antirynket har jag börjat smörja mig med olja.

Jag är inget undantag, fan vad konstigt. Det är inte bara alla andra, jag blir också äldre. Än så länge är det liksom ändå mer på det hypotetiska planet än det faktiska, men jag… jag tänker att jag vill bli äldre och vara glad. Frisk och stark och glad. Och då är det nu jag tror att jag måste börja ta ansvar för det på riktigt.

Det är en konstig insikt, men också på sitt sätt ganska fin, tycker jag.

 

Minns ni det här?

Jag har kommit en bit sedan dess. För några veckor sedan, medan det fortfarande fanns snö i Stockholm, köpte Fotografen en nybörjarkurs åt mig. Jag har nämligen försökt åka litegrann med långa mellanrum sedan jag köpte de där skidorna, men det har inte varit nog med snö för att kunna åka med någon sorts regelbundenhet och jag med min fullkomliga brist på teknik har inte riktigt lyckats lära mig. Jag har haft nog med att kämpa på för att hålla mig på fötterna och ramlat ganska ofta. Det går väl inte att komma ifrån att sånt inte är superenkelt när man har föräldrar som inte invigde en i konsten, så att säga. Att i vuxen ålder bestämma sig för att fästa pinnar på fötterna som whackar upp hela balanssinnet är ju inte helt simpelt, så att säga. Och mina egna ansträngningar har inte lett så värst långt, så att säga.

Alltså. Skidkurs. Det var på Hellasgården, det var jag och sju personer till och jag var varken bäst eller sämst, det var skönt, ett gäng med vuxna nybörjare som alla flinade lite generat mot varandra. Och tjejen som höll i kursen såg ut att vara någonstans runt tjugo kanske, hon såg ut som en skidgymnasietjej, hon åkte jättebra, och även om hon kanske inte var superpedagogisk var hon bra på att visa.

Och plötsligt FATTADE jag.

Plötsligt förstod jag var balansen skulle ligga och hur man fördelar kraft. Och jag fick träna på diagonalteknik, på stakning och stakning med frånskjut och plötsligt fattade jag och hade nästan ett så kallat halleluja moment.

Klipp till den här helgen. På mitt initiativ har Fotografen och jag åkt till Harsa i Hälsingland för att åka skidor. Igår åkte vi 7,5 km och idag 15. Och jag kan nu. Jag kan till och med åka ganska fort och jag vågar åka i nerförsbackar utan att ploga för jag håller balansen. Och det är härlighet förstår ni, jag har flinat som en nöjd unge hela dagarna. Det blir inte sämre av att det är så vackert här. Närmare tio minus och massor av snö, det är hej mitt vinterland och jag kan åka skidor nu! Jag kan nu, mamma! Titta på mig!

Men jag måste köpa nya pjäxor, för i de jag har får jag blåtå på högern.

12677252_1114641511913781_469108579_n

 

 

Om bara några dagar är det jul igen.

Fotografen och jag gör samma turné som förra året, jag gissar att det kommer att se ut så så länge våra föräldrar finns i livet. Vi åker till min släkt först, det serbiska firandet på sankt Nikolaus, och så till hans föräldrar över vanliga jul. Jag är glad över att till och med det löser sig så lätt, vi måste inte välja vart vi ska utan kan göra både och. Det har trots allt vissa oväntade fördelar att ha utländskt påbrå.

Vi ska laga vegetarisk middag på julafton. Jag tänker mig något nästantraditionellt, något som påminner om vanlig julmat men är lättare och grönt. Lutar just nu åt glaserad äppel-och-linslimpa, mandel/cashewbollar, potatisgratäng, västerbottenpaj och en matig sallad, kanske med grönkål och granatäpple eller något annat lite festligt. Apelsinkaka med pepparkaksbotten, glutenfri förstås. Hemkokt kola? Hemkokt kola.

Det känns så fint. Jag har blivit Fotograf-familjens glad-i-att-laga-mat-person. Tänk att jag numera är del av Fotograf-familjen. Tänk att den där framtiden jag drömde om är här nu, jag har precis den där upplevelsen jag önskade mig. Min man har varma, trygga händer som är fulla av kärlek. Ofta när jag ser på honom blir jag fortfarande alldeles pirrig över att den där fina, fina mannen är min.

Han har anmält sig till en kurs i serbiska i vår, det är liksom… rörande. Att han vill förstå.

Vi behöver jul nu. Att åka bort från jobb och stad och bara ägna oss åt mat och stearinljus och varandra. Han är inte lika trött som jag, men nästan. Han behöver också några veckor av tyst telefon och färre mail. Och så kommer nästa år. Vi ska fira in nyåret på landet, i vårt sommarhus som numera har luftvärmepump installerad, tänk vilken lyx.

Tänk vad livet ändå är stort i de små detaljerna.

 

Trots hostan och den sega tröttheten är det ju så vackert. Den rena luften. Det luktar nästan vinter redan, trots att löven knappt har gulnat på träden. Jag tänkte idag att den kalla sommaren som varit är som en kärlekslös relation, att den kan stärka på ett dåligt och oväntat sätt. Löven som inte får värme börjar tåla kylan alldeles för bra. Sitter hårt kvar på grenarna och vägrar hårdnackat säga att det är dags för nya tider.

Jag är så tacksam för värmen jag lever med nu. I natt vaknade jag av att Fotografen pratade i sömnen, han strök med handen över huvudgärden på sängen och mumlade något helt obegripligt, men så pass högt att jag väcktes och jag kunde inte låta bli att börja skratta, och då vaknade han också och försökte sömndrucket förklara vad han pratade om. Vänta, jag måste backa några steg. Sedan virade han resolut in mig mot sig och somnade om. Jag fnissade mig tillbaka till sömns, jag också, med min rygg tryggt mot hans bröst, mina kalla fötter instoppade mellan hans vader.

Idag ska jag foga kakelbänken jag kaklade igår. Fotografen har valt fogfärgen. Så ska jag börja måla skåpluckorna, kanske. Det blir så fint. Det blir vårt hem, mer och mer.

Såhär. Jag tänker att det finns saker som är superfina hos människor, oavsett kön. Ett öppet skratt. En nyfiken blick. Ett öppet sinne. Sinne för humor. Förmågan att lyssna på riktigt när någon berättar något. Viljan att vara sårbar och dela med sig av sig själv. Generositet. Värme. Snällhet. Åh, snällhet är så otroligt underskattat, det är ju en av världens bästa grejer!

Det enda jag kan komma på som är superfint specifikt hos det motsatta könet är kroppen. Att den skiljer sig från min. Skägget! Åh, jag gillar skäggstubb. Och seniga armar har jag alltid varit en sucker för. Och könet. Deras kön är ju härligt, faktiskt.

Nu måste jag koncentrera mig på annat. Jag ska ”porvfilma” idag. Håll tummarna för mig.

Ja, det var min översättning av 2. En ting du har kjempelyst på akkurat nå.

Jag har just kommit hem från ett slags planlöst strosande. Det började med att jag promenerade iväg för att ge blod, och på vägen tänkte jag mycket på hur fint det är i Stockholm så här års. Människor blir så glada när det är varmt och soligt, och eftersom jag själv är del av det hela blir jag också glad av att se dem. Att se allt. Caféerna utmed Tanto, på ett ställe stod en liten grupp och tränade capoeira, i båda de hammockar som har ställts ut i stället för bänkar satt det äldre damer, damer med coola frisyrer och korta shorts, den ena av dem hade sparkat av sig skorna och satt med ansiktet vänt mot solen, den andra läste en bok med benen uppdragna i skräddarställning. Ekologiska serveringar, färskpressade juicer. Skäggen är kvar. Och joggare, överallt.

Jag eftersvettades rejält när jag låg på blodbritsen. Blodvärdet från förra gången helt okej, bra bra. Och så blodet, det livsröda som efter den korta stingande smärtan tar sig fram genom den tunna slangen och ner i påsen, blodet som jag alltid har haft så mycket av, som rinner så fort och lätt. Det är fint att veta att mitt blod kommer att rinna vidare i någon annans ådror, kanske ännu snabbare och lättare, viska nya hemligheter i en ny kropp.

När jag gick därifrån var jag hungrig. Strosade upp till Mariatorget och åt en sjögräsnudelsallad med tofu och sötpotatis, massor av fräscha grönsaker, edamame, picklad rödlök, nån god dressing, en kopp grönt te till, jag försöker dra ner på kaffet. Jag lyssnade på P1 under tiden, ett gammalt avsnitt av kropp och själ som handlade om någon som inte vågade bajsa när hennes kille var hemma, och himlade med ögonen ganska många gånger under tiden.

På väg tillbaka hemåt såg jag en liten flicka, sittande med ryggen mot en stor pelare medan hennes mamma försökte få henne med sig hem. Flickan satt med knäna uppdragna och armarna om dem och hela hennes ansikte lyste av ett surt, bestämt nej och jag log, jag log brett och tänkte så där ja, lyssna på dig själv, det kommer att gå bra. Så gick jag hem, matade katten, öppnade en påse torkad mango från Paradiset till mig själv.

En sak jag väldigt gärna vill (ha) just nu.

Jag vill ha flera sommardagar som den här. Jag vill njuta av att vara tillbaka i hipsterhuvudstaden, där det finns glutenfri vegomat överallt och ekologiska matbutiker i två våningar. Jag vill tänka att människorna är vackra och ser hälsosamma och avspänt fåfänga ut. Jag vill träna pilates igen och fnissa åt fler mail från min agent med rubriken ”porvfilmning”, jag vill ”porvfilma” för många roliga uppgifter och jag vill skriva på nästa bok. Jag vill äta fler middagar än gårdagens med Bästisen och dricka mycket kaffe (eller te!) med Patten, jag vill vara så mycket jag kan med de människor jag älskar. Jag vill att Fotografen ska komma hem från sin jobbresa idag i stället för på fredag. Jag vill sjunga med till låtar på radion. Jag vill tvångsklappa min sura katt.

Just nu vill jag väldigt gärna vara hemma, helt enkelt.

11820598_1476444562653058_2083049431_n

hnl_150709_1010

foto: Bengt Wanselius

Om exakt en vecka gifter vi oss.

Idag har vi åkt till tippen med massor av skräp, klippt gräset, klippt häcken, tvättat tre maskiner, pyntat med lampor i trädgården, fikat hos Italienaren och Skrattfrun, rivit en gammal sunkig bänk på farstukvisten, sopat och tvättat farstukvisten, börjat måla farstukvisten.

Jag har fått cirka tre miljoner myggbett. Fotografen kliar inte av mygg, det är helt övernaturligt. Han smög efter katten genom skogen idag och tog bilder av henne, liggande i någon sank tuva med myggen festande loss på den smaskiga blodbuffén han bjöd på, och har alltså inte en kliande fläck på sig. Jag däremot? Indränkt i Salubrin och känner mig lite febrig. Och jag har mest hållit till på farstukvisten.

Min mamma tycker att vår bröllopsplan är lite fattig. Om hon fick välja skulle det vara som festen/klänningen/det hela lammet på ett grillspett i ”Mitt stora feta grekiska bröllop”. Jag har redan avstyrt en hyrklänning, en krona, ett band och ett lamm.

Det ska bli skönt när hallojet är över och vi är gifta och nöjda.

 

I fredags klockan 09 hade jag deadline på min sista beställda översättning. I torsdags satt jag uppe till halv två på natten och jobbade, och när det började dansa flimmer framför ögonen gav jag upp och lade mig bakom Fotografens varma rygg, han tog min hand i sömnen och drog mig bestämt till sig, om sig, och jag somnade där mot hans värme trots det oroliga rastret bak pannbenet. På morgonen gick jag upp klockan 05.30 och fortsatte jobba. Och jag hann. Jag tror att jag skickade materialet någonstans mellan halv och kvart i nio, och sedan däckade jag, av upparbetad trötthet, av brist på sömn, av ren och skär utmattning efter en vår av kanske en aning för mycket som bara måste göras. Sedan dess har jag mest legat i sängen när jag inte har varit trött av att ha försökt gå upp i några timmar. Jag är vrålsliten.

Och jag måste erkänna att jag helt enkelt inte vill ha det så mer. Jag ser det inte som att jag ”testar mina gränser” eller upptäcker vilken kapacitet jag har. Jag vet redan var mina gränser går och vad min kapacitet räcker till. Det är något fel på den här världen nu. Allting går så fort, är så snabbt och dåligt planerat, dikteras av besparingar och åtstramningar, och det känns ofta som att det är jag eller någon annan på ren individbasis som får uppgiften att lösa det, bara lösa det, och jag blir trött och ledsen och tar ut mig för mycket.

Men nu är det sommar, det är juni och äntligen lite varmt, jag har lämnat in min sista beställda översättning och jag är fri.

Det är ju inte det att jag inte tycker om att jobba. Jag tycker om att jobba. Men jag tycker inte om hastigheten, brådskan, den hårda stressade tonen folk emellan. Är det jag som har blivit äldre eller världen som har blivit galen? Kanske lite av båda.

Men nu är jag fri.

Fotografen reste igår, jag ligger länge i sängen på morgnarna, äter frukost i sängen när Fotografen ringer på Skype och det är solsken där han är, det glittrar över ängen, och det kommer ett tåg, där kommer tåget du ska komma med på söndag, ser du det? och jag säger ja, jag ser det, och det är vackert, det är juni och äntligen varmt och jag är fri och snart åker jag, jag också. Men Bästisen fyller år först och det blir kalas, jag har köpt present (det var en av de saker jag orkade göra igår) och idag har jag några ärenden så jag ska tvätta håret, stackars håret som är otvättat på flera dagar än det borde nu, men jag är trött och jag är fri och Fotografen vänder telefonen från sig så att jag kan se solglittret över ängen där han är och jag är lycklig.

På fredag får jag mitt manuskorr och ska gå igenom det innan det går i tryck. Det inskränker inte på frihetskänslan, tvärtom, när jag tänker på det lyfter mitt trötta hjärta, och sedan ska jag läsa in det själv, det blir en ljudbok av det hela, jag ska läsa historien för er, nära örat för den som vill, och hjärtat lyfter och luftar lite till. Jag sover fortfarande lite oroligt, vaknar av att jag tror att det är något jag måste hinna, rastret bak pannbenet har inte lugnat sig helt, men det är tystare och snart är det bara mina egna ord jag hör igen.

Nu kommer sommaren och jag har packat ulltrosorna, så jag är redo. Nästa vecka åker vi till Norrland.

Och den fick mig att fundera så pass att jag kände att jag ska skriva ett helt inlägg i stället för att orera långrandigt i kommentarsfältet.

Hennes kommentar (en del av den i alla fall) löd:

Blir så glad av att läsa om ert bröllop, förresten. Arrangemanget låter ju helt perfekt! Precis så skulle jag vilja ha det om jag gifte mig igen.

Häromdagen var det en intressant artikel i DN, där Anna Mannheimer, Martina Montelius och Maria Sveland samtalade om äktenskapet. Jag känner igen mig i mycket, att å ena sidan ha en stark feministisk övertygelse men att å andra sidan vilja manifestera sin kärlek (och trohet, intressant diskussion om monogami också!) och att liksom vilja hitta ett eget uttryck för äktenskap, som ju egentligen är ett uttryck för en patriarkal struktur.

Artikeln Helga refererar till finns att läsa i sin helhet här. Den är intressant på flera vis. Men det intressantaste för mig är att det för de tre kvinnorna är så stor ambivalens kring att vilja gifta sig och ha gift sig. De säger att deras äktenskap var ”en rolig grej” eller att det var praktiskt. Som att äktenskapet i sig skulle vara en dålig sak, eller dra med sig svårigheter som ett förhållande utan giftermål slipper. Det där, det tycker jag att vi ska vrida och vända lite på.

Vad är alltså äktenskap för mig? Varför vill jag gifta mig med Fotografen? För nej, jag har aldrig velat gifta mig med någon av mina tidigare män. Skulle det vara bättre att fortsätta att ”bara” leva tillsammans? Är jag en sämre feminist nu när jag ska bli fru?

För mig handlar det hela om en sorts landning i livet, en förankring. Att möta Fotografen har inneburit något helt annat än jag någonsin har varit med om tidigare. Att vi ska gifta oss, det handlar egentligen om att säga på ett konkret och öppet sätt att jag tror på oss för alltid och jag vill leva med dig tills jag dör. Att välja min människa, att själv få vara hans människa i tillvaron, den som är med och hejar när det går bra och tröstar när det inte går lika bra. Som mjukar upp och stärker. Som delar. Det är klart att vi hade kunnat fortsätta vara varandras människa utan att gifta oss, men vi gillar båda tanken på det. Att det ska vara en självklarhet att vi är ett team från och med nu inför vad eller vem vi än stöter på i världen. Så långt är ju allting fint, och det står jag för fullt ut. Kärleksbiten av äktenskapet tror jag inte att många har något emot.

Men sedan har vi ju det där med den patriarkala strukturen. Den har förstås många delar, och det är den negativa som jag tänker på först när orden nämns, den som handlar om maktmönster och könsroller. Sedan inser jag att så länge vi inte har några planer om att försöka göra barn så är den negativa strukturen faktiskt relativt frånvarande för oss också om vi gifter oss. Fotografen är själv uttalad feminist och är det även i handling – han hejar på min karriär och stöttar den, har inga problem med att vara mitt bihang där det passar, tar helt klart både sin del av hushållsarbetet och logistikplaneringen samt är en person som själv brutit mot en del normer genom livet. Han har noll problem med att det är jag som talar om hur man ska såga och borra. Det känns lätt att vara del av vår tvåsamhet, och vi är bra på att dela på ansvar och arbete. Däremot vet jag att det givetvis för oss liksom för majoriteten idag skulle bli andra bullar om vi skulle bli föräldrar. Det skulle inte vara lika lätt att fördela arbetet själva eftersom omvärlden ställer helt andra krav på ett heterosexuellt föräldrapar än de gör enbart på två medelålders bortskämda DINKs som får sköta sig bäst de vill (Double Income No Kids, alltså. Tack för det, USA. Heh.) Jag har tillräckligt många vänner som har fått slita för att behålla jämställdheten och likvärdigheten efter barnens ankomst för att inse att det finns många som är potentiella motarbetare till de värden som är så självklara för dem dessförinnan. Som att Sociologen fick bestämt avvisa samtal från BVC när hennes man var pappaledig med deras femmånaders, eftersom de ringde henne om allt och intet trots att det stod klart och tydligt i deras papper att det var han som var kontaktperson från ett visst datum. Skuldbeläggning, negativa förväntningar, osynliggörande. Det är lätt att trilla i fällan att bara foga sig efter de strukturella förväntningarna för att allt ”går lättare” så. Men där undrar jag – är det verkligen svårare att bli föräldrar om man också är gifta? Har äktenskapet i sig del i det? Finns det fördelar med att inte vara gifta? Eller ligger den strukturella förväntningen och förskjutningen i att bli föräldrar, över huvud taget? Jag måste säga att utan barn (för i det här fallet är det så att Fotografen heller inte har några sedan tidigare) så är det hittills bara vi och det liv vi vill ha med varandra som bestämmer hur vi har det. Och där är ju ingen av oss intresserad av att reproducera en könsrollsstruktur vi båda tycker är unken.

Däremot finns det förstås en massa strukturella fördelar vi får ta del av, för att det är norm att vara par (återigen hetero-sådant, givetvis) i allt som har med officialia att göra. Där kommer vi fånigt nog att vara mer trovärdiga vuxna som äkta par än som övervintrade singlar eller ”bara” sambos, vilket givetvis är helt och hållet utan rimlighet. Bästisen köpte ett hus förra året tillsammans med en god vän. Det vill säga, de köpte ett hus med separata ingångar och bor på var sin våning. Banken var skeptisk till den lösningen eftersom de undrade hur det skulle gå om de blev ovänner. Har banker någonsin frågat ett äkta par som vill låna till ett hus hur det skulle gå om de vill skilja sig? Och jämförelsevis, vilket händer oftare tror ni: 1) att ett par skiljer sig och det blir dålig stämning, eller 2) att goda vänner går riktigt bananas på varann? Det känns väl snarare som att det att välja att dela på ett hus när man inte är ett par är en genomtänkt och smart lösning där de varken måste umgås om de inte vill eller bli särskilt påverkade av varandras privatliv oavsett hur det skiftar. Det är två vuxna människor med fasta inkomster som är oberoende av varann. Och de fick lånet till slut, men det var inte lika självklart som det antagligen hade varit om de hade varit ett gift heteropar.

Med andra ord: är, eller måste äktenskapet vara en reproduktion av struktur i sig självt? Är det inte möjligt att det kan få vara enbart ett kärleks-trohets-lojalitetslöfte? Det tråkiga svaret är att det är klart att det är strukturellt att gifta sig. Så länge vi är en man och en kvinna så reproducerar vi något, så är det bara. Men jag vet inte om jag tror att lösningen på det är att män och kvinnor borde sluta gifta sig eller sluta leva i långa monogama relationer. Jag är faktiskt så drastisk att jag tänker säga att jag inte tror att det enbart är kultur, utan att det är önskvärt för många människor, precis som det är för vissa andra djurarter. Lösningen kanske snarare ligger i (vilket jag är en stark anhängare av också politiskt) att den positiva delen av strukturell tvåsamhet borde utvidgas. Att det borde vara lättare vad det gäller officialia att vara HBTQI, eller flera som lever öppet i dedikerade relationer med varandra. Att det självklart stabila inte ska vara bilden av en man och en kvinna utan lite mer varierat. Helt enkelt bättre anpassat efter verkligheten och människors olikheter. Jag tror att de flesta av oss önskar sig ett bestående sammanhang, men att sammanhangets utformning skulle behöva vara mindre snävt rent strukturellt.

Så vad kan man göra då, som enskild heterosexuell cis-kvinna när man har träffat världens bästa människa som råkar vara heterosexuell cis-man och vill kärleksmanifestera och lova livet? Ja, vi har försökt täppa till där vi kan. Vi ska gifta oss borgerligt, så här finns inga religiösa gamla symboler vi inte håller med om, vi ska skriva äktenskapsförord, så här finns inga ekonomiska/juridiska fallgropar för endera av oss. Och så kan vi förstås fortsätta att rösta på de partier som vill att människor utanför normen ska få samma rättigheter som vi, och förenkla jämställdhetsarbetet. Vi kan stötta och hjälpa de människor som får kämpa mer än vi för sina kärlekar och rätten att leva som de vill. Och vi kan fortsätta att vara medvetna både om de strukturella fördelar vi har och de smygande fallgroparna istället för att stövla på utan eftertanke.

Utöver det kanske vi mest kan älska varandra.

Nästa sida »